I det bleka morgonljuset, då liljekonvaljerna blir så vita att de nästan gör ont att titta på, flackar mina tankar hit och dit.
Då tänker jag på att jag alltid varit lite rädd för hästar, fast jag samtidigt alltid tyckt att de varit något av det vackraste som finns. En blå häst...som jag alltid velat ha.
Tänker, liksom i förbifarten, att klivian äntligen blommar igen. Den gillade nog inte att byta rum och fönster och kruka. Verkar som att den blev lite kinkig där ett tag, men nu så. Och där finns en knopp också!
I ljuset, som knappt når ner till golvet, tänker jag på musikens kraft och på det där som mannen berättade; att en av hans elever, som i princip aldrig pratar, sa något när hon hört mannen sjunga Peps. - Bra låt, sa hon när hon hört stroferna om "vackert väder" tona ut. Har kanske aldrig berättat det, men några av mannens elever har en del utmaningar. Någon skulle nog kalla dem handikappade, men det gör inte jag. För vi har ju alla våra utmaningar här i livet. Utmaningarna kan visserligen variera mycket från person till person och självklart också skifta i styrka beroende på var i livet vi befinner oss, men trots det är vi ju alla ändå ganska lika varandra. Eller hur?
Och som alltid landar mina tankar i dilemmat att ha många, många idéer och så lite ork att genomföra dem.
Så, ta vara på era energier! Och ta er tid. Nyss tog jag mig tid att byta vatten på de små väldoftande klockorna. Tog mig till och med tid att ge varje liten smal stängel en ny, frisk snittyta.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar