Hej på er. Dags att börja öva på att säga juli igen då. Det var ju ett tag sedan sist, menar jag. Ett år sen, ungefär, om jag minns rätt.
Allvarligt talat. Skämt åsido. Och allt det där. På tal om något helt annat. Lackar ni aldrig ur på alla selfies därute? Ibland, när jag hamnar i någon surfa-runt-loop, undrar jag om jag har kommit till narcissisternas paradis (säger hon som just lyckades klämma in hela tre "jag" i en enda mening...).
När jag sedan försökte fråga google-oraklet om det inte känns lite passé med hela selfie-kulturen nu, svarade hen/den med att leverera fram en artikel om just narcissism. Hur creepy? Men då måste jag ju vara något på spåren? När självaste internet-guden själv inser sambandet mellan den självgode Narcissus och dagens Mr och Mrs Selfie, menar jag.
Anyway. Varför frodas det en hel kultur med ansiktsbilder på nätet? Jag bara undrar. Kaffekoppar och närbilder på folks ansikten? Är det verkligen grejen? Miljoner och åter miljoner bilder på sitt eget ansikte i kombination med togo-kaffe. Hur trist? Att dela, menar jag
Fast, nu sitter det antagligen någon och tänker likadant om oss som håller på och visar mossiga, gamla grejer hela tiden. Vad är grejen, undrar de. I värsta fall är sakerna och tingen inte ens antika på riktigt, bara halvgamla och kanske till och med heltrista.
Jaja. Smaken är som baken. Eller som ansiktet då. Nu går vi vidare. Eller nej, det gör vi ju inte alls, vi stannar förstås kvar bland alla de mossiga gamla tingen.
Vi börjar den nymornade högsommarmånaden med äkta, oäkta vykortskonst. En bild föreställande en dåtidens aktuella kvinna. En slags selfie från trädgården? Yesterday's selfie?
Eugène Grasset heter i alla fall konstnären bakom "La Belle Jardinière", från 1896.
Där, på den brokiga köksväggen, får hon allt stanna en stund, och vattna vintage-tankarna med precis lagom mängd livgivande vatten.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar