Tur då, att hennes närmaste rådgivare älskade just dåliga bortförklaringar. - Det är alltid mer märg i dem, vet du, än i de bra.
Aj. Hon brände sig. Den brann upp så fort. De tre ljusen hann precis ta fyr. Tillverkar de till och med tändstickor i sämre material nuförtiden? Snart var det dags att ha ett färdigt manus att visa upp. Det hade hon inte. Novembers inträde hade satt alla snabba tankar, och beslut, i karantän.
Hon fastnade i hans händer. Det var dem hon hade fastnat för först. Långt innan hon visste hur hans röst lät. Händerna, som senare visade sig kunna göra underverk. Små, men sprakande underverk. Men det var inte underverken hon saknade. Det var deras saklighet. Hur de kunde staka ut en väg som verkade rimlig, bara genom att höjas och sänkas en gång. Hur de kunde få en skiftnyckel att agera som dirigentpinne åt en hel armé av vilsna själar.
Han hade jobbat på samma ställe som hon, fast fem våningar ner. I terapin. Arbetsterapin. Det hände att hon gjorde sig ärenden ner dit, tog sin lunchbanan i fickan och tryckte på knappen som det stod NB på. Nedre botten. Ofta hade hon med den halvmosade bananen upp igen. Hon kunde inte äta samtidigt som hon höll andan.
Långa fingrar, med smala toppar. Och så de kraftfulla knogarna som utstickande rotknölar däremellan. Uppe på handryggen ett ärr. Hon kunde se det ända från sin plats bakom glasgallerdörren, för det var fortfarande rött. Hon visste inte vad han hade gjort. En dag fanns det bara där. Och hon ville blåsa bort det onda.
Muskeln mellan tumme och pekfinger spändes vit när han höll i ratten. - Ska du med? hade han frågat henne. Hon satt ensam i busskuren och kurade med ansiktet långt nere i den stickade halsduken. Och hon hade svarat ja utan att ha en aning om vad han egentligen menade med sin fråga.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar