Jag skrev en sommarnovell - en sommarkväll

EN SOMMARKVÄLL

Bladlöss. Fullt av dem. Såpavatten, vågade man ta det? Sanna gned sin svettiga panna brun av jord. Svart, för jorden var alldeles djup och fuktig efter gårdagens regn. Flera av bladen hade redan blivit mer hål än blad. Uppätna. Äta eller ätas. En tanke Sanna ofta brottades med, på ett mycket allvarligare sätt än vad torpets snåriga buskage och skeva grönsaksland någonsin kunde komma i närheten av. 

Hon la krattan på stentrappan och gick in i den mörka hallen. Den var förvånansvärt sval fortfarande. Solen hade ställt sig högre än vad den brukade hinna göra innan hon kom in efter morgonens tur bland daggkåpa och brådmoget överlevande penséer. Hon kände inte för gröt idag. Idag ville hon äta något mer storstilat. Kylskåpsdörren knarrade upp. Magen knorrade när hon såg gårdagens pizza-rester, men de skulle hon spara till Brian. Covid-hunden, som de kallade honom ibland på kvällarna när han ville ut precis när de hade lagt sig tillrätta under det varma och svårforcerade täcket.

Omelett, kanske? Där låg växthusets första knotiga, knottriga gulgröna tomater. Och där låg ett helt tjog ägg, visserligen köpeägg, men det fick väl duga. Några höns huserade inte torpet, ännu. Hon måste bestämma sig först. Om flytten från stan skulle bli av eller inte. Hon måste bestämma om hon verkligen ville vara så där obunden och fri, som hon trodde att hon skulle kunna bli här. Hon måste bestämma sig för vad frihet var. Hon måste verkligen bestämma om hon skulle våga steka upp den där gamla skinkan eller inte. För nu var hon verkligen hungrig.

Efter eftermiddagsluren i den kaffefläckiga hängmattan reste sig Sanna mödosamt upp. Satte solhatten på det rufsiga håret och letade upp glasögonen som fallit ur fickan när hon sov. Deckaren hon läste var för tråkig för att hålla henne vaken, vilket väl kanske var bra, hon behövde sin vila mer än väl. I gräset kravlade en skalbagge. När den välte hjälpte hon den upp. På rätt köl igen. Den grönskimrande krabaten påminde henne om att gräset måste klippas. Eller så var det äntligen dags att strunta i det på riktigt. Låta det mesta bli en äng igen. Det var bara det att det nog fanns för mycket bördig jord här, för att låta ängsblommorna trivas ordentligt.

Tänk, att bördig jord kan vara ett problem. Tänk, att allt kan vara ett problem. Med den tråkiga deckaren i ena handen och kaffekoppen i den andra smög hon bort till staketet bakom det gamla utedasset i slutet av tomten. Hon hade precis hört en bildörr slå igen, tyckte hon. Sanna knäade ner bakom vinbärsbuskarna. Slet av sig den röda solhatten, när hon kom på att hon måste se ut som en kokt signalkräfta där hon stod böjd bakom buskarna i en falsk känsla av kamouflage. 

Jodå, det var de nya grannarna, trodde hon i alla fall. Farbror Sigurd hade inte överlevt den senaste vintern. Hon hade fortsatt kalla honom farbror Sigurd långt efter att det hade blivit väldigt oklädsamt att kalla någon alls för farbror längre. Hobbypsykologen i henne hade kommit fram till att det måste handla om det gamla behovet av en trygg och stark fadersgestalt. Farbror Sigurd hade alltid funnits här. Att springa över till när hon ville. När skrubbsåren blödde, efter en för vådlig cykelfärd på grusvägen. När hjärtat brustit, när Murre dragit sitt sista andetag förbi de långa morrhåren. När mamma skrikit åt henne att dra åt helvete, för att hon skulle kunna få vara ifred med sin ilska och sin tidning och sin vanmakt över att ha gift sig med fel man, igen.

Sanna hade för längesedan, redan den första regniga sommaren, vant sig vid att just deras torp låg alldeles för nära ett annat hus. Mamma hade alltid påpekat att det sänkte värdet. Sänkte värdet. På själva mysigheten. Enskildhet var ett avgörande krav för mysighet, enligt mamma. Själv hade Sanna alltid tyckt att det var skönt att det åtminstone fanns ett hus till, här i obygden. I fall man hade glömt att få med sig plåster eller kaffefilter eller toapapper eller choklad eller något annat livsviktigt.

En kväll, för länge sedan. För väldigt länge sedan. Då. Hade hon fått gömma sig hos farbror Sigurd. Fått låtsas att hon var någon annan till och med. Han hade sagt så, Sigurd, att det kunde hjälpa när allt kändes jobbigt. 

- Låtsas att du är någon annan Sanna. Någon annan stans. Eller någon helt annan. Tänk dig att du är en stressad mamma, som aldrig känner att du räcker till. Som tycker att barnens tjat känns som sandpapper i dina redan uttröttade öron. Eller tänk dig att du är en fjäril. Den vackraste i världen. Som bara kan sträcka ut vingarna och försvinna bakom ett stort löv när du vill. Ett ljudisolerat löv, där inga befallande röster når dig. 

- Eller så tänker du dig att du är en strand. En plats där vattnet kan återhämta sig. Dra sig tillbaka, efter en dag full av turister som slängt glasspapper på dig. En långgrund strand där... ...kanske en liten parvel har kissat i smyg i vattenbrynet. Sedan skrattade han, när han kom på att hans mysiga filosofier kanske inte var så mysiga hela vägen igenom. Sedan skrattade de tillsammans. När skratten klingat ut satt de länge tillsammans, och blundade. Sanna hade tänkt på sig själv i många olika roller den där oändliga sommarkvällen. Både som den vackraste fjärilen, den nedsmutsade stranden - och den stressade mamman.

Nåväl. Det var längesedan Sannas mor gått bort nu. Även om de hårda orden aldrig ville dö riktigt. Hon kunde höra dem när helst hon passerade gungstolen som hennes mamma alltid satt i på slutet, trots att hon knappt kunde komma upp ur den längre, hur hon än vaggade och vaggade fram och åter. Mor. Hon kallade henne mor numera, i tanken. Där hade hon försonats med tingens ordning. Där hade hon försonats med sina förfäder, både de hon känt väl och de hon aldrig träffat. Det var ingen idé att tänka negativa tankar, inte fler än nödvändigt i alla fall. Världen var för komplicerad som den var, ingen idé att göra den än mer intrasslad.

- Den här kan vi väl bara slänga, va? Sanna väcktes upp ur sina tankar av en röst som lät negativ, nästan äcklad. Försiktigt, en centimeter i taget sträckte Sanna på knäna, för att få syn på vad det kunde vara som fick den främmande rösten att darra så av obehag. Aha. Farbror Sigurds gamla overall. Sanna var tvungen att kväva ett fniss. För den var verkligen äcklig, overallen. Han hade haft den, alltid. Så länge Sanna kunde komma ihåg hade han gått runt och skruvat och spikat och skrubbat och gnidit på något. Hela somrarna, under hela hennes uppväxt. Förmodligen hade han aldrig tvättat den. 

Om hon blundade kunde hon känna doften. Doften ja, för den stank aldrig, konstigt nog. Den bara luktade Sigurd. En bra doft. En trygg doft. En doft som sällan svor eller hade bråttom eller antog en falsk ton när man bad om ett ärligt svar på en svår fråga som hade legat och väntat i bakhuvudet i ett halvt läsår eller så. Plötsligt kände hon grenverket riva henne över smalbenen och knäna. Plötsligt hörde hon sig själv skrika: 

- NEJ! Släng den inte! Farbror Sigurd är inte bara någon man slänger! Ge hit!

Kvinnan, som fortfarande nöp en så liten tygbit som möjligt mellan pekfinger och tumme, vände förvånat huvudet åt Sannas håll och liksom skrek till. Vacklade, gjorde hon också. Ramlade, nästan. Men den stinkande overallen höll hon alltjämt kvar i handen. Höll upp dem, som om den varit en artefakt från en svunnen era eller något i den stilen. Och det var den ju också. En era hade gått i graven med Sigurd, det var Sanna säker på. Sådana människor växer inte på träd. Sådana människor kan man inte räkna med att träffa flera av under en enda livstid. Om man gjorde det, ja, då kunde man kalla sig lyckligt lottad. Kanske till och med utvald. Och Sanna hade aldrig känt sig särskilt utvald. Mera bortgjord. Kantstött. Malplacerad.

- Ge mig den! Sanna hade bara tagit ett par kliv över det skrangliga staketet och greppat tygstycket som en gång i tiden varit blått. Sedan sprang hon tillbaka igen. Med älgkliv ångade hon in i sitt kvalmiga, knarriga torpkök och satte sig ner på första bästa stol med en duns. Ha! Hon hade räddat en skatt, kändes det som. En skatt som...stank. Den stank. Stankelistankstank. Som en hel gödselstack. Tänk att hon aldrig hade känt det när farbror Sigurd hade funnits inuti den. Konstigt.

/helena