Brothers in fire. Och musikens helande, delande kraft.

"Jag var här i början när branden bröt ut. Vi jobbade med den i 39 timmar och fick kämpa hela tiden. Det är mycket känslor inblandade. En av mina bröder... Han är min kollega, men på flera sätt som en bror. Vi växte upp och gick i skolan ihop. Hans ranch ligger en bit bort längs vägen. Han har förlorat alla sina kor och mycket annat. Det är tufft."

/Garrett Souza, brandman

Bootleg-fire. Den kallas så, döpt efter ett vattendrag av något slag, tror jag någon sa i inslaget från Reuters som Sveriges Television återsände. Oregon. Jag greps så av bilderna igår - och orden - både från branden i USA och stormen som fått regnet och vattenmassorna att välla fram över Europa. 

Bestämde mig för att jag måste försöka fånga något av det, på något av mina sätt. Jag greppade pensel och färger. Och gjorde mitt bästa. Här ovan vattenbombas elden. Och det röda ni ser är släckningsmaterialet, det som de sprider ut för att försöka lugna den rasande eldens framfart över skog och mark.

Tänk ändå, att någonting så förödande kan vara vackert på samma gång. Eldens poesi. Även om dess konsekvenser är allt annat än poetiska. När brandmannens röst darrar, då känns det ända in i hjärtat. Att förlora sina kor. Att bli personligt berövad i närheten av det dödsföraktande arbete brandmän och annan räddningspersonal måste utföra.

Förlora sitt livsverk. Förlora en oersättlig medmänniska i värsta fall. Allt som kan hända - "bara" på grund av vädret.

Att förlora allt. Till följd av eldhav, eller vattenstorm. Till följd av klimatförändringar, med påföljande temperaturhöjningar, som människans moderna, obetänksamma livsstil har bidragit med i stor utsträckning. 

Otäckt, är bara förnamnet.

Och även om en helikopter sällan varit mindre lik en helikopter än min version här, så är det tur att de finns. Tur att de kan släppa ut så stora vattenmängder över den brinnande skogen att det faktiskt, praktiskt gör någon större skillnad.

Hade tänkt att illustrera något från ett av inslagen med översvämningarna också, men det tog längre tid än jag trodde och plötsligt var min arbetsdag slut. Får se om något av inslagen ligger kvar senare, då kanske jag greppar penseln igen. Penseln med den dova paletten. Dov och mörk och olycksbådande. 

Men men. 

Livet är ju vackert också, kastar åt oss hopp och kontraster hela tiden, som tur är. Som när mannen kom hem med ett armband häromdagen. På ett av de sommaröppna fritidsen där han hoppar in och jobbar, där hade en flicka gjort ett armband speciellt till honom. Så fint. Det är det avlånga, svarta som råkat landa lite slarvigt under helikoptern på min spontana miljödebatt-bild ovan. Så fint. Så gulligt. Tror hon heter Lina. En av alla underbara barn som mannen möter i sitt arbete.

De jobbar ju mest utomhus nuförtiden, även om den senaste tidens varma väder gjort att även de behövt söka skugga och svalka inomhus då och då.

Igår hade en liten kille fullständigt fastnat i gitarren, nästan bokstavligen. Mannen visade hur han skulle trycka, och vips var pojken fast och ville inte göra något annat på en lång lång stund. En av alla dessa begåvade barn, som ibland inte kan koncentrera sig alls, men ibland kan koncentrera sig så mycket att inget annat verka betyda något. Musiken alltså. Som den helar.

Och det var när jag hörde att en grupp funktionsvarierade hade hamnat under vattenmassorna någonstans där ute under storm och frustande regn, och inte hade klarat sig, som något brast inom mig. Som en fördämning, en damm - för att använda en något opassande liknelse i sammanhanget. 

Då kändes det skönt, när mannen med svetten porlande i pannan, kom hem och mellanlandade en kort sekund mellan sina olika jobb. Från barnen på fritids till de funktionsvarierade på ett av de säbos där han ibland brukar spela och underhålla. Oftast utomhus. Covid-säkert, oavsett hur smittoläget råkar se ut nu.

Mannen greppade bara en av sina egna gitarrer, torkade svetten ur pannan, sa hej och hej då på samma gång, och gav sig av för att spela Elvis, Abba, Lille katt och de andra favoriterna. En verkligt uppskattad stund bland de funktionsvarierade på boendet i fråga. Musikens helande, delande kraft, igen.

Och jag tänkte i mitt inte så stilla sinne, att idag spelar han för de funktionsvarierade som inte finns längre, utan att han själv visste om det. Men jag visste, vet, att han gjorde det. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Garrett Souza. Brandmannen som jag citerar ovan. Mitt porträtt är inte särskilt porträttlikt, mer en tolkning förstås. Men jag tänkte att ni ville höra hans egna ord också, utan översättning. Därför har jag skrivit ner vad han sa. Rakt av bara. Som ett vittnesmål från alla dessa tappra "in the line of duty". De som bokstavligen måste tampas med de bråkande elementen nu, i kölvattnet av klimatets uppror mot misshandeln som det utsatts för i många många år. Många, sa jag det?

Nu citat igen. Samma, fast i original. Ber om ursäkt för eventuella felstavningar eller felhörningar. Here we go:

"I was here from the initial attack of it, when it first started. Yeah, that was... I think we did 39 hours on that... and it pushed us the whole time. There's very much emotional attachment. One of my brothers, he is my brother in fire, but he's my brother like beyond that. We grew up together, we went to school together. His ranch is right down that road (sedan säger han något som jag uppfattar som namnet på ranchen, eller att han äger en ranch, kanske. Reds anm.). And he's lost all his cows. He's lost so much stuff in that. That... that's hard. That's the hard part."

Vad tänker djuren?

Vi läser om älgar som flämtar och drar efter andan - av den ökande värmen. Men jag tänker att de borde dra efter andan och flämta ljudligt - åt oss människor. Och då menar jag inte bara älgarna förstås, utan alla djuren.

Det är svårt att låta bli att undra om de tänker: Jaha, där ser man, börjar ni äntligen agera nu - NU- nu när allt håller på att svämma över och brinna upp - samtidigt. 

Sitter fågeln där på sin gren och lutar huvudet så där tankfullt åt sidan och säger till närmsta granne på nästa gren: Jaså. Det är till att fatta nu. Det är dags att verkligen få panik. Fast vi har flaxat och kraxat länge åt er nu. Ändå har ni bara fortsatt med er Happy-Go-Lucky-politik. Ändå har ni bara vänt på huvudet när det börjat osa katt. Bara blundat när öknarna har tagit plats och brett ut sig. Blundat för avverkningen av urskogarna, när ni borde gråtit ikapp med regnskogens snabbt minskande takt.

Hållit för öronen, har ni också gjort. Hårt hårt i flera århundraden snart. Väckarklockorna har ringt och ringt. Väckarklockor i form av medvetna, bekymrade människor som sett vad klimat-klockan var på väg att slå långt innan den började ringa konstant i våra öron. Tänker de så, rådjuren, när de tittar upp från sitt betande när en bil rusar förbi? Undrar varför människor bara har snoozat och snoozat och snoozat förbi alla alarm som har ljudit genom tid och rum och gläntor och våtmarker?

Har snäckorna någonsin fått hålla för öronen? Har de sluppit havets missnöjda brus genom alla plastsjuka vågor? Har snäckorna någonsin skickat galna twitter-meddelanden till ambitiösa, samvetsgranna - livrädda - ungdomar som gör precis vad de kan för att få en försoffad vuxenvärld att lyssna och agera? Har snäckorna tänkt att ungdomarna inte ser tillräckligt glada ut, och att de bara snackar skit?

Tänker hästarna bättre sent än aldrig? Eller vill de bara få ha sin hage ifred, bara få chilla lite. Relaxa, från oss människor. De kanske bara vill vara lite happy ett tag till, innan vi människor har lyckats konsumera sönder världen helt? De kanske bara vill få tänka lite grönt en stund till. Bara stanna där mitt i spenaten, längta efter vett och sans och balans mellan elementen? De vill kanske också sila mygg och slänga lite nonchalant på manen och bara beta vidare? Och undra, undra, undra vad f-n vi människor håller på med.

Sköt om er - och er del av den lilla, kämpande planeten.

<3

/helena

Här hemma - hö, ris & allmänt småblommigt

Vad då noll? Nej du, här kommer inte mindre än åtta aktuella bilder från det lilla hemmet fullt av redan använda saker. Som räfsan där. Eller räfshuvudet. Det har bara ett litet kort skaft, men det lilla som finns är finare än fint. Fint som snus, som de sa. Välanvänt, vackert slitet trä, med den blåaste färgen kvar där längst upp. 

Skräpandes i en diverselåda hittade jag det här dekorationsriset, eller vad det är? Risigt är det i alla fall. Kom på att det ser ut lite som hö. Åtminstone hö-ish. Alltså. Räfsa plus hö. Hur fint?

Höll ju på och plockade bland mina vykort häromdagen. Då fann jag de här tre. Uppenbarligen utrivna ur något sådant där sammanhängande vykortshäfte en gång i tiden. Så snygga tillsammans. Färg- och formmatchning när det är som bäst. Måste bara hitta någon ledig väggyta att fästa upp dem på. Hm.

På tal om att fästa upp... Det här kan vara en av mina allra knasigaste återanvändningsidéer hittills, och då vet ni ju ändå att det finns en hel del knasigheter att välja på... Haha. Hittade ett par evigt blommande rosor bland mina collage-bilder. Fäste upp dem på en överbliven pinne/busk-gren, med hjälp av ett par gem. Och i ett trollslag - simsalabim bara - så har man en ständigt blommande blomma! Den blommar dag...

...och natt. Äsch, lite konstigt arrangemang kanske, men det är bara så länge. Tills jag hittar något annat roligt att sticka ner där, i den gamla flugfällan som jag med stor glädje har förvandlat till vas, ni vet. 

Några av de där spretiga, överblommade, regntyngda schersmin-grenarna som jag tog in för någon vecka sedan, ser ni här. Bladen har torkat och vissnat nu, men istället för att bara slänga ut hela härligheten, rensade jag bort all ful grönska och behöll grenverket. Gör ju sig rätt bra där, i den gamla damejeannen ju.

Vilket åskregn vi hade igår! Regnet skapade en gråvit vägg, en  regnvägg som var lika tät som morgondimma eller kvällens älvdans över ängarna. Hur mäktigt som helst. Och grönskan vred sig som i plågor. Kanske hade grenverken verkligen ont? Jag menar, grönskan kan knappast tillgodo se sig vatten som kommer till den med sådan fart och hastighet. Snabbt spöregn är inte alls lika bra som långsamt strilande såklart. 

Men ändå. Finns inget som är så härligt som att ta en promenad i häftigt regn. På sommaren alltså, när det är lagom varmt även om man råkar bli genomblöt. 

Här ovan har jag försökt fånga känslan av att stå precis under ett träd. Eller sitta under, i dess trygga skugga. 

Den där känslan av att befinna sig inuti själva det gröna. Världens bästa tak - en gammal trädkrona. (Fast inte att leka med - eller under - när det blixtrar och dundrar nära intill).

Mixed media, som det kallas. Jodå. Jag både målar - analogt och digitalt - och håller på att bolla en del med kollage. Här ser ni två favoriter i repris. Mitt foto på mannen och den praktfulla kaffekannan, plus en utriven tidningssida med ett botaniskt blad på. Funderar. Borde de inte kunna sättas samman på något bra sätt? Jo.

Visst. Många hållbara evighetsblommor. Risiga grejer. Och falskt hö. Men i den stadiga lilla Ruda-vasen ståtar en livs levande stickling. Fint så.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Mer grönt och hållbart är på ingång. Håller som bäst på och lurar på nästa Fem särskilt fina. Kommer in på en blogg nära er, så småningom.

Fantasidjur och några som nästan finns på riktigt

Nu börjar det hända grejer. Nu vill jag nästan vifta på svansen, så nöjd börjar jag bli. Här kommer en glad hund, som ett första exempel på några illustrationer som jag just är färdig med. Jojo. Vift vift vift! Vykort?

Varför inte skicka ett fantasifullt djur som elektroniskt vykort till någon djurälskare du känner? Gör det, vetja.

En räv bakom örat? Om du har det kan du säkert komma på en saga som passar till de här bilderna - jag kan ju inte göra allt åt er. Skämt åsido. Använd gärna några av mina små djur, när du vill berätta en saga för någon lagom liten individ. Eller någon lagom stor.

Kan du inte komma på någon bra berättelse? Då kan säkert den knäppa kaninen här hoppa in och hjälpa dig lite på traven.

Den här bilden såg jag nästan framför mig tidigare idag - eller igår nu då. Har ju en gammal kaffekanna som prydnad ute i täppan, som ni säkert har sett. På handtaget till den satt en fågel och solade och spanade runt. 

Det här blev nog inget djur i slutändan. Först verkade det bli en spindel. Sedan en sjöstjärna eller en manet. Kanske är det en alg? Förhoppningsvis ingen giftalg, bara en giftigt grön och skön alg. Algblomning är ett fint ord, på en inte lika trevlig företeelse.

Fjäril? Fjäril!

I tid och otid, jämt och ständigt, älskar jag dessa urtida djur. Så hemtrevligt det verkar att ha sitt hus med sig. Ska vi kalla hen skalman? Eller är det en hona? 

Plankton? Ja, kanske det. Eller något som surrar i luften - eldiga flugor.

Den här hästen, eller vad det är, blev jag allra mest nöjd med. Lite som en målning, nästan. Skulle nästan kunna få galoppera upp på en vägg nära mig. Pålle att printa ut då kanske. Gillar ni? Gnägga ett par gånger i så fall.

Gulp. En orm! Lugn. Den är inte farlig. Den slingrar sig bara lite när man vill snacka med den. Men den är snäll innerst inne. Har ju till och med ett rött hjärta på tungan, som ni ser.

Puh. Nu blev ni allt oroliga. Ingen katt? Jo. Någon slags. Lite svart. Lite kul. Lite cool. Med ett trassligt nystan.

Tolv mer eller mindre fantasifulla djur. Håll tillgodo. Ett helt litet zoo. Bara att komma på en story som passar till dem nu då. Lycka till. Och mjau, på er!

<3

/helena

Kärring, koppar och kaffe i bersån

När vi gjorde ett litet större rens här hemma i våras, då passade jag på att gå igenom alla våra vykort också. Och en del andra kort. Var så trött på att de var så många att de upptog en hel stor väska. Nu upptar de en mindre väska. Hehe. Det finns alltså fortfarande många att välja på, om andan att skicka en analog hälsning till någon speciell skulle falla på.

Och när jag fick syn på de här superfina kopparna, då blev jag ju väldigt sugen på att skicka något kul till någon kul. 

Koppar, det är alltså frimärkena som heter så. Design av Carina Länk. Ett motiv som finns på rulle, vanligt inrikes standard-porto. Mer Porslin, med fem olika motiv och välkända dekorer för oss vintage-nördar, finns i häfte, i något högre valör. 

Oj, så fint. Gefle porslin/Upsala-Ekeby på just det här frimärket. Känner ni igen de små dekorerna? Och kommer ni ihåg upphovspersonerna bakom?

Det finns så många moderna sätt att skicka på idag, och skapa egna vykort på. Elektroniskt, med appar och koder och så vidare. Men jag vill självklart slå ett nytt slag för ett gammalt hederligt sätt att hälsa till någon via postlådan: Skicka vykort med snygga frimärken på! 

Ute på second hand-marknaden finns dessutom en mängd redan tillverkade motiv att välja på. Jag vet inte hur många fina, annorlunda, vackra och härliga - och knasiga - vykort jag har hittat i auktionslådor, på loppis och i diverse välgörenhetsbutiker genom åren. Hur många som helst!

Sköt om er. Och skicka gärna ett second hand-vykort till något ni tycker om. Eller två. Eller tre. Eller så.

<3

/helena

ps Amanita, heter den prickiga koppen. Av Helmer Ringström. Solros av Lillemor Mannerheim och Zebra av Eugen Trost.

En snabb digital avstickare in på Postnords sajt avslöjar att det verkligen finns flertalet intressanta och gulliga motiv att köpa nu. Hundar, hjärtan och värdefull natur, bland annat. Och Silvia i grönt! 

I slutet av augusti växer det visst fram ännu mera grönt - fotografiska motiv med Sensommarblommor. Men dit är det ju en hel högsommar, vetja.

Jo, jubileet av kvinnlig rösträtt uppmärksammas naturligtvis med hjälp av några storslagna små märken också! Men det visste ni säkert redan.

gitarrhalsband, årsångest & slipsbokmärken

The Burnt Orange Heresy. Filmen vi såg i helgen hette så. Ganska bra. Mer än ganska, måste jag nog säga. Med Mick Jagger i en något excentrisk roll som konstsamlare. I huvudrollerna ses Claes Bang och Elizabeth Debicki (som enligt uppgift ska spela Diana, i The Crown, i någon kommande säsong eller så. Men det där vet ni säkert bättre än jag. Är själv inte värst förtjust i serier som grottar runt i döda människors öden. Det där lät kanske konstigt när man intresserar sig för historia som jag gör? Men jag gillar mest att ta del av vad människor har gjort och åstadkommit i sina liv, inte snaska runt i deras privatliv, ända in på det kalla blåa döda skinnet, så att säga).

Därmed inte sagt att den underbara Diana Spencer inte åstadkom något i sitt liv. Tvärtom. Det vet vi som fanns med på den tiden när hon fanns. Hon väjde inte för att öka kunskapen om HIV och aids, till exempel. Ibland mycket handgripligt, i en tid när rädslan och okunskapen fortfarande var mycket stor. Hon backade inte heller för att engagera sig i det fasansfulla otyget med landminor. Hon tog strid för fredlighet i stort och barnens rätt till trygghet. Världen över.

"En fröjd med att vara konstnär är att man inte behöver handla med världen på dess sätt." 

Ett citat ur filmen jag nämnde. Borde nog skrivit ner original-orden på engelska istället, låter lite konstigt så här, men det är ju inte jag som översatt, tog det direkt från textremsan i rutan. Anyway. Det var Donald Sutherland som sa det, i form av konstnären han spelar där. 

Tänkvärda ord, men jag vet inte om de stämmer. Många konstutövare verkar ju som en mycket aktiv del av samhällskritik och utveckling, tycker jag. Men det är klart att konsten består av många lager och finns på många plan. Att dekorera världen en aning behöver ju inte heller vara fel. Dessutom kan det vara väldigt avkopplande och stressbefriande att måla bort - fram - några väl valda timmar av sitt inrutade liv, tänker jag.

Gitarrhalsen har fått en ny uppgift. Eller den gamla basens hals, som det egentligen är. Här kan man hänga av sig sitt halsband, om man vill. Och det vill man ju. Eller också hänger man något annat här. Slipsar? Skärp? Nycklar? Kanske vill den mest prunkande, punkiga klängväxten greppa greppbrädan och slingra sin väg över svunna tunga - och lätta - basgångar? Mm. Jodå. Allt kan hända i återanvändandets mest fantasifulla värld.

Tjugo år. En evighet och ett andetag. Utställningen med närgångna, intima foton av Jens Assur. Som påminner oss om att alla inte har det lika bra som vi. Inte då. Inte nu. 

Men framtiden, den har vi alla makt att hjälpas åt att förändra till det bättre, för så många som möjligt. Steg för steg. Ord för ord. Mod för mod. Tesked för tesked. Träd för träd. Lite så. Och mycket mer därtill förstås.

Ska den äntligen få komma in bakom glas och ram? Så här efter att ha legat i sin pappersrulle i exakt tjugo år, och bara plockats fram någon gång då och då. Då och då har jag förfasat mig över bilderna. Då och då har jag förfasat mig över tidens gång. Då och då har jag förfasat mig över att jag aldrig får tummen ur och låter bilderna få ta den plats de förtjänar.

Annars då? Jo. Slipsar kan ju också fungera som bokmärken, funderar jag. Fast den här är kanske lite för blommig för att ligga och pressa inuti en lagom dammig bok? Eller nej, varför ska man inte unna sig lite snygg textil mellan papperspärmarna?

Fem kronor, kostade den tunna, innehållsrika, lilla boken en gång i tiden. 1947. Vackert och fult, heter den. Innehåller den. "Till min hustru!", har Lorenz Bolin skrivit strax innan förordet tar vid. Och på sidan femtiosju hittar jag ett par poetiska rader som kan få agera slutord här och nu:

"Över backens krön tumlar de lätta sommarmolnen fram, yrvaket, i snubblande fart, och djupt under dem klättrar den gamla stengärdesgården tungt och mödosamt fram över den lugna, tysta jorden."

Sköt om er.

<3

/helena

Fotbollsminnen. Och lite socker på såren.

Här är de ju. Ron och Ron, John, Johnny, Jimmy, Bobby och Ray. And the rest of grabbarna i det engelska landslaget anno 1962. 

Fast ni kanske är trötta på allt fotbollssnack vid det här laget? Ni kanske bara väntar på att allt "tjöt" ska ta slut? Äntligen final på allt pratande med vattenliknande metaforer som bollinne-hav, vågspel och försvarsspel som bara flyter på?

Själv har jag knappt hunnit hämta mig från de superspännande semifinalerna än. Mannen och jag och hela Sverige och Danmark och stora delar av resten av fotbollsvärlden som höll andan och undrade om vi skulle få se drömfinalen mellan Italien och Danmark. Aldrig har väl så många hållit på just Danmark som i år. Fast det där har jag ju redan gafflat om, nu går vi vidare, även om Sverige inte gjorde det. Och den danska drömmen inte heller höll hela vägen in i mål. Äsch. Nu börjar JAG jiddra det där småtöntiga boll-lingot också...

Vi får ta och bryta av med en isbrytare, tror jag bestämt. Lite hockey. Ganska lokal västsvensk hockey för vår del här på bästkusten. Här har det också tjatats, förstås. Om den där numera så kontroversiella loggans vara eller icke vara. Alltså inte den loggan de hade här 1962, utan den som kom sedan då, med en amerikansk urinvånare på. Men nu är det bestämt - den ska bort. Hen ska bort. Och in kommer, ja, vad då? Det är väl inte helt bestämt än, om jag förstått det hela rätt. Det kan bli en klassisk åtta på isen. Med andra ord en återgång till något som liknar den äldre loggan. Något i den stilen. Eller också blir det något helt annat. Många förslag har kommit in, flera hundra. Vi får väl se var pucken slutgiltigt landar, som man säger.

Tillbaka till England och fotbollen. Engelska juniorlandslaget finns också representerade bland de gamla samlarbilderna (som blev kvar här hemma efter ett mycket blandat auktions-inrop en gång i tiden) från Rekords samlaralbum. 

Det var det. Några fotbollsminnen. Lite hockey. Och svenska landslaget i...handboll. Haha. Såg ni inte det? Att det inte var fotbollslandslaget? Haha. Nej, i ärlighetens namn gjorde inte jag det heller - först. Sedan kändes det konstigt att inte ett enda namn verkade bekant, även om det handlar om tidigt sextiotal och ganska många år innan jag ens fanns. Lite kul.

En drömfinal blir det ju ändå, ikväll. Italien mot England. Vilka lirare! Blir svårt att veta vilka man ska hålla på. Men jag vet en som kommer sitta och hålla på en alldeles speciell kille - Paul Lawrence. Såg ni reportaget med honom? Han som upptäckte boll-trollaren Raheem Sterling. Såg ni det reportaget på SVT? 

Blev lite gråtmild när jag såg tränaren berätta om den lilla pojken bakom det numera fullfjädrade proffset Raheem Sterling. Lawrence stod där vid träningslokalen, som var med och fostrade en pojkdröm som blev sann. Tränaren såg direkt att den lilla killen hade all den potential som vi idag vet att han har fått utveckla helt. 

Sterling spelade sina första knattematcher i skuggan av det stora stadion-bygget (Wembley) bara ett längre stenkast bort. Han hade bokstavligen drömmen inom räckhåll redan då.

Sådana där storys alltså. Som dessutom är sanna. Kan ju få vem som helst att bli gråtmild av ren och skär idrottsglädje. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Tänkte att det kanske finns någon där ute som behöver lite socker på såren? Någon som vill slicka de svenska fotbollssåren en aning? Någon som orkar med mer nostalgiskt fotbollssnack? Här kommer i så fall ett referat anno 1962 (det som står där, längst ner på bild två ovan). Håll tillgodo. Eller sluta läsa nu, om ni inte orkar med en enda rund boll till...

"Det stod 1-1 och det var 20 minuter kvar av matchen. Ullevi-publiken tjöt av hänförelse då en brant boll överraskande slängdes ut på vänsterflanken till Olle Hallin. Den lille vindsnabbe yttern rev åt sig lädret och störtade fram som ett jehu längs kritlinjen. En dansk försvarare försökte bromsa honom men med en lätt vridning på kroppen krånglade sig svensken förbi och jublet steg än mer. Olle drev ända ner till hörnflaggan och det såg ut som om han tänkte skjuta. Men i stället rundade han en vilt fläkande back och klatschade till med en stenhård passning mot centrum. Som en projektil borrade sig lädret fram 60-70 centimeter över gräset. Centern Sigge Johansson mötte exakt med högerkängan och ändrade riktningen - kulan svepte upp i vänstra krysset och den danske målmannen kunde bara markera en skyddsrörelse. Han var ställd helt utan chans. 2-1 i landskampen!

När fem minuter återstod blev det nästan en kopia på den förra situationen. Danskarna försökte markera Olle litet bättre men hans fintningar var så luriga och svårbegripliga att de inte hade några möjligheter sätta stopp för hans framfart. Blixtsnabbt såg Olle att den här gången var kedjekamraterna bättre påpassade - så han drev inåt själv, liksom sökande efter någon att passa till. Plötsligt gjorde han en blixtsnabb tvärvändning och sköt iväg en brännhet projektil. Den slickade insidan av stolpen och dunsade in i nätet. ..."