I flera dagar har det vinkat till mig. Lövet. Det syns ända in hit, trots sin litenhet. Gång på gång vinkar det till mig, som om det vill säga mig något särskilt. Få mig att uppmärksamma något. Få mig att slita blicken från skärmen en liten stund.
Det där med att ensam är stark har jag aldrig trott på. Det har funnits de i mitt liv som envetet, enträget har velat få mig att gå på denna solovägsdoktrin. Men jag har aldrig låtit mig lockas över till det tänkesättet. Visst, jag trivs också med att jobba ensam. Ibland. Grotta in mig i mina texter, förlora mig i samband och historier. Vara ensam en stund är bra. Säkert för de allra flesta. Men ingen människa är en ö. Och inget löv ska behöva singla sin väg ner mot vintern alldeles själv.
Så, jag vinkar tillbaka. Tänker att ensam kan vara tålmodig och modig. Men aldrig stark. Inte så där på riktigt. Inte i längden.
Och Emil. Det är som att hans texter flyttar ännu längre in i hjärtat vid den här tiden på året. Försöker hitta låten som handlar om en årstids o-förståelse för en annan. Den känns så träffsäker. För visst är det som att vi aldrig kan greppa att värmen finns alldeles runt hörnet när vinden viner som starkast?
Men jag kommer inte ihåg vad den låten heter just nu. Lyssnar på några andra istället.
Så får du mig ändå. Tycker mycket om den här versionen, med Mikael Wiehe på tamburin och Pernilla Andersson på klaviatur. Om det är någons låtar som tål lite småmuggig ljudkvalité så är det Emil Jensens. Och det är verkligen menat som en komplimang, bara så att du vet.
:)
/helena
ps Det tidiga mörkret. Ser knappt ens trädets siluett längre. Undrar så om det fortfarande sitter kvar ett trotsigt, ljusgult litet löv på en gren därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar