Man är ju ingen Nerman direkt. Jag menar; en sådan begåvad och flyhänt konstnärstyp som kan fånga karaktären hos en stjärna med bara några väl valda streck och krumelurer. Som Nerman gjorde med Greta Garbo, ni vet. Men jag gjorde ändå ett försök att fånga något av essensen med den så klart lysande Catherine Deneuve. Hur många bra filmer har vi inte sett henne i, genom åren? Hur många som helst. Och ändå, när jag scrollar igenom hennes digra rollista på IMDb, känner jag bara igen ett fåtal av alla pärlor hon har varit med i.
The Hunger, från 1983, till exempel - någon som minns den? Där spelade hon mot/med bland andra David Bowie. Det är där jag hittar inspirationen till prickarna, hon har en sådan fin blus eller klänning på sig där, svart med vita prickar på. Håret, det fylliga, på svaj, hade hon redan på sextiotalet.
Och det vackra håret, som ramar in den levande blicken, har hon fortfarande i filmen vi just har sett henne i: Sage-femme (2017). The Midwife. Barnmorskan. Här spelar hon mot/med en annan Catherine. Frot. Catherine Frot. Frot gör den på pappret svårare rollen, tror jag. En mer till synes kontrollerad person. En seriös, stolt yrkeskvinna. Hon gör det med den äran. Utan överspel.
Deneuve äger som vanligt varje ruta som hon visar sig i. Hur gör hon? Det verkar så självklart för henne. Larger than life, vad nu det kan tänkas heta på franska? Men det är det hon är, när hon äger scenen. Sårbar. Känslig. Överdriven, men ändå bara en kvinna som lever sitt liv så gott hon kan. På sitt sätt. Utan att väja. Fast nu blandar jag säkert ihop karaktären med skådespelaren? Men det är sådant som händer när någon behärskar sitt yrke så till fulländning.
Vad är det med fransk film egentligen? Hur gör de? Varför känns allt så äkta? Och ändå så storvulet och magiskt och fantastiskt samtidigt? Jag fattar inte. Musiken levererar stämningar. Till och med eftertexterna är utsökt komponerade i sin stiliga, stilrena linje. Stiliserat, utan att för den skull kännas det minsta stramt.
Det här handlar om två helt olika kvinnor. Eller är de så olika - egentligen? Ett utsnitt ur två kvinnors liv. Den ena på väg mot något nytt, den andra är också på väg, kan vi säga. De möts igen, efter lång tid. Efter att en gång i tiden skiljts åt på ett dramatiskt sätt.
Älskar när filmer handlar om en liten avgränsad tid i någons/någras liv bara. Särskilt när filmskaparen ändå lyckas få en att känna det som om man har känt karaktärerna i hela sitt - och deras - liv. På bara någon timma, känner man så. Magi.
Fast tro nu inte att det här handlar om något annat än själva livet. Det många gånger lilla livet. Sådant som kan hända vem som helst, nästan. Det lilla är ofta det stora, som ni säkert vet vid det här laget
Ska nog inte avslöja mer. Ni får själva se. Och njuta. Av fransk filmkonst när den är som bäst. Och Catherine. Gånger två.
Sköt om er. Och se bra film.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar