"Jag var här i början när branden bröt ut. Vi jobbade med den i 39 timmar och fick kämpa hela tiden. Det är mycket känslor inblandade. En av mina bröder... Han är min kollega, men på flera sätt som en bror. Vi växte upp och gick i skolan ihop. Hans ranch ligger en bit bort längs vägen. Han har förlorat alla sina kor och mycket annat. Det är tufft."
/Garrett Souza, brandman
Bootleg-fire. Den kallas så, döpt efter ett vattendrag av något slag, tror jag någon sa i inslaget från Reuters som Sveriges Television återsände. Oregon. Jag greps så av bilderna igår - och orden - både från branden i USA och stormen som fått regnet och vattenmassorna att välla fram över Europa.
Bestämde mig för att jag måste försöka fånga något av det, på något av mina sätt. Jag greppade pensel och färger. Och gjorde mitt bästa. Här ovan vattenbombas elden. Och det röda ni ser är släckningsmaterialet, det som de sprider ut för att försöka lugna den rasande eldens framfart över skog och mark.
Tänk ändå, att någonting så förödande kan vara vackert på samma gång. Eldens poesi. Även om dess konsekvenser är allt annat än poetiska. När brandmannens röst darrar, då känns det ända in i hjärtat. Att förlora sina kor. Att bli personligt berövad i närheten av det dödsföraktande arbete brandmän och annan räddningspersonal måste utföra.
Förlora sitt livsverk. Förlora en oersättlig medmänniska i värsta fall. Allt som kan hända - "bara" på grund av vädret.
Att förlora allt. Till följd av eldhav, eller vattenstorm. Till följd av klimatförändringar, med påföljande temperaturhöjningar, som människans moderna, obetänksamma livsstil har bidragit med i stor utsträckning.
Otäckt, är bara förnamnet.
Och även om en helikopter sällan varit mindre lik en helikopter än min version här, så är det tur att de finns. Tur att de kan släppa ut så stora vattenmängder över den brinnande skogen att det faktiskt, praktiskt gör någon större skillnad.
Hade tänkt att illustrera något från ett av inslagen med översvämningarna också, men det tog längre tid än jag trodde och plötsligt var min arbetsdag slut. Får se om något av inslagen ligger kvar senare, då kanske jag greppar penseln igen. Penseln med den dova paletten. Dov och mörk och olycksbådande.
Men men.
Livet är ju vackert också, kastar åt oss hopp och kontraster hela tiden, som tur är. Som när mannen kom hem med ett armband häromdagen. På ett av de sommaröppna fritidsen där han hoppar in och jobbar, där hade en flicka gjort ett armband speciellt till honom. Så fint. Det är det avlånga, svarta som råkat landa lite slarvigt under helikoptern på min spontana miljödebatt-bild ovan. Så fint. Så gulligt. Tror hon heter Lina. En av alla underbara barn som mannen möter i sitt arbete.
De jobbar ju mest utomhus nuförtiden, även om den senaste tidens varma väder gjort att även de behövt söka skugga och svalka inomhus då och då.
Igår hade en liten kille fullständigt fastnat i gitarren, nästan bokstavligen. Mannen visade hur han skulle trycka, och vips var pojken fast och ville inte göra något annat på en lång lång stund. En av alla dessa begåvade barn, som ibland inte kan koncentrera sig alls, men ibland kan koncentrera sig så mycket att inget annat verka betyda något. Musiken alltså. Som den helar.
Och det var när jag hörde att en grupp funktionsvarierade hade hamnat under vattenmassorna någonstans där ute under storm och frustande regn, och inte hade klarat sig, som något brast inom mig. Som en fördämning, en damm - för att använda en något opassande liknelse i sammanhanget.
Då kändes det skönt, när mannen med svetten porlande i pannan, kom hem och mellanlandade en kort sekund mellan sina olika jobb. Från barnen på fritids till de funktionsvarierade på ett av de säbos där han ibland brukar spela och underhålla. Oftast utomhus. Covid-säkert, oavsett hur smittoläget råkar se ut nu.
Mannen greppade bara en av sina egna gitarrer, torkade svetten ur pannan, sa hej och hej då på samma gång, och gav sig av för att spela Elvis, Abba, Lille katt och de andra favoriterna. En verkligt uppskattad stund bland de funktionsvarierade på boendet i fråga. Musikens helande, delande kraft, igen.
Och jag tänkte i mitt inte så stilla sinne, att idag spelar han för de funktionsvarierade som inte finns längre, utan att han själv visste om det. Men jag visste, vet, att han gjorde det.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Garrett Souza. Brandmannen som jag citerar ovan. Mitt porträtt är inte särskilt porträttlikt, mer en tolkning förstås. Men jag tänkte att ni ville höra hans egna ord också, utan översättning. Därför har jag skrivit ner vad han sa. Rakt av bara. Som ett vittnesmål från alla dessa tappra "in the line of duty". De som bokstavligen måste tampas med de bråkande elementen nu, i kölvattnet av klimatets uppror mot misshandeln som det utsatts för i många många år. Många, sa jag det?
Nu citat igen. Samma, fast i original. Ber om ursäkt för eventuella felstavningar eller felhörningar. Here we go:
"I was here from the initial attack of it, when it first started. Yeah, that was... I think we did 39 hours on that... and it pushed us the whole time. There's very much emotional attachment. One of my brothers, he is my brother in fire, but he's my brother like beyond that. We grew up together, we went to school together. His ranch is right down that road (sedan säger han något som jag uppfattar som namnet på ranchen, eller att han äger en ranch, kanske. Reds anm.). And he's lost all his cows. He's lost so much stuff in that. That... that's hard. That's the hard part."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar