Avsändare okänd 20

Det hemskaste är aldrig det man tänker: Det hemskaste är hemskt, men aldrig det man tänker.

Allt var upp och ner. Ellen stod mot den skrovliga väggen. Månen var hennes enda vän och ledsagare. Vid väggen, där häggen alldeles nyss blommat. Nu var syrenerna också på väg bort, efter veckor utan regn. Så, igår, öppnades äntligen hela himmelen. Åskregnen anföll de långa buskarna, som nu låg ner på sidan, direkt mot jorden, och förvånat kippade efter andan i efterdyningarna av all den oväntade vätan.

Allt var upp och ner. Hon försökte landa, med handflatorna tätt mot den välbekanta fasaden. Hon hade gjort det fulaste man kan göra. Hon hade stått på sig. Sagt emot. Stått upp för sig själv. 

Kuratorn. Vad trodde hon att hon kunde säga som hon inte redan visste? Hon - den unga, välartikulerade kuratorn - hade säkert kunskapen nedstoppad i en av sina många skrivbordslådor. Bara att plocka upp och stoppa tillbaka, som hon behagade. Själv var hon tvungen att bära sin sanning som en tatuering. Ett sigill inpräntat i huden. Det var så uppenbart så det nästan var löjligt; att den unga, förstående kvinnan på andra sidan skrivbordet kom från en så kallad privilegierad bakgrund. Hon kunde allt, men visste ingenting. Hon hade aldrig behövt intala sig själv att den lilla gräsplätten bakom bensinmacken - fylld av välanvända kisspapper - var riktigt fin. Hon hade aldrig varit tvungen att "göra det bästa av situationen". Av varje situation. Hon hade inte fötts en molnig natt. Hon hade aldrig upplevt det hon läst, det hon läst sig till om "verkligheten", där bakom välstrukna gardiner.

Allt var upp och ner. Regnet kom tillbaka. Hon såg på den svarta fågeln. Farmor. En gång hade hon tänkt att alla svarta fåglar var farmor. Farmor med den varma rösten, de snabba händerna och de lika snabba tankarna. Fågeln ville alltid säga något. Precis som farmor. 

- Ellen dellen, kommer alltid hem till kvällen! Dåförtiden hade hon gjort det. Nu stod hon kvar, med fuktiga handflator, och hoppades att månen inte var sur.

Det allra värsta, hemskaste, hade hon gjort: Påstått att hon visste mer än en vuxen. Om livet. Om sig själv.

Allt var upp och ner. Men en regndroppe föll så oväntat på hennes nästipp, som om den visste att hon törstade efter mer. Hon var tillräckligt gammal nu, för att inte tro på lyckliga slut eller att alla drillande, svarta fåglar var farmor. Men. En lycklig början, på det riktiga livet, kunde hon väl ändå få hoppas på?

:)
/helena

Tur att jag bara gav bort en

Rosorna är vissna, men klövern blommar! Kunde inte låta bli att börja med ett utropstecken, för jag hade sådan tur när jag hittade de här broscherna. Två broscher till priset av en! Och en sammanlänkande kedja därtill.

Kanske var det någon som undrade vad som låg här i sovrumsfönstret? Det var den lilla blommiga resväskan och mina två nyfunna vintage-broscher. Två fyrklöver att fästa ihop den sommarlätta koftan med. Eller bara att fästa bredvid varandra på den fladdriga, tunna klänningen kanske.

Nu har jag bara en av dem kvar - för vem vill inte ge bort lite tur!?

:)
/helena

ps Såg ni filmen igår? Skuggan av ett tvivel, Shadow of a Doubt, av den gode spänningsmästaren Alfred H. Jag såg lite mer än halva, resten spelade vi in, får se om vi hinner med slutet idag. Tvätten väntar, och en eller två hyfsade fotbollsmatcher. Men ni undrar säkert varför jag börjar snacka om den här filmen just här och nu. Jo, den unga, perceptiva kvinnan Charlie (utmärkt gestaltad av Teresa Wright) bär just två broscher bredvid varandra, i några scener jag såg igår. Såg ut som två silverglänsande fåglar. Fast de kan förstås lika gärna ha varit guldglänsande, lite svårt att avgöra i svartvitt. Jodå, fåglar minsann.

Till den skrivande kvinnans försvar

"... Hon öppnade aldrig fönstren till biblioteket av rädsla för att doften skulle försvinna, eller att lukten av ljus vår, kylig höst, iskall vinter eller stekhet sommar skulle tränga in och förenas med luften i biblioteket så att den underbara doften av ingrodd boklighet försvagades. Biblioteket hade blivit ett levande väsen statt i ständig förändring. Det var något av en levande varelse som hon hoppades bli oupplösligt förenad med. Det andades och ruvade avvaktande, och en gång när hon var yngre hade det talat direkt till henne. Hon hade suttit hopkrupen bakom bordet en kvävande het sommardag och bläddrat i en tjock kartbok, då ett ljud från andra sidan bordet fick henne att störta upp. Ett ljudligt knäppande som när en kvist bryts av och sedan dunsen av ett tungt föremål som föll i golvet. När hon vågade sig tvärsöver rummet för att undersöka vad det var såg hon att en bok i oktavformat, en velängbunden utgåva av Plutarchos Jämförande levnadsteckningar på franska låg öppen med boksidorna nedåt på brädgolvet, en bra bit från hyllan där den stått. Såvida det inte fanns spöklika varelser i rummet (en tanke som hon övervägde och sedan sköt undan för att återvända till senare) hade den själv hoppat ned från sin plats på hyllan. Hade den försökt bli fri? Ville den bli läst? Hade boken självsvåldigt tagit ett språng från hyllan för att dra till sig hennes uppmärksamhet? Den satte igång hennes fantasiförmåga på ett sätt inte ens en hel armé av spöklika varelser kunnat göra. Hon släppte tanken på vålnaderna, lät dem försvinna och tog upp boken. Hon gjorde den till lags, tog den med sig när hon satte sig bakom bordet igen och förundrades över dess inre liv redan innan hon upptäckte livet hos orden mellan de gula velängpärmarna. ..."

/ur Till den skrivande kvinnans försvar
(Apology for the Woman Writing)
av Jenny Diski, 2008

Översättning av Cecilia Franklin
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm, 2011



:)
/helena

En bit trä som någon har misshandlat

Först frågade jag fåren. Om de tyckte att den var fin och så. Om de tyckte att den var unik, speciell och kanske rent av småvacker att skåda, denna särdeles sköna torsdagskväll.

Men, trots att de slog sina kloka fårskallar ihop, verkade de mest frågande.

Sedan, när vi tog en nödvändig paus, frågade jag mannen om han tyckte att vi skulle ta med den hem, eller om jag skulle lämna kvar den där, i P-rutan. Han dröjde lite för länge med svaret, tyckte jag.

WAAOOOW!! Det är klart, så här i riktigt närgående närbild kan jag förstå om man blir lite tveksam till dess skönhet... Ja, kanske till och med lite rädd.

Men på lite avstånd är den riktigt fin. Tycker jag.

Hur som helst kunde jag inte låta bli att ropa in den spännande bysten - ja, vi kom äntligen iväg på slagauktion i torsdags! Kanske måste man vänja sig lite först, innan man ser skönheten i det som mannen föreslog var: "En bit trä som någon har misshandlat".

Nu återstår bara att hitta den perfekta platsen här hemma, till den utsökt välformade träbiten. Hm.

:)
/helena

ps Vi bor ju i Borås, som ni vet. Och runt omkring vår lilla stad finns det flera auktionshus "utplacerade". Många av vägarna dit, till dessa slagauktioner, löper vidunderligt slingriga och natursköna genom landskapet. Som en småvägarnas berg- och dalbana ungefär. De ger en lika hisnande känsla i magen! En dag ska jag göra en kamerautflykt och ta mig tid att stanna på flera platser och fota allt det vackra som annars bara passerar utanför vindrutan.

Ibland går det bara inte att fortsätta, som om ingenting har hänt.

Tar en sipp till av honungsvattnet och hoppas att skavet i halsen och gruset i ögonen är något tillfälligt. Bara en effekt av överexponering av kalluft från bilens luftkonditionering. Är seg och slö och försöker vila bort det onda. Sätter inte på någon typ av uppkoppling förrän sent på eftermiddagen. Tänker att jag ska visa er en kul grej idag. Men något, mer än det bagatellartade skavet, fastnar i halsen när jag ser dagens mediala framsidor. Ibland går det bara inte att fortsätta, som om ingenting har hänt. Mina, och allas våra, medmänskliga känselspröt sträcker sig långt över vattnet idag, till Orlando.

Här sitter jag med min urdruckna mugg och tankarna på den kommande Pride-festivalen. Har känt mig så glad och stolt över att min lilla stad ska få en egen Pride! Tänk bara så fint och bra och häftigt. Nu känner jag en dålig smak i munnen, samtidigt som jag tänker att det är viktigare än någonsin att hylla mångfalden och alla människors lika värde och rättigheter!

Men idag, ikväll, går alla mina tankar, och luftburna tröstkramar, till Orlando.

<3
/helena

Sista gången jag räckte upp handen

Det var fart och fläkt...

...på modevisningen vi var på. 100 år av mode. Och jag fastnade i 80-talet. Förstås. Det var ju där i skarven mellan 1980-tal och 1990-tal som jag gick ut gymnasiet. Tänk att det fanns någon som tog på sig sådana där blommiga klänningar som såg ut att vara nedslitna direkt från en gardinstång! Tänk att gå omkring med en blommig gardinkappa svept över kroppen. Ojojoj. Pastellerna har jag mer förståelse för. Minns dem med ömhet liksom. Prickarna och ränderna, gärna blandade. Och så hade vi stora rosetter knutna runt våra skjortkragar och de stora skärpen löst hängande över höfterna. Annars...

...minns jag mest de här korta jackorna och de här...

...långa jeansjackorna. Ett så märkligt plagg glömmer man inte.

Daltorpskolan, här i Borås, firar 100 år i år. Detta uppmärksammas och firas på olika sätt, bland annat med en modevisning som sträcker sig från början av 1900-talet, när skolan öppnade sina mäktiga portar för första gången, fram till 2010-talets något mer, hm, avslappnade klädmode. De duktiga presentatörerna fullkomligt lyste i sina blågula kläder.

Sjuttiotalet ja, inte så fult som man ibland får för sig. Sköna, vida, rörelsefria kläder. Som ju blivit moderna igen. I alla fall bland en klick människor. I alla fall ett kort tag. Men ändå.

Alla årtionden, mellan 1910-talet och 2010-talet, fanns representerade. Men jag fick inte ordning på kameran förrän en bit in på 60-talet.

Och tyvärr blev det lite suddigt här och var. Svårt det där med att klappa i händerna och fota samtidigt. Det var en sådan bra ABBA-låt ju. Och Shakira svängde på höfterna strax innan den ständigt funkige Mr Timberlake tog över hela ljudrummet.

Tack alla fina, rara, duktiga elever för en skön nostalgitripp!

:)
/helena

ps Om nu någon skulle råka läsa detta innan klockan 12.00 lördag den 11 juni - och dessutom befinna sig i Borås - så kan jag varmt rekommendera er att gå på denna modevisning som då, 12.00 på Daltorpskolan, visas en gång till!

Första gången jag räckte upp handen

Jag är inte helt säker, det kan ha varit den guldfärgade ananasburken - ni vet en sådan som helt plötsligt blev så populär att ha på vardagsrumsbordet eller i bokhyllan, för ett par år sedan - eller min högt älskade Rosa Ljung-kandelaber, den blå med tre armar, som var mitt första auktionsinrop. För en tia eller så.

Men det kan också ha varit det gröna ALT-fatet. Det lindblomsgröna EKEBY-fatet. Märkt "284". Har för mig att jag läst någonstans att modellen/dekoren med de långa, pilbladsliknande löven kallas "Lancett". Och att den tillverkades i slutet på 1940- och början på 1950-talet. Men där måste jag reservera mig lite, kanske minns jag inte helt rätt.

Att initialerna ALT står för Anna-Lisa Thomson är jag däremot tvärsäker på. Hon som så gärna skapade med naturen som motiv. I form av snäckor, fiskar, blommor och blad.

"... Vintermånaderna tillbringade Anna-Lisa vid Ekebybruk med för tiden förhållandevis fria arbetstider. Sommartid hämtade hon inspiration vid sitt fritidshus i Grundsund på Västkusten. ..." (Fint förresten, att de skriver västkusten med stort v! Jag håller med!).

Som jag har nämnt förut, har det gått lite troll för oss, i det här med att komma iväg på slag-auktion, men nu hoppas jag på sommaren och den, om några veckor, kommande ledigheten! Att jag ska hitta något så grönt och skönt och vackert som ALT-fatet för en enda femtiolapp känner jag mig mycket försiktigt optimistisk inför. Men man vet ju aldrig med auktion. That's the beauty of it!

:)
/helena

ps På auktion.se kan ni hitta både auktionsguide och auktionskalendarium. Olika auktionsfirmor lägger själva upp sina auktioner med bilder och föremål där. Samlad auktionskunskap helt enkelt. Lite som Barnebys, fast inte så modernt, genomfört och "flashigt", mer jordnära och lite skönt gammaldags så där.