På vägen hem vänder jag mig om.
Låter tiden stanna en stund, när vi passerar den överdådigt dignande rosbusken.
Sedan.
Sticker någon speciell till mig en blomma.
I sovrumsfönstret står den yviga, vita kvisten och doftar ljuvligare än ljuvligt.
Svagt, men ljuvligt.
Pockande, men blygt.
En knopp har börjat vissna innan den fått slå fullt ut.
Och jag kan inte låta bli att undra det som jag så ofta undrar: Varför det mest förgängliga nästan alltid är det allra vackraste?
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar