Hur kommer det sig att vissa hittar foton på en loppmarknad i Japan, och sedan åker hem och vinner ett stort pris för sin makalösa fotobok, medan jag hittar ett par diabilder i ett brunt kuvert som det står...
..."Kaknästornet och utsikten därifrån"på? Livet är inte rättvist. Men jag är verkligen glad över att konstnären, fotografen Anna Strand hittade fotona som ledde hennes fantasi till att utforska frågor som väcktes av det spännande loppisfyndet. I Nagoya Notebook (Sailor Press) blandar hon foton hon fann med egna arrangerade bilder, sätter personliga texter till och skapar så en helt ny historia/flera historier utifrån det bilderna berättade ifrån början.
En tanke och en bok som verkligen tilltalar mig. Måste sätta ögonen i den på något vis. Snart. Den känns så eggande för fantasin. Och för lusten att gå ut och finna det där oväntade igen.
Skattjakten tar aldrig slut. Berättelserna bakom - och framför - tar aldrig slut.
:)
/helena
ps Fast grejen är ju den, att min fantasi inte kan låta bli att undra var alla de andra diabilderna har blivit av? Var har de tagit vägen liksom. Jag har verkligen vänt ut-och-in på det bruntråkiga kuvertet, utan resultat. Resten av Stockholm då? Restaurangbesöken? Den svåra pjäsen på Dramatens stora scen? Skansenaporna? Kärlekstunneln? Det obligatoriska blickandet bort mot slottet? Och de tätt omslingrande vandringarna i de allra mest trånga, minsta gränderna i Gamla Stan? Var är de bilderna då? Eller blev det ett, för, kort besök? Ett avbrutet besök. Eller... Min fantasi kan inte låta bli att fråga sig om alla de andra diafotona föreställde saker som bara kan hända på ett hotellrum? Kanske kom de inte ut därifrån mer. Inte förrän semestern/helgen var helt över? Så måste det väl vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar