"... Hon öppnade aldrig fönstren till biblioteket av rädsla för att doften skulle försvinna, eller att lukten av ljus vår, kylig höst, iskall vinter eller stekhet sommar skulle tränga in och förenas med luften i biblioteket så att den underbara doften av ingrodd boklighet försvagades. Biblioteket hade blivit ett levande väsen statt i ständig förändring. Det var något av en levande varelse som hon hoppades bli oupplösligt förenad med. Det andades och ruvade avvaktande, och en gång när hon var yngre hade det talat direkt till henne. Hon hade suttit hopkrupen bakom bordet en kvävande het sommardag och bläddrat i en tjock kartbok, då ett ljud från andra sidan bordet fick henne att störta upp. Ett ljudligt knäppande som när en kvist bryts av och sedan dunsen av ett tungt föremål som föll i golvet. När hon vågade sig tvärsöver rummet för att undersöka vad det var såg hon att en bok i oktavformat, en velängbunden utgåva av Plutarchos Jämförande levnadsteckningar på franska låg öppen med boksidorna nedåt på brädgolvet, en bra bit från hyllan där den stått. Såvida det inte fanns spöklika varelser i rummet (en tanke som hon övervägde och sedan sköt undan för att återvända till senare) hade den själv hoppat ned från sin plats på hyllan. Hade den försökt bli fri? Ville den bli läst? Hade boken självsvåldigt tagit ett språng från hyllan för att dra till sig hennes uppmärksamhet? Den satte igång hennes fantasiförmåga på ett sätt inte ens en hel armé av spöklika varelser kunnat göra. Hon släppte tanken på vålnaderna, lät dem försvinna och tog upp boken. Hon gjorde den till lags, tog den med sig när hon satte sig bakom bordet igen och förundrades över dess inre liv redan innan hon upptäckte livet hos orden mellan de gula velängpärmarna. ..."
/ur Till den skrivande kvinnans försvar
(Apology for the Woman Writing)
av Jenny Diski, 2008
Översättning av Cecilia Franklin
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm, 2011
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar