Ruinerad

Vi visste inte riktigt vart vi skulle.
Hade bara en vag känsla av "bort en bit".
Och jag ville fota ett par saker, gärna i någon intressant miljö.
Mannen tog på sig sina grönaste skogsmullekläder och jag packade ner kameran och det glada humöret.
Vi passerade kohagar, i långa, gröna banor.
Såg övergivna skogsmaskiner som stod och rostade.
Katter som oroligt vände sig om och undrade varför det var någon som trodde att de bara kunde komma och köra så där.
På deras väg.
Deras grusväg.
En svart katt.
Och en svartvit.
Den var så liten och söt och verkade extra ängslig.
Småstenarna haglade runt hjulhusen och vi konstaterade att det är skönt att ha en bil som man inte är rädd att repa.
Längre.
En fårhage.
Två.
Tre!
Med så många får, på så långt håll, att de såg ut som vita snöbollar.
Snöbollar i maj.
Lite smutsiga snöbollar.
Men söta.
Vi nynnade lived på lanned.
Vackert väder.
Precis som meteorolog-hunken Nils lovat.
Bara några svarta moln som bestämde sig för att låta det mesta passera.
Låta oss passera.
Under två små, nästan oblöta, stänk.
Vackert igen.
Allt var vackert.
Till och med den snåriga återvändsstigen där vi tog paus.
En nödvändig paus.
Nöd-vändig.
Sedan körde vi en vända till.
Och ruinen där vi hamnade var fotogenisk.
Fast inte så romantisk.
Fullt med rostiga spikar överallt.
Spik i foten.
Det vill man ju inte ha!
Tänk om det ändå varit en slottsruin från 1700-talet...
... istället för resterna av ett slakteri som stängde någon gång i slutet på 60-talet.
Det var vackert ändå.
På något sätt.
Och jag åt årets första dajmstrut.
Mannen tog en mindre glass.
Han fick chokladdelen längst ner i min strut.
Det som nästan är godast.

:)
/helena