Det hemskaste är aldrig det man tänker: Det hemskaste är hemskt, men aldrig det man tänker.
Allt var upp och ner. Ellen stod mot den skrovliga väggen. Månen var hennes enda vän och ledsagare. Vid väggen, där häggen alldeles nyss blommat. Nu var syrenerna också på väg bort, efter veckor utan regn. Så, igår, öppnades äntligen hela himmelen. Åskregnen anföll de långa buskarna, som nu låg ner på sidan, direkt mot jorden, och förvånat kippade efter andan i efterdyningarna av all den oväntade vätan.
Allt var upp och ner. Hon försökte landa, med handflatorna tätt mot den välbekanta fasaden. Hon hade gjort det fulaste man kan göra. Hon hade stått på sig. Sagt emot. Stått upp för sig själv.
Kuratorn. Vad trodde hon att hon kunde säga som hon inte redan visste? Hon - den unga, välartikulerade kuratorn - hade säkert kunskapen nedstoppad i en av sina många skrivbordslådor. Bara att plocka upp och stoppa tillbaka, som hon behagade. Själv var hon tvungen att bära sin sanning som en tatuering. Ett sigill inpräntat i huden. Det var så uppenbart så det nästan var löjligt; att den unga, förstående kvinnan på andra sidan skrivbordet kom från en så kallad privilegierad bakgrund. Hon kunde allt, men visste ingenting. Hon hade aldrig behövt intala sig själv att den lilla gräsplätten bakom bensinmacken - fylld av välanvända kisspapper - var riktigt fin. Hon hade aldrig varit tvungen att "göra det bästa av situationen". Av varje situation. Hon hade inte fötts en molnig natt. Hon hade aldrig upplevt det hon läst, det hon läst sig till om "verkligheten", där bakom välstrukna gardiner.
Allt var upp och ner. Regnet kom tillbaka. Hon såg på den svarta fågeln. Farmor. En gång hade hon tänkt att alla svarta fåglar var farmor. Farmor med den varma rösten, de snabba händerna och de lika snabba tankarna. Fågeln ville alltid säga något. Precis som farmor.
- Ellen dellen, kommer alltid hem till kvällen! Dåförtiden hade hon gjort det. Nu stod hon kvar, med fuktiga handflator, och hoppades att månen inte var sur.
Det allra värsta, hemskaste, hade hon gjort: Påstått att hon visste mer än en vuxen. Om livet. Om sig själv.
Allt var upp och ner. Men en regndroppe föll så oväntat på hennes nästipp, som om den visste att hon törstade efter mer. Hon var tillräckligt gammal nu, för att inte tro på lyckliga slut eller att alla drillande, svarta fåglar var farmor. Men. En lycklig början, på det riktiga livet, kunde hon väl ändå få hoppas på?
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar