Den där stunden på kvällen när solen kommer in i köket. Nästan som en invasion, fast en välkommen och glad sådan. Älskar att följa strålarnas väg genom hemmet. Först sovrummet. Sedan vardagsrummet. Strålarna glider sedan in genom grönskan och klättrar lättjefullt, långsamt, sin väg över köksväggarna. Sedan sovrummet igen, efter att den lågt stående solen får tillfälligt motstånd. Mänskligt motstånd i form av höga hus som skär av strålar och horisontlinje.
La ju den där utställningsplanschen i press, nästan i sträckbänk, för att få fason på den. Nu börjar den likna något. Den har väntat i tjugo år, som jag skrev förra veckan, på att få en permanent plats här hemma. Det verkade aldrig som att den skulle få det. Nu eller aldrig, tänkte jag när jag plockade med mina affischer och planscher för någon vecka sedan. Antingen hittar den äntligen sin plats, eller så får vi skänka den vidare.
Så är det bara. För den förtjänar en plats. Dels för att den är ett minne av utställningen med/av Jens Assur - Och himlen därovan - dels för att den påminner oss om alla konflikter som ständigt pågår där ute. Påminner oss om vilka liv många människor tvingas leva. På flykt. På ständig jakt efter något att äta. Den påminner oss om barnen som lever i skuggan av de vuxnas tillkortakommanden. Och som om det inte vore nog, tampas de med flertalet åkommor med ofta dödlig utgång (om de inte behandlas och/eller förebyggs rätt och i tid) som exempelvis kolera och malaria - och covid-19.
Kom på det här smarta med att sätta upp planscherna/affischerna utanpå en befintlig ram. Medan du funderar på om det ska bytas motiv där eller inte. Samtidigt hänger den "snurriga pappersbonaden" till sig, så att säga. Hänger ut sig (nej, det lät konstigt...).
I sovrummet hänger den otroligt fina tyg-konsten fortfarande provisoriskt framför vikväggen. Den måste också hitta en mer permanent plats snart - en bra plats, där solen inte kommer åt att bleka dess utsökta, starka färger.
Oj, den här stackars plansch-gossen måste visst hänga till sig ett tag till, verkar det som.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Carl. Kommer ni ihåg Carl? Jag tror han heter så. Han var en storsäljare på sin tid. Fanns i flera olika versioner och utföranden. Jag fick min sailor-Carl i present för länge sedan, sedan dess har han legat i sin rulle. Nu ville han komma ut! Åtminstone för att få lufta sin sjömanskostym ordentligt i bästa sommarbrisen.
Sammy Rose. Jag tror butiken hette så, förut. Ett tag - ett ganska långt tag - hette blogg och koncept Dos Family, som ni säkert minns.
Jenny o Jens, kallar de sig och sin konst - och webbutik - idag. Jenny och Jens Grönberg, tror jag bestämt att de heter. Carl har de kanske inte kvar i sitt sortiment, men väl en massa andra kul och intressanta motiv. This is art. En av deras bästsäljare. När det klassiska neonljuset blir modernt och tidlöst. Sedan har de ju en obetalbar bild på Barbie också, där hon håller upp ett visst finger... Love it! Gör gärna ett besök hos jennyojens.com.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar