KK, en hatt & mycket turkiskt

Mina tankar spelar svårfångade. De flyger och far. Snart har de tjänat ihop flygpoäng till en hel jorden-runt-resa. Jag har i alla fall försökt fånga några av dem, med tangenternas hjälp. Ni är välkomna att följa med en bit på färden - om ni vågar. Håll i hatten, för nu taxar vi ut.

KK - vad betyder den förkortningen för er? Kaffekopp? För mig har den enbart en betydelse -Kunskapskanalen! Har ni varit inne där och botaniserat någon gång? Bland all blomstrande, blandad kunskap? Vetgirigheten växer nästan enbart av att läsa tablån. Hör bara på några utdrag från en helt vanlig dag:

9.30 Mästerfotografens hemligheter

12.00 Vem är Djävulen egentligen

13.00 Växternas hemliga liv - bakomfilmen

14.00 Makalösa mediciner

15.00 Historiska trädgårdar

21.00 Antikmagasinet

21.30 Banbrytande arkitektur

22.00 Hemma på slottet 

23.00 Bubblornas vetenskap

Självklart orkar ingen titta på den här typen av program hela tiden. Too much knowledge är liksom...too much knowledge. Men det är en kanal som verkligen främjar tanken om lärandet för livet. Ett begrepp som jag gärna omfamnar. Lära för livet. Som all kunskap borde vara. Byggd på en sann kärlek till nyfikenheten på omvärlden. Och på varandra. Förutom att man kan se de flesta programmen i efterhand på SVT Play, så kan man dessutom se KK direkt live numera!

" 'Igår var jag hela världens sultan. Idag står jag här naken. Ta lärdom av mitt liv. Annars tillhör världen inte er. '  

Det var unge Osmans sista ord. Året var 1622. Han avrättades av Svarte Davut. Platsen blev senare kallad Den blodiga brunnen. "

Citatet ovan kommer ifrån den turkiska thrillerserien 20 minuter. Namnet till trots så är avsnitten halvtimmeslånga och sänds varje dag i SVT2 kl.19.30. (Veckans alla avsnitt går dessutom i repris efterföljande helg) I 60 delar! Sextio. Ett turkiskt TV-maraton. Det var den siffran som fick mig att tveka. Skulle vi orka följa en så lång följetong? Det började lite trevande - både vårt tittande och serien. Men så här inne på andra veckan är vi nog ganska fast. (Inte bara för att kommissarien är värsta hunken...som om mannen brydde sig...)

Turkiskan är ett så lustigt språk att lyssna på. Extra kul när man snappar upp ett och annat uttryck. Och även om berättelsen om den tafatte historieläraren Ali & den vackra Melek, och deras kärlek - till sina barn och varandra - känns lite konversationsmässigt stolpig och tempot aningens såpasegt emellanåt, så är det svårt att låta bli att vara nyfiken på hur det ska gå. På SVT Play går det bra att titta ikapp.

Till sist tittar, och lyssnar jag, på Paul Young igen. 80-talet när det var, är, som bäst. Och jag kan aldrig låta bli att undra om ketchupen är så god som den ser ut. För visst är det ketchup där på slutet?

:)
/helena

ps Och till Percy Nilsson vill jag bara säga att; snart är det semmeltider, och då är det väl bara att likt semlan dra ner hatten över öronen? Eller?