En ros är en ros är en ros. En vas är ingen vas.

De här bilderna blev en aning mer poetiska än det var tänkt. Det beror på att solen la sig i mer än vad jag först räknade med att den skulle göra. Kvällssolen var uppenbarligen på sitt bästa lekhumör, och jag ville förstås inte vara en tråkig glädjedödare.

Liksom Skansen-fisken viftar jag istället glatt ikapp med solens strålar. Blått, vackert krackelerat Skansen-glas, tillsammans med en kollage-blomma jag målade och rev ut och fram. Ganska så fina tillsammans, eller hur?

Den allra skönaste sjön i vårt avlånga land är...finsk. Jodå. Kiitos, säger jag bara. Tack Finland och Alvar Aalto. För den här vasen kallas ofta efter sin upphovsman - Aalto-vasen, även om den väl heter Savoy på riktigt, så att säga. 

Ett böljande vatten. Eller en veckad skinnbyxa? Teorierna om vad vasen föreställer är många. Men jag håller mig till den enda hållbara teorin - att allt handlar om de tusen sjöarna i vårt grannland. Och lite måste det väl också få handla om alla andra sjöar i världen, tänker jag. Alla hav. Alla nav som själva livet kretsar kring.

Jo, men visst. Fler rosor. Runda och goa. Blev inga blommor plockade i midsommar, tyckte gott de kunde få vara kvar där ute ett tag till, och göra nytta. Däremot målade jag en hel del. Mest blommor. Och en del annat.

Min vintage-favorit-vas? Hm. Det skulle man i och för sig kunna säga. Men jag har så många favoriter ju. Många vaser. Många, långa, korta, runda och fyrkantiga. Och en fisk. En glatt viftande fisk, som ni just såg.

Alla vaserna som eviga kvinnor-hemmet samlat på sig genom åren är fina och bra på olika sätt. Men visst, den här gedigna - och samtidigt skimrande lätta i sitt uttryck - med slingrande blad och prickar på, är inget mindre än fantastisk. 

Ropade in den här Orrefors-vasen på en auktion - en riktig auktion. En bondauktion på landet, med en livs levande och skojfrisk auktionist längst där framme. En auktionist, som skymtar mellan alla bakhuvuden framför dig, när hen svingar sin ivriga träklubba mot det dovt, men ändå bestämt, klingande underlaget. Lite så var det.

Det var det. Några vaser. Gäckande vackra, chimärer nästan. Plus lite sol. Måla(n)de rosor. Solrosor, skulle man kunna kalla dem i kombination. Om man ville skoja till det lite. Och det vill man ju.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Aalto-vasen. Hur många färger finns den i numera? Hur många som helst, känns det som. Minns en laxrosa som jag tyckte var något av det finaste i färgväg jag sett, när den kom. Minns något brunt - kanske bärnsten? 

Men jag gillar verkligen min mörka i så kallad petroleum. Läste förresten någonstans att den mer än klassiska vasen också tillverkas i en återvunnen version numera. Tycker mig minnas att den såg lite grå ut. Tanken med återvinning är däremot allt annat än grå, tycker jag. Fint så.

Som ni hör har jag inte så bra faktakoll här, ni får kolla mig och ni behöver veta något exakt. Det här är ju mest en poetisk text, och på sådana textsjok kan man inte förvänta sig hur mycket faktakorrekthet som helst. Då dör ju själva lyriken.