En minield för tiden som går så fort. Ett ljus för dem som försvann för länge sedan, men som vi aldrig glömmer. I mitt fall handlar det bland andra om O. O, solstrålen. O, busfrö:t. O, som dog så dramatiskt på vårterminen i nian. Det var en moped inblandad. Och en obefintlig hjälm... Det blev en tid vi aldrig glömmer. Sorgsen förstås, men också sammansvetsande. Nördar och snyggingar och slackers och alla andra; vi såg varandra mer i ögonen än vanligt den våren.
Ett ljus är inte tillräckligt för alla utsläckta liv i Västafrika de senaste månaderna. Ebola - denna förrädiska, fasansfulla farsot. I flera veckor kan den ligga och lura, liksom i bakhåll, innan den visar sitt fula, febriga ansikte. Och tänk att det är de som har varit snällast som drabbas mest. De som har vårdat sina nära och kära, intet ont anande att de själva skulle bli nästa offer. En låga som i allra högsta grad också inbegriper de otroligt modiga sjukvårdsmänniskor som vågar finnas där för dem som verkligen behöver det. Ett ljus för alla som faktiskt tillfrisknar. Ett ljus för alla som brinner för sina medmänniskor. Ett ljus för att de snart hittar bättre bot.
Tvära kast här, men det är omöjligt att som Boråsare, Elfsborgare och allmän sportfantast låta bli att tända en stadig låga för lagets nyligen bortgångne klippa: Klas Ingesson. Bilden i tidningen från laget man aldrig glömmer: VM-hjältarna från -94. Ett brons som var guld värt. Fortfarande kan jag nästan pricka in alla namnen i laget. Inte bara de som har lite mer lättigenkännliga utseenden, som Brolin, Henke Larsson och Klas Ingesson.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar