The leaves never left the building

Det känns lite naket nu. Nu när trädet, i det som jag kallar trädgård, har tappat alla sina blad.

Mitt tappra träd, som håller fast sina blad längre än de andra trädkollegorna. Fast på våren får man vänta länge på att det ska skjuta nya skott. Vänta och tråna och längta och hoppas. Be en stilla bön om att det snart ska knoppas.

På Ann-Louise Bäckströms kort står gummistövlarna alltid redo. Här är hösten evig. Och jag kan inte tänkta mig något mer romantiskt - i dörrväg alltså - än gröna dubbeldörrar med spetsprydda glaspartier.

:)
/helena

ps Känner ni också ett extra stort behov av mental uppvärmning just nu, så kan ni köpa kortet; "Välkommen" och en massa andra av Ann-Louise Bäckströms naturromantiska, gulliga och precis lagom nostalgiska kort i e-butiken här. Själv tycker jag att rödhaken som sitter på ett spadhandtag är fullständigt bedårande. 

Mjukt stål

Hanna från Arlöv. En låt som håller ångan uppe när tvätthögarna verkar föröka sig med ljusets hastighet. Eller om det handlar om kloning kanske? Sockkloning.

Sitter och tänker på hur viktigt det är att vara lyhörd inför sin egen röst. Sitt eget sätt att formulera och uttrycka sig. Om man lyckas lokalisera sin egen röst i allt surrandet runtomkring, tror jag att mycket är vunnet. Därmed inte sagt att man inte ska lyssna på vad andra säger, men jag tror det är grundläggande viktigt att hitta nycklar till sitt eget språk. Ju tidigare desto bättre. Där har poesin sin givna plats, och uppgift. Poesi säger vi, och menar tusen olika saker. Få uttryckssätt har en sådan oslagbar, mångfacetterad potential. Tycker jag.

Manboy. Den nynnar jag också på. Och det är förstås mannens fel. Han har en elev som verkligen gillar den. Så, snäll som han är, tog han ut ackorden bara för hennes skull. Lite för min skull blev det också, av bara farten. För när jag hörde mannens version tyckte jag för första gången att låten var riktigt bra. Sorry Saade.

Ibland behöver man höra musik på ett nytt sätt för att verkligen höra den. Om ni förstår hur jag menar. Som när Agnes sjöng Hanna från Arlöv i Så mycket bättre förra året. Låten blev kanske inte så mycket bättre, den var ju förstås redan superbra, men Agnes blev så mycket bättre, i mina öron, när hon fick sätta de vibrerande stämbanden i något, för henne, lite annorlunda.

Medan mannen är ute på superviktigt uppdrag - inspirerar unga människor till att ta några extra steg i rätt riktning mot att börja skriva mer fritt från hjärtat, och börja uttrycka sig med hjälp av poesins oändliga språk - viker jag in den sista kalsongen i garderoben. Kände att det blev lite väl mycket, "vad är väl en bal på slottet", över den där sista meningen. Men det är ingen fara med mig, snart ska jag säkert utföra ett eller annat stordåd. Vänta bara. Ska bara diska lite först.

:)
/helena

ps Visst, jag gillar fortfarande den kallare årstiden, men innan det faller några välsignat upplysta små snöstjärneraringar över den grånande grönskan utanför, så känns det allt lite trist. Det är inte utan att grådassigheten får mig att drömma mig bakåt en bit.

pps Här kan ni förresten gå in och ladda ner vilken av Nationalteaterns låtar ni vill. Om ni vill.

Saker som i första hand gör mig second handglad

Alltså, jag minns ärligt talat inte om jag har visat er det här fotot tidigare eller inte. Fast vad spelar det för roll egentligen, när det här en gång för alla en blogg som till stor del handlar om just återanvändning? Med det i bakhuvudet gör det kanske inte så himla mycket om ni, eventuellt, tvingas stå ut med att se det en gång till?

Det här är nämligen det bästa bildbeviset som jag någonsin har lyckats fånga. Bildbeviset på att second hand-världen är världsbäst på att ha något för alla. Visst är det svårt att låta bli att småle åt kombinationen; ginatricot-örhängen och hörapparatsbatterier? Hörselproblem är givetvis inget att skratta åt. Och smaken på vad man gillar att ha dinglande från sina öronsnibbar är självklart alltid som baken. Men symboliken här är inte att leka med. Håll med om det.

Sedan finns det några andra saker, förutom stor bredd i sortimentet, som jag uppskattar alldeles extra mycket att mötas av när jag är ute på en av mina omtalade vintage-rumlar-rundor. Ett leende från personalen är ju inget som direkt får en att börja storböla. Alltid kul att se att någon faktiskt bryr sig om att man kliver in genom dörren liksom. Underskatta aldrig ett litet hej.

Utslagna blommor och skönt bling-bling höjer i alla fall alltid mina smilbands status.

Liksom något vackert till kaffet. Gärna något blå/vitt. Och några tips. Tips är bra. Ibland behövs det lite extra hjälp för att tänka utanför den så förrädiska usch-är-inte-det-här-bara-en-ful-gammal-kaffekopp-boxen.

Eller något vackert till te:t då, om man nu skulle föredra det.

En välmenande uppmaning sitter sällan fel.

Och som pricken över vintage i:et: En vänlig, blå himmel som möter upp en strax utanför dörren. Men man kan naturligtvis inte få allt. En del måste man ju faktiskt köpa också.

:)
/helena

Men texten heter ingenting

Bilden heter vackert förfall.

Bilden heter vinterträdgård.

Bilden heter husattboi.

Bilden heter flervägsstopp.

 

På gården nedanför rivstartar fyra dubbdäck upp ett rostigt sår i asfalten.  

I en garderob, vid namn Pax, försöker en flicka försiktigt vända sig mot högre makter.  

Alldeles i närheten luftar en vaktmästare sina innersta tankar inför ett element som inte lyssnar. Det bara pyser.

Bakom farfars rattmuff skymtar konturerna av en ung man som inte hunnit förlora tilltron till livet.

På spisen muttrar makaronerna något retfullt om slow food och långkok.  

I badrummet bredvid granskar kvinnan, som nyss högljutt fyllt femtio, sina illröda, brustna illusioner. Hon har just påbörjat en ny strikt diet. Hallongrottsdieten.  

Tvättställets underliv kluckar.

Katten slickar sitt fat.  

Skatan utanför pockar på uppmärksamhet, skriver nonchalant sin svartvita signatur i smutsen. I fönsterblecket. Med fönsterbläcket.

Långt ovanför jordgubbslandet viner de blåa banden på sista versen.  

Mittemot hamrar någon febrigt upp julgardiner, undrar om inte tomten kommer snart.

Ett kort tag lägger mannen sin värkande keps på stolen intill, han vilar ögonen mot paret i moment 22-årsåldern.  

Trädet skyddar dem inte längre. Fukten tränger in överallt. Solen tar sin hett efterlängtade halvårsslummer.

Det händer att han, bakom bultande panna, önskar sig något innerligt. 

Han tänker att det känns som en japansk dröm. En diffus dröm. En dröm om origami. Han vill vika ut sitt invecklade ansikte till ett slätt, platt, hårt paket igen. 

De snusförnuftiga baddräkterna, längst in i garderoben, försöker tafatt torka flickans färgglada tårar. Hon syns förstås inte, härifrån. Men han vet att hon finns.

:)
/helena 

Tantfärgat och korvtillbehörsgult

Här sitter jag och försöker få något vettigt gjort. Bredvid mig blänger han Ekdahl, från framsidan av förra veckans TV-bilaga. Har så mycket att göra att jag inte vet var jag ska börja. Så jag börjar inte. Kan inte bestämma mig för vad jag ska skriva här inne heller. Buntar ihop två saker med varandra. Det blir nog bra ska du se, säger jag till mig själv. Retar mig bara lite på att jag glömde tända golvlampan i köket, innan jag tog bilden som skulle illustrera hur superfiffigt det är att använda en lampa som gardinomtag. Håhåjaja. 

Känner mitt färgbehov skjuta i höjden nu, med en sisådär 120%, i samma stund som mitt älskade träd har fällt alla sina kära löv. Eller inte riktigt alla ännu, några tappra kämpar med näbbar och klor (kan löv ha det?) för att hålla sig kvar genom en blåst till. Bara en liten blåst till.

Plockar fram färgrika saker som ska höja livsandarna. Kuddarna med ränder och tofsar, som köptes på Indiska en gång för många år sedan. En vas. En atlas. En tavla. När det är just färgkombon man är ute efter, gör det inte så mycket om tavlan hamnar upp-och-ner... Tycker om den enkla mörkguldiga ramen. Låter tavlan inspirera mig till stearinljusens nyanser.

Annars dras jag mycket till en speciell lila ton nu. Lila. Höstfärgen. Tantfärgen no 1. Enligt gamla förlegade fördomar alltså. Gärna i kombination med skarp gul. Läste i Elle Decoration - som nyss damp ner på hallmattan - att det är hett med en annan gulfavorit igen. Åh, senapsgul, en gammal kär färgbekant! Ett tag, på nittiotalet någon gång, när jag tyckte att klädmodet innehåll för många tråkigheter, färgmässigt, färgade jag både det ena och det andra i denna julskinkgriljerings- och klassiska korvtillbehörsfärg.

"... I allmänhet är västafrikanerna ett lyckligt och vänligt släkte. Männen är storväxta och ser bra ut. Kvinnorna klär sig i färgglada bomullskläder, och på huvudet bär de turbaner, som får dem att se ut som prinsessor ur Tusen och en natt. ..."

Ojojoj. Raderna om Livet i Västafrika, från mannens gamla (1962) Folket i Bilds Afrika atlas, känns förlegade och generaliserande. Fördomsfulla och t o m rasistiska, skulle de flesta av oss instämma i att många av de här texterna känns idag. Tänk vad mycket som hänt på bara 50 år ändå. Trots allt har vi kommit så mycket närmre varandra. Nu när världen har krympt i tvätten, via internet och annan förändrad infrastruktur. Vi har ingen anledning att se på varandra som främlingar längre. Tack och lov.

Min färgglada bomullsblus är gjord i Pakistan. Jag köpte den second hand, förstås. Och tänker inte ta den på mig. Den ska hänga framme, så där som är så populärt att plagg ska göra numera. På en vägg nära mig. För att släcka den gråa säsongens värsta färgtörst.

På tal om det, har ni sett Kvalitet? Programmet som presenteras av Camilla Thulin och hennes underbara fyrbenta följeslagare; Musse. En högkvalitativ UR-serie om kläder och tyg och skor och sådant. Om hur våra klädval och vår ständigt ökande klädkonsumtion påverkar oss. Påverkar vår världs miljö och våra kroppars hälsa. I första programmet, tror jag det var, fick vi stifta bekantskap med en manlig syjunta. Unga killar som syr kläder från svunna tider. Kvalitet, som sagt. Om inget annat, klicka in er och kika på de små klippen som handlar om hur olika tillverkningsprocesser runt om i världen går till. Om allt från batiktyg till näverskor (!). Sedan var det ju lite roligt att följa med in i tvättstugan också. Camilla rådbråkade en vinfläck på alla upptänkliga sätt, samtidigt som Musse åt strumpor och sedan somnade snarkande mitt i tvätthögen.

Inslaget om sömmerskan i Bangladesh drabbade mig extra. Slit från morgon till kväll i en dammig och inte helt säker fabriksmiljö. Hela dagarna syr hon gigantiska jeans till den omättliga USA-marknaden. Hemma måste hon lämna sin lilla bebis i händerna på den tonårige sonen. Han som egentligen borde fått fortsätta i skolan. Ett bra tag till. Men det fanns ingen annan som kunde ta hand om den lille. Huset de bor i, är inget hus, med våra mått mätt. Mer ett skjul, som står på styltor över ett vatten som säsongsvis hotar att svämma över. Fönstret är ett uppklippt hål i plåten, med en handduksaktig tygbit som insyns- och väderelementsskydd.

Och här sitter jag, med mina I-landsproblem.

:)
/helena

ps Så fort ni bara har möjlighet (kanske dröjer det någon dag innan den når alla butikshyllor) tycker jag att ni ska lägga vantarna på ett ex av senaste Elle Decoration, maken till inspirerande tidning finns inte! Vilken fingertoppskänsla det alltid visas prov på här. Allt är så lagom avvägt, samtidigt som det aldrig backas för nödvändiga överraskningar och extravaganser. Typiskt bara att den damp ner just nu, när jag har så himla mycket att göra...

För oss som brinner. Och de som brann.

En minield för tiden som går så fort. Ett ljus för dem som försvann för länge sedan, men som vi aldrig glömmer. I mitt fall handlar det bland andra om O. O, solstrålen. O, busfrö:t. O, som dog så dramatiskt på vårterminen i nian. Det var en moped inblandad. Och en obefintlig hjälm... Det blev en tid vi aldrig glömmer. Sorgsen förstås, men också sammansvetsande. Nördar och snyggingar och slackers och alla andra; vi såg varandra mer i ögonen än vanligt den våren.

Ett ljus är inte tillräckligt för alla utsläckta liv i Västafrika de senaste månaderna. Ebola - denna förrädiska, fasansfulla farsot. I flera veckor kan den ligga och lura, liksom i bakhåll, innan den visar sitt fula, febriga ansikte. Och tänk att det är de som har varit snällast som drabbas mest. De som har vårdat sina nära och kära, intet ont anande att de själva skulle bli nästa offer. En låga som i allra högsta grad också inbegriper de otroligt modiga sjukvårdsmänniskor som vågar finnas där för dem som verkligen behöver det. Ett ljus för alla som faktiskt tillfrisknar. Ett ljus för alla som brinner för sina medmänniskor. Ett ljus för att de snart hittar bättre bot.

Tvära kast här, men det är omöjligt att som Boråsare, Elfsborgare och allmän sportfantast låta bli att tända en stadig låga för lagets nyligen bortgångne klippa: Klas Ingesson. Bilden i tidningen från laget man aldrig glömmer: VM-hjältarna från -94. Ett brons som var guld värt. Fortfarande kan jag nästan pricka in alla namnen i laget. Inte bara de som har lite mer lättigenkännliga utseenden, som Brolin, Henke Larsson och Klas Ingesson.

 

 

Till slut, en riktigt ljus låga för alla oss som, förhoppningsvis, blir kvar här ett bra tag till.

<3
/helena

Ljusare tider för mörka individer

Kort rapport från en lugn tillvaro. Nästan zombie-lik tillvaro faktiskt. Utanför har mörkret sänkt sig, här inne råder murrighetens envälde. Vi läser. Mycket. Och högt, förstås. För en upphöjd läsupplevelse. Snart har vi läst ut den 500-sidor långa Viskleken. Och jag vet inte riktigt om jag tycker att den här prisbelönade Arne Dahl-deckaren är så bra. Dålig är den definitivt inte, men den känns lite utdragen ibland. En del partier känns mera som utfyllnad än något annat.

Makt, girighet och korruption är annars tre givna ingredienser i denna globala europahistoria. Nutidshistoria alltså. Men det är något som gör det riktigt svårt att lägga den ifrån sig, det känns så tryggt på något sätt; att få befinna sig i sällskap av de kompetenta poliserna Kerstin Holm och Sara Svenhagen, och alla deras lika överkompetenta europeiska kollegor.

Det beskrivande språket får mig emellanåt att le, både åt en del vackra träffsäkra beskrivningar och åt ord som man sällan möter i modern litteratur numera. Jag gillar när språket får breda ut sig lite, i all sin mångordiga glans. Däremot föredrar jag det lite korthuggna, återhållna, framför alltför närgående beskrivningsbroderier, som ni säkert vet vid det här laget.

Läste ni det här på Text-TV förresten, på tal om mörka krafter:

"Katter får skydd från satanister

Ett katthem i Budapest lämnar inte ut några katter från mitten av oktober till mitten av november - för att de ska slippa hamna hos satanister.

-Tyvärr värdesätts katter högt av satanister som vill använda dem i seanser och offerritualer runt halloween , säger Kinga Schneider, chef för Noaks ark-fonden i Budapest, till nyhetsbyrån AFP.

Hon säger att antalet förfrågningar om svarta katter ökar i oktober. Men när de som ringer får höra att inga katter adopteras bort förrän efter Halloween är de inte intresserade." 

It's a crazy world out there, hörni. Bäst att borra ner sig i det nypuffade soffhörnet igen. Take care, my friends.

:)
/helena

ps Kommer ni ihåg den här inramade sötnosen? Det där var ett typexempel på en så kallad: Bara-för-att-den-är-så-himla-oemotståndlig-då-reprislänk.