- Ska vi titta på något, medan vi käkar bara? Tror det jag var jag som frågade honom så, eller om det var han som frågade mig. Hur som helst hade vi inte tänkt att titta mer än en liten stund, medan vi åt eller så. Men det blev inte så. Inte heller tittade vi bara på en kortfilm, eller började så smått på någon av dokumentärerna vi tänkt att se den närmaste tiden. Den om Maya Angelou. Eller någon av dem med Sara Lidman. Det blev inte så.
När vi slog upp svt play på kvällen, den 22 juli 2021, ville skärmen något annat. Det var inte det att vi hade glömt. Nej då, inte alls. Men vi har tagit del av det som hände så många gånger förut. Vi har sett den viktiga, svåra - och för många av de unga överlevarna säkert terapeutiska - rekonstruktionen av vad som faktiskt hände, vad som utspelade sig under den där förfärliga dagen. Vi tyckte inte att vi behövde höra mer om det som hänt.
Men. Det var något som viskade i mitt öra - du måste höra. Du måste ta del. Det här måste ni se. Det här vill ni inte missa. Och jag lyssnade till rösten, lät den bestämma. Det blev ingen liten stund framför skärmen medan vi åt. Det blev två timmar som jag inte vill vara utan.
Generation Utöya (förlåt mig, men jag vill inte bråka med mitt gamla tangentbord som vägrar ge mig något annat ö än det med prickarna över). Om det politiska arbetet som måste fortsätta. Om arbetet som görs av överlevare. Arbetet för dagens unga, för kommande generationer, men också för att hedra de många, många ungdomar som skulle blivit en stor, stark kör av unga engagerade vuxna, om de fått chansen. Om de inte mött något som absolut inte tror på kraften i de många olika rösterna.
Och Utöya - aldrig glömma, aldrig tiga. Med den alltid så ärliga och öppenhjärtiga Carina Bergfeldt som återvänder till ön och landet där så många människor miste livet en sommardag för exakt tio år sedan. Hon återser några av dem som hon träffade då, mitt i traumat, och en tid därefter. Vilka starka möten!
I båda dokumentärfilmerna möter vi överlevare. Och som de överlevde! Flera av dem har fortsatt att jobba politiskt eller på något annat sätt samhällsengagerat. Oförtrutet fortsätter de tro på framtiden. Någon pluggar statsvetenskap, en annan läser juridik.
Vi ser arbetet med de lokala klimatutmaningarna, vi ser möten med dagens arbetarungdom - och deras utmaningar med en arbetsmarknad som verkar ha svårare och svårare att få syn på det verkliga kapitalet - humankapitalet. Människorna som ska göra jobbet. De unga gymnasieeleverna som kämpar med att få praktik och jobb efter sina utbildningar. Jobb som måste göras för att ett samhällsbygge alls ska kunna finnas. Annars blir det stora logistiska och infrastrukturella konstruktionsfel i själva samhällskroppen - även bokstavligt.
Sorry, nu blev det lite tekniskt, och det här handlar inte om något svårare än överlevnadsstrategi. Det handlar inte heller om något lättare än mod. Om modet att gå vidare. Om modet att stå i frontlinjen för ett öppet och demokratiskt samhälle. Om modet att ta diskussionen, med de som vill stoppa våra mångfacetterade samhällen med hjälp av konservativa - och rent ut sagt rasistiska - åsikter. De som bakåtsträvar, när de flesta av oss vet att det bara finns en väg att gå - framåt.
Slutbabblat. För jag vill bara säga en sak, egentligen. Se de här båda dokumentärerna. Ta del av kraften, modet och den oftast stadiga blicken framåt hos några av dem som överlevde något som ingen människa i hela världen ska behöva uppleva, eller ens höra talas om.
Det var ingen olycka, tänk på det. Det var en högst medveten och välplanerad attack på arbetarpartiet, och framförallt på dess unga lovande framtid.
Och tänkt lite extra på ordet tankegods. Tankegods. Hur oerhört viktigt det är att vi bemöter tankegodset som finns där ute även idag. Rasismen. Syndabockstänket. Generaliseringarna. Nazismen. Högerpopulismen. Det hårdnande språket. Tangentbordstrollen. Stockkonservatismen. De som kallar kultur för vänstervridet trams. De som vill censurera de fria medierna. De som vill styra över människors kroppar. Och deras själar. Deras rätt att älska vem de vill. Och så vidare och så vidare.
Vi får aldrig sluta vara motpoler till de som inte tror på gemenskap över alla gränser. Gränser som oftast inte ens finns.
Sköt om er.
<3
/helena
ps 99,9 procent av alla bilder/foton som visas på den här bloggen har mig som upphovskvinna. Eller fler förresten. 99, 999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999, förmodligen, minst. Men ibland letar sig något annat in, som här. Två skärmdumpar från Generation Utöya som jag har modifierat en aning. För att de var så talande. Handduken med symbolen vi älskar. Hur den vajar stadigt i vinden, trots vinden. Och på vanten. Även på vintern, när det blåser, snålblåser, överlever den. Symbolen som aldrig får stanna vid att bara vara en symbol. Kärleken överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar