Visst, det är en pojke (mannen!) på bilden, men det är också allt. Här vimlar det av kvinnor. Vi har sett den jordnära kommissarien Vera Stanhope lösa ännu en obehaglig historia i helgen. Småputtrigt? Javisst. Men inte bara. Det är kanske inte helt verklighetstroget, men okej ändå.
Annars förstår jag inte mig på nutidens fascination för mordgåtor. Vad handlar det om? Alla krim-poddar och sådant? Vad gäller det? Och True Crime-genren sedan då, den känns så spekulativ och smetig på något sätt. Som om vi inte hade nog med grym och brutal kriminalitet i verkligheten, tänker jag. DEN kriminaliteten ger i all fall mig rysningar, och inte av det behagligare slaget.
Hästar. Tvärt ämnesbyte, jag vet. Men så är livet ibland, och så var helgen vad det gäller underhållningen på våra skärmar. Falsterbo, med en lika engagerad publik som vanligt. Även om den var decimerad med tanke på världen vi lever i. Hästarna var i alla fall lika uttrycksfulla, vackra, starka och begåvade som vanligt! Antina. En bestämd dam, som vill göra saker på sitt eget sätt. Ungefär så tror jag hon beskrev sin vinnarhäst - Helena Lundbäck.
"... Vad är Anne Franks dagbok - utöver det mest världsberömda vittnesbördet om Förintelsen..." En fråga översättaren till vår version av Anne Franks dagbok ställer sig. Där finns också tankarna om att den här unga kvinnans efterlämnade anteckningar från familjens gömställe i det så kallade Gårdshuset skulle vara något som många i eftervärlden tyckt stulit uppmärksamhet från andra/andras vittnesmål och berättelser. I min litterära värld känns det fel att tänka så. Kanske kan det också handla om avundsjuka? Alla har inte samma förmågor. Alla kan inte skriva på ett sådant här sätt. Alla har inte Annes fallenhet för skrift. Alla har inte Annes flit. Det krävs övning och övning och övning, för att bli bra på att skriva. För de allra flesta är det så. Och var det något hon fick chansen till, under den långa instängda tiden i gömslet, så var det att öva - på att förmedla sina tankar, känslor och upplevelser. Även om deras undanskymda dagar också bestod av många tunga vardagsbestyr.
Jag tänker på Anne Frank som en individ bland många individer. Jag tänker på henne som den känslosamma tonåring hon är. Jag tänker inte på henne som en i mängden, samtidigt som det naturligtvis också är så, som det är för oss alla. Vi är unika individer. Samtidigt som vi är en sten i havet, som hon sjunger det så bra - Laleh.
Tycker det är djupt orättvist av eftervärlden att ens antyda att Anne är något mer - eller mindre - än en flicka, en ung kvinna som tog uppgiften att förmedla och berätta på allvar. Samtidigt som hon hade nära till skrattet och ironin. Hon kunde se det komiska i en situation som de flesta skulle kalla allt annat än komisk. Hon tvingades bli vuxen i förtid, som så många andra under krigets omänskliga påfrestning, belastning och tyngd - själsliga och kroppsliga.
Och hon fick till slut betala det högsta pris någon kan betala, som vi vet. Hon mördades. Hon fick aldrig börja sitt vuxna liv på riktigt.
"...I går fick jag en ärlig komplimang av Peter och för artighets skull tänker jag återge vårt samtal på ett ungefär.
Peter har så ofta sagt: 'Skratta en gång!' Det är något jag har tänkt på, så i går frågade jag: 'Varför måste jag skratta hela tiden?'
'För att det är kul. Då får du gropar i kinderna, hur kommer det sig egentligen?'
'Det är medfött. Det är likadant med hakan. Det är mitt enda skönhetstecken.'
'Inte alls, det är inte sant!'
'Jodå, jag vet att jag inte är någon snygg tjej, det har jag aldrig varit och kommer heller aldrig att bli!'
'Det tycker jag inte alls. Jag tycker du är söt.'
'Det är inte sant.'
'Om jag säger det så menar jag det!' Sedan sa jag förstås detsamma om honom.
Din Anne M. Frank
Onsdagen den 29 mars 1944
Kära Kitty,
I går kväll talade minister Bolkestein på Oranjesändaren om att man efter kriget tänker samla in dagböcker och brev från det här kriget. Självfallet störtade allihop genast över min dagbok. Tänk dig själv om jag skulle ge ut en roman om Gårdshuset. Om de bara såg titeln skulle folk få för sig att det handlade om en detektivroman.
Men allvarligt talat, redan tio år efter kriget måste det låta som ett skämt när man berättar hur judar en gång levde, åt och pratade här. Trots att jag berättar mycket om oss, så känner du bara till en liten bråkdel av vårt liv. Hur rädda damerna blir när man bombar, som exempelvis i söndags när 350 engelska flygplan släppte en halv miljon kilo bomber över IJmuiden, hur husen då darrar som grässtrån i vinden, hur många epidemier som härjar här. ..."
/ur Anne Franks dagbok
Den oavkortade originalutgåvan
Originalets titel: Het Achterhuis. Dagboekbrieven 12 juni 1942 - 1 augustus 1944
Översättning från nederländska: Per Holmer
Tvära kast igen. Gun. Min fina svärmor. Hittade den här lite småroliga bilden på henne. Ett foto som finns i hennes yngsta sons (mannens!) gamla album från tonårstiden. Hon ser så glad ut. Hon var en person som hade lätt till skratt. Fast det var ganska länge sedan hon försvann från jordelivet hör jag hennes fniss inombords, som en kommentar till något, ja, det kan vara lite vad som helst. Hon finns ofta i mina tankar, så som människor som lämnat unika spår i ens inre gör. Vila i frid, vackra själ. Jo, just det. Hon var också bra på att skriva, mannens mamma. Kunde konsten att skriva talande brev. Fnissiga brev, och lite allvarligare.
Maya. Maya Angelou. Vi ska se dokumentären om henne. And still I rise. En kraftkvinna utöver det vanliga. En kvinna med många - många! - strängar på sin lyra. Poet. Dansare. Sångare. Medborgarrättskämpe. Skådespelare. Ja, listan är lång. Säkert var hon bara människa, också. Som vi alla. Men jag är nyfiken på att lära mig mer om hennes engagemang i världen. För världen.
Jag minns det där raka håret som stod rakt upp. Kort, spikrakt, argt. Om nu hår kan vara argt? Hur hon fanns där på TV:n med sitt unika patos. Hennes dialekt, språk, röst. Sara Lidman. En mer brinnande eldsjäl får man leta länge efter. På svt play finns flera filmer om henne. Någon av dem ska vi också ta oss tid att se här under veckan, tänker jag. Även om jag nog borde läsa någon mer av hennes böcker istället.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Margot. Margot Frank. Enligt Anne ville hennes storasyster bli barnsköterska. Margots öde finns också. Alla andras unika öde finns också. Bara för att de inte skrev sin historia med penna, bläck och papper, så finns de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar