Här kommer första första-bilden då. Stå-på-egna-ben-bilder, brukar jag också kalla dem. De av mina alster som håller för att ensamma, med eller utan ord, illustrera någonting. Bilder, som i sig själva är nog, om ni förstår hur jag tänker.
Damm är också naturligt - och vackert. Så kallar jag fotot som är den första bilden i den här lilla, men naggande goda, bildkavalkaden.
Hade tänkt att fota några av mina finaste porslinspjäser till den här helgen, men det hanns inte med. Därför bjuder jag på några av de allra bästa bilderna, av olika slag, som jag har skapat den senaste tiden. Som kompensation, och för att jag tycker att vi, ni, kan vara värda lite extra ögongodis. Bara för att. Av inget särskilt skäl. För att livet pågår. Några har kommit till så sent som den här veckan, några har några fler dagar, eller veckor på nacken.
Det här kollaget är nog mer än ett par veckor gammalt, faktiskt. Säkert ett par månader gammalt, minst. Minns att jag höll på att plocka fram och tillbaka med det här. Tror bestämt att jag aldrig visade er slutresultatet, eller talade om vem det var dedikerat till. Vilka.
Till mina döttrar - Flora & Fauna, så kallar jag den här färdiga bilden. Den är tillägnad mina bildliga döttrar (och söner också såklart) som ingår i den vitala miljökampen Fridays for future. Till alla Gretorna där ute. Till alla de unga människor som dedikerat sina liv åt att få politiker och andra potentater att sluta fundera på nästa steg och genast börja agera.
Jag ville ge dem en bild. En bild som tröst och uppmuntran. Jag vill inte bara att de ska misströsta, även om jag förstår varför de gör det. Jag vill att de också ska unna sig att sitta ner i lugn och ro ibland. Se grönskan som fortfarande finns. Dofta på blommorna. Le mot den fladdrande fjärilen. Jag vill att de ska unna sig att fira det de har åstadkommit, med ett glas bubblande av glädje. Glädjen som bubblar över av att deras röster gjort - gör - en enorm skillnad.
Och nu över till något helt annat. Eller vänta nu här... Det här handlar ju också om blommor och bin. Och böcker. Ni kommer kanske ihåg att vi rensade bland våra böcker för ett tag sedan? Den här ovan var mannen på väg att slänga, men jag hindrade honom. Känns som en tidsresa, att återse mannens instruktionsbok i kärlek. En bok som legat bortglömd i många år. Hihi. Går knappt att låta bli att fnissa. Så vuxen blir jag aldrig, att jag kan låta bli att fnissa lite, och rodna lite klädsamt.
- Stopp, stopp, stopp, den boken stannar! Sa jag, till den förvånade mannen. Inte för att vi gamlingar behöver den, utan för att vi inte behöver den. Och för att den är fin på något kärleksfullt och minnesvärt sätt.
Annars måste jag säga att det här med sex känns väldigt konstlat ibland numera. Som det här med att det finns en yrkestitel som lyder som följer: Intimitetskoordinator. Huh? Jodå. Fast det handlar förstås om film. Nej, inte sådan film, vanlig spelfilm. Som en slags motsvarighet till stuntkoordinator, tydligen. En som ska se till att ingen far illa av hur de intima scenerna genomförs. Låter konstigt i min värld, men jag antar att det bara är jag som är en dinosaurie, och tiderna som förändras och förädlas, förhoppningsvis.
Dagsljus. Så kallar jag den här bilden. Den är inspirerad av boken som vi högläser för varandra just nu - Anne Franks dagbok. Bilden skapade jag med Anne i tankarna. Mörkläggningen. Att tvingas leva ett icke-liv. För att någon annan har bestämt att du är en människa som inte räknas, som inte borde finnas. Frustration, ilska och många tårar. Verklighet för Anne och hennes familj och de övriga som gömde sig, men också verklighet för mig, här och nu, när jag läser och hör orden skrivna av en brådmogen och hyperintelligent tonåring som inte fick leva. Som inte fick infria alla sina drömmar. Som inte fick sprudla och springa och känna vinden i håret.
Det är en sak, när en pandemi sätter käppar i hjulet för de ungas planer - en oberäknelig virussjukdom, som ingen människa kunde förutsett magnituden av. Det är en helt annat sak att tvingas tänka på att det Anne - och miljontals andra judar, romer, homosexuella, funktionsvarierade och andra som buntades ihop efter en godtycklig och grotesk agenda - var ett människans verk. Visserligen inte vilka människor som helst. Farliga människor, sådana som tror att det finns ett vi och ett dom. Människor som tror att de är upphöjda på något sätt, bara genom födsel.
Känner vi igen tecknen? Känner vi igen hur tongångarna går på många håll i världen idag? Ja, det gör vi. Och vi måste, måste, måste engagera oss i frågan. Frågorna. Vi måste sluta tillåta en godtycklig uppdelning i vi och dem. Vi måste stoppa det stockkonservativa och högerförvridna. Vi måste lära av det som har varit. Vi får aldrig, aldrig glömma Anne. Alla Anne.
Tage. Denna sanna humanist och miljöaktivist. Han som var en av skaparna bakom radions klassiska Sommar. Ett program som låter människor prata och ventilera. Roa och oroa. En musikalisk resa genom liv och rum och tid och betraktelser.
Till Tage. Så heter bilden jag tog på vårt köksbord en vårdag. Numera heter den så, efter att jag läst de här slutorden som jag snart kommer att återge.
Jag hittade ett citat från Tage Danielssons sista egna sommarprat 1982. Hittade det under den långa och intressanta artikeln om Sommars historia. Ni hittar den säkert någonstans där inne fortfarande, hos sr.se alltså. Om ni inte hunnit läsa den än. Nu citat, från en man jag beundrar enormt:
"Hörde du sången som koltrasten kvad:
gläds du åt sommarn blir sommaren glad.
Hör vad han sjunger på grönskande gren:
olycksprofeterna hugger i sten.
Solrosen växer ur litet frö
Ajö."
Där trodde ni kanske att det var slut på bildkavalkaden och det hela? Men nej. Här kommer lite mer naket. Min lilla tur-gubbe, som jag kallar killen med segerkrans i handen. Har väl suttit högs upp på någon pokal, något pris en gång i tiden. Innan jag hittade honom på second handen, och tog honom i handen och resolut gick fram till kassan och betalade hans pris.
Och det tyckte jag kunde vara passande här på något vis, att avsluta med en känsla av seger. Eftersom OS börjar snart. Förhoppningsvis. Vi hör ju rapporterna om den ökade smittspridningen runt om i världen nu, bland annat i Japan. Vi får hoppas att det inte ställer till något. Vi behöver mål och mening på vår färd genom livet, särskilt nu i en osäker tid. Åtminstone delmål och delsegrar. Eller hur?
Anyway. Gurkorna mot måsarna. Jodå. Så kallar jag fotot/bilden ovan. För att jag målade just det då.
Och om ni tycker det känns lite trist att det inte bjöds på någon Fem särskilt fina här inne den här veckan, då kan ni länka er bakåt till inlägget som heter: Målade grejer. Fem vintage-saker. Kök. Trocadero. Bland annat. För där hittar ni nämligen ändå fem av mina älskade vintage-ting. De ger lite extra tyngd där.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Vänta nu här... Heter inte bild två och fyra något då? Nej. Eller nja. Jo, vi kan väl döpa dem här och nu, tillsammans. Eftersom de abstrakta formerna på bild två påminner mig om ett mönster på en tv-soffa en kompis till mig hade någon gång i början på 90-talet, så kan vi väl kalla den för Soft-såpa-soffa, kanske?
Fyran då? Hm. Tuff nöt att knäcka. Men vad sägs om något ordvitsigt och svengelskt som: Bra bra och lite sex? Jodå. Mannen fnissar lite, när jag föreslår det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar