Tur med vädret. Alltid detta väder. Hon vänder på kortet. Stämpeln har blött igenom, men barnen ser ganska glada ut ändå. Gräset är grönt. Och finklädda är de, förstås. Togs det några andra kort på den tiden? Förmodligen. 1959 talar stämpeln om. Och stället hette tydligen Volendam. Heter Volendam? Hon orkar inte resa sig igen för att leta reda på kartongen där kartboken ligger.
- Världen förändrar sig inte, brukade morfar säga.
- Det är vi som förändrar världen, sa han ofta, med sitt bredaste leende i mungipan.
Fast hon såg allt vemodet. Redan då, när hon satt i det tryggaste knä hon visste.
- Du måste fötts med en inbyggd negativitetsradar! Och jag vet var du har ärvt det ifrån! Så, exakt så, hade mamma avslutat telefonsamtalet.
Ibland kändes det mer givande att prata med upptagettonen. Ibland var det mest skönt när ingen svarade. Få, om någon alls, hade ändå svaren. Alla verkade ha frågor. Och issues. Same old issues.
Nu värkte det i armbågen igen, och om någon mer hade varit i rummet just då, hade det kanske hörts vad det var hon mumlade.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar