"När snön faller...", står det i utskicket som kom med posten idag. "När snön faller i Borås ska vi som sköter väghållningen snöröja 44 mil gator och vägar och 482 000 kvadratmeter övriga ytor. Det tar tid. ..."
Det är orden när och tid som jag faller för. Optimismen i att någon tror att snön kommer hit snart. Att det handlar om när och inte om. Och det modiga tilltaget att våga påpeka att någonting faktiskt tar tid. Måste få ta tid. I dessa tider när allt helst ska vara fixat igår. Det är omodernt att vänta.
Just nu går jag runt och småväntar på att få vänta. Fast bara lite. Bara när jag hinner liksom. Så jag plockar fram lite smygpynt. Tänker mig en liten testkörning så att allt fungerar när det är dags. Även om de här sakerna inte behöver sällskap av någon elkabel. En adventsstjärna som egentligen inte är en adventsstjärna. Och en adventsljusstake som mest är...ful.
Eller jag kan inte bestämma mig för om den är ful eller inte. Den ska nog förställa ett vedträ. Ett vedträ i keramik. Undertill har någon skrivit något med svart tuschpenna. Något om att den inhandlades på en kyrkobasar. Jag hittade den på en sommarauktion. Den luktade väldigt illa då. Någon hade råkat välta fotogen över den. Bränsle från den vackra lampan som stod alldeles intill. Vet inte om det var därför som jag fick den så billigt. Eller om det helt enkelt var för att den var, är så...ful.
Stjärnan, som från början förmodligen har använts som ostform, fick följa med hem från en antiklada som vi nästan passerade utan att få syn på den mitt ute
:)
/helena
ps Tänker mig att stjärnan är fin att ställa så där precis som den är. Eller att man kan fylla den med något. Något grönt kanske? Eller något gott? Bara det inte är något i flytande form så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar