Ingen Selfie

Det här kan vara ett av de fulaste foton som finns på mig. Det kan till och med vara det fulaste. Samtidigt tror jag att det är ett av de finaste, bästa. Oförställd glädje är väldigt vackert, tycker jag. Och jag tror bestämt att det är äkta glädje vi ser, trots att det står en flaska på bordet.

Kortet, som man som lekman ofta sa på den tiden, får mig att tänka en massa tankar. Inte bara på mig personligen och min weekendupplevelse av London på 1990-talet. Jag tänker på att det var en tid när inte allt skulle - eller kunde - tillrättaläggas. Fotofilm var inte något man i allmänhet slösade med, de 24, eller i bästa fall 36, bilder man hade till sitt förfogande skulle räcka ett bra tag. Kanske både över midsommar och jul?

Så, det togs kanske ett eller max två kort vid ett tillfälle/i en situation, sedan fick det vara bra. Det tänker jag på när jag bländas av min då fortfarande, av kaffe och te, ganska opåverkade tandrad - att om fotot hade varit taget idag så hade det nog inte funnits kvar. Alls. Efter två sekunders blickande på minneskortets innehåll så hade jag säkert sagt USCH! och tryckt på erase. Snabbare än blixten!

Vilket hade varit väldigt synd. Bilden är ett tidsdokument. Och som sådant kan det vara ovärderligt, oavsett om man avskyr sin min, sin uppnäsa. Eller sin något grisfärgade ansiktston.

När jag läser om Lottas möte med en 19-åring, så tänker jag på bilden. Jag är visserligen lite äldre än 19 år här, men bara några få år. Tänk om någon talat om för mig då att: i framtiden kommer det att bli populärt att lägga upp en massa bilder på sig själv, på Internet som det kallades.

-Mhmhmumh? Varför då? Kan man tänka sig att min respons hade blivit. Svaret då? Finns det någon som har ett riktigt bra svar på det? Självhävdelse. Bara för att man kan. En kul grej. Man gör så nu.

Ja, jag vet inte. Men jag tror mig veta att man måste vara medveten om att den som ser fotot, i värsta fall då urplockat ur sitt sammanhang, kan tolka det - och använda det - precis som vedebörande själv behagar. Det ska man aldrig glömma, när man väljer att publicera sig själv. Att det du menar, ser, tänker och vill förmedla, är kanske inte alls det samma som det mottagaren tänker, funderar eller konstaterar, när de möter dina ögon (dvs om du inte kisar så mycket att de knappt syns...) på fotot.

Vi kan ta min bild som exempel, även om det inte är någon riktig "selfie". Det är mannen som har tagit den, fast vi hade nog bara varit tillsammans i ett år eller så då, så jag kallade nog honom min kille.

Någon, som bara ser bilden någonstans, skulle säkert kunna tolka in ord som festprissa och glad-i-hatten här. Helt omedveten om att jag under mitt liv har druckit mycket begränsade mängder alkohol. Ett glas rött till köttbiten, eller en nubbe till sillen, eller ett glas likör till kaffet - det är allt. Någon gång ibland. Och många "vita månader" blir det, utan att jag ens tänker på det. Onykter har jag inte varit på minsta sätt sedan jag var i 25-års åldern och bara så få gånger då att de går att räkna på ena handens fingrar. Nykterist, javisst. Inte absolutist, men jag dricker aldrig för att bli berusad, bara för att det är gott (och nyttigt?!) med ett litet glas, av något slag, då och då.

Sedan kan man kanske tycka att det är lite sent att publicera en bild som verkar nyårsrelaterad, så här över en vecka senare, men det var så då. Man fick vänta på att rullen skulle komma tillbaka från framkallningen. Och det kunde ta sin vecka. Drygt. Allt var inte bättre förr. Klick på er!

:)
/helena

ps Det är bara några av de saker jag tänker på när jag ser kortet på mitt något yngre och "oförstördare" jag. Men mest av allt tänker jag på att jag vill vara så där glad. Ofta. Utan att alls bry mig om hur jag ser ut när jag gapflabbar!