Fotbollsminnen. Och lite socker på såren.

Här är de ju. Ron och Ron, John, Johnny, Jimmy, Bobby och Ray. And the rest of grabbarna i det engelska landslaget anno 1962. 

Fast ni kanske är trötta på allt fotbollssnack vid det här laget? Ni kanske bara väntar på att allt "tjöt" ska ta slut? Äntligen final på allt pratande med vattenliknande metaforer som bollinne-hav, vågspel och försvarsspel som bara flyter på?

Själv har jag knappt hunnit hämta mig från de superspännande semifinalerna än. Mannen och jag och hela Sverige och Danmark och stora delar av resten av fotbollsvärlden som höll andan och undrade om vi skulle få se drömfinalen mellan Italien och Danmark. Aldrig har väl så många hållit på just Danmark som i år. Fast det där har jag ju redan gafflat om, nu går vi vidare, även om Sverige inte gjorde det. Och den danska drömmen inte heller höll hela vägen in i mål. Äsch. Nu börjar JAG jiddra det där småtöntiga boll-lingot också...

Vi får ta och bryta av med en isbrytare, tror jag bestämt. Lite hockey. Ganska lokal västsvensk hockey för vår del här på bästkusten. Här har det också tjatats, förstås. Om den där numera så kontroversiella loggans vara eller icke vara. Alltså inte den loggan de hade här 1962, utan den som kom sedan då, med en amerikansk urinvånare på. Men nu är det bestämt - den ska bort. Hen ska bort. Och in kommer, ja, vad då? Det är väl inte helt bestämt än, om jag förstått det hela rätt. Det kan bli en klassisk åtta på isen. Med andra ord en återgång till något som liknar den äldre loggan. Något i den stilen. Eller också blir det något helt annat. Många förslag har kommit in, flera hundra. Vi får väl se var pucken slutgiltigt landar, som man säger.

Tillbaka till England och fotbollen. Engelska juniorlandslaget finns också representerade bland de gamla samlarbilderna (som blev kvar här hemma efter ett mycket blandat auktions-inrop en gång i tiden) från Rekords samlaralbum. 

Det var det. Några fotbollsminnen. Lite hockey. Och svenska landslaget i...handboll. Haha. Såg ni inte det? Att det inte var fotbollslandslaget? Haha. Nej, i ärlighetens namn gjorde inte jag det heller - först. Sedan kändes det konstigt att inte ett enda namn verkade bekant, även om det handlar om tidigt sextiotal och ganska många år innan jag ens fanns. Lite kul.

En drömfinal blir det ju ändå, ikväll. Italien mot England. Vilka lirare! Blir svårt att veta vilka man ska hålla på. Men jag vet en som kommer sitta och hålla på en alldeles speciell kille - Paul Lawrence. Såg ni reportaget med honom? Han som upptäckte boll-trollaren Raheem Sterling. Såg ni det reportaget på SVT? 

Blev lite gråtmild när jag såg tränaren berätta om den lilla pojken bakom det numera fullfjädrade proffset Raheem Sterling. Lawrence stod där vid träningslokalen, som var med och fostrade en pojkdröm som blev sann. Tränaren såg direkt att den lilla killen hade all den potential som vi idag vet att han har fått utveckla helt. 

Sterling spelade sina första knattematcher i skuggan av det stora stadion-bygget (Wembley) bara ett längre stenkast bort. Han hade bokstavligen drömmen inom räckhåll redan då.

Sådana där storys alltså. Som dessutom är sanna. Kan ju få vem som helst att bli gråtmild av ren och skär idrottsglädje. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Tänkte att det kanske finns någon där ute som behöver lite socker på såren? Någon som vill slicka de svenska fotbollssåren en aning? Någon som orkar med mer nostalgiskt fotbollssnack? Här kommer i så fall ett referat anno 1962 (det som står där, längst ner på bild två ovan). Håll tillgodo. Eller sluta läsa nu, om ni inte orkar med en enda rund boll till...

"Det stod 1-1 och det var 20 minuter kvar av matchen. Ullevi-publiken tjöt av hänförelse då en brant boll överraskande slängdes ut på vänsterflanken till Olle Hallin. Den lille vindsnabbe yttern rev åt sig lädret och störtade fram som ett jehu längs kritlinjen. En dansk försvarare försökte bromsa honom men med en lätt vridning på kroppen krånglade sig svensken förbi och jublet steg än mer. Olle drev ända ner till hörnflaggan och det såg ut som om han tänkte skjuta. Men i stället rundade han en vilt fläkande back och klatschade till med en stenhård passning mot centrum. Som en projektil borrade sig lädret fram 60-70 centimeter över gräset. Centern Sigge Johansson mötte exakt med högerkängan och ändrade riktningen - kulan svepte upp i vänstra krysset och den danske målmannen kunde bara markera en skyddsrörelse. Han var ställd helt utan chans. 2-1 i landskampen!

När fem minuter återstod blev det nästan en kopia på den förra situationen. Danskarna försökte markera Olle litet bättre men hans fintningar var så luriga och svårbegripliga att de inte hade några möjligheter sätta stopp för hans framfart. Blixtsnabbt såg Olle att den här gången var kedjekamraterna bättre påpassade - så han drev inåt själv, liksom sökande efter någon att passa till. Plötsligt gjorde han en blixtsnabb tvärvändning och sköt iväg en brännhet projektil. Den slickade insidan av stolpen och dunsade in i nätet. ..."