Klockan 20.37 igår stod hela friidrotts-Sverige stilla. Jag satt i alla fall helt soffpotatisstilla. Eller jag vet inte om de kom iväg exakt då, men klockslaget nämndes hela tiden inför loppet. Det sanna loppet. Sannas lopp mot oddsen och tvivlarna. Just då helt knappnålstyst, på de annars ganska surriga läktarna. Hon vann inte, men hon vann ändå. Mot oddsen, mot tvivlarna.
Någon frågade mig: - Varför gör hon det egentligen, hon är ju så gammal...
En tråkig fråga. En tråkig inställning till människor. En tråkig inställning till ålder. Än är man för ung för något, än är man för gammal för något. Känns som en riktigt svensk "sjukdom", det här med åldersfixeringen. Jag, personligen, tror att hon gjorde/gör det för att hon brinner för det. Brinner passionerat. Och elden ska man vakta på, visst den kan vara farlig att leka med, men jag tror att det är ännu farligare att aldrig våga brinna.
Och nej, jag tillhör inte dem som lite käckt intalar alla och ingen och mig själv att: Allt går, bara man vill! Jag tror inte att ALLT går. Mycket går. Det mesta går. Och det som inte går och inte blir som man har tänkt sig kan bli väldigt bra ändå. Eller just därför kanske, för att man aldrig aktivt har tänkt på de möjligheter som kan visa sig bakom det krön man aldrig tänkt titta bakom. Bara för att man inte tänkte på det, bara för att man var fixerad vid ett specifikt mål.
Men jag tror att det är farligt att släcka en eld som brinner så kraftigt, farligt att kväva en så gnistrande passion, som Sanna Kallurs dröm om att löpa fort och friskt över de gäckande häckarna igen. Jag har fortfarande glädjetårar kvar i ögonvrån efter det historiska loppet på Stockholms stadion igår. Tack för tårarna, Sanna! Och tack för att du visar att, nästan, allt är möjligt.
Med en till synes oansenlig tantblomma ,och med gott hopp om en eldig, passionerad och finfin (fotbolls)helg, tackar jag för ordet!
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar