fredag 9 januari 2015

Tre ting & fyra element


Tre nyfunna vintage-saker: En Ekeby-vas från 1930-talet, en historiskt bevandrad bok och en broderad kudde.
"Drottning Kristina. Detta mästerliga porträtt av David Beck kan tolkas som en allegori med Kristina som härskarinna över de fyra elementen. Hennes hand vilar på jorden, luften lyfter slöjan, vattnet skymtar i bakgrunden och hon själv representerar elden." 
/ur Vem är vem i svensk historia
      Från år 1000 till 1900
      Lars-Ove Larsson
      Bokförlaget Prisma
      1993, 2000


Snö i luften, nytagna foton, ljummet på elementen och ett litet leende på läpparna.

Det var en kort lägesrapport från mig. Hoppas ni har det bra.

:)
/helena

ps Och en ganska snygg second hand-pall som stått bortglömd i badrummet alldeles för länge.

torsdag 8 januari 2015

Nackens år


När jag tittar bakåt, bläddrar bland alla mina foton, 2014:s foton, hittar jag en massa nackar. En oproportionerlig mängd nackar, tänker jag. Men fina nackar. Nackar av alla de slag. Stora och små. Så, här kommer en nackkavalkad. En best of nackar 2014. Och så klart har jag redan börjat med den allra bästa nacken: Mannens!


Den sötaste. En liten nacke på första gräsparkett. På scenen: Den kloka, knasiga, sköna Nour El Refai.


Den "hårdnackade" lilla flickan ingår i Sven Lundqvists skulptur Folktalaren.


En hjälpsam nacke. Under SM-veckan i somras.


En katt...eh...nacke.
 
 
Väntande nackar. Visst är det oootroooligt givande att stirra in i diverse nackar, men det var kul när Patti Smith kom upp på Lisebergsscenen sen också. Jodå. People have the power, sägs det. Sjungs det.


En beundrande nacke. För vem kan låta bli att beundra den banbrytande textilkonstnären, kläddesignern Iris van Herpen? Hennes skapelser liknar inget annat, och tankarna bakom dem är lika många som fascinerande.


Silverrävsryggar värda sin egen vikt i guld? Guldsmederna, på skolplanschen som tidigt spräckte hela höstens vintage-budget. Men det är de värda!


En grönskande nacke. En björnnacke. En av de glada björnarna i United Buddy Bears-gänget.


En röd nacke.


En pappas nacke. Framför sig sköt han barnvagnen. Han stannade upp på den lilla bron över Viskan, mitt i ett steg, för att beundra stor konst på lagom avstånd. Inte fattade jag då, när KOBRA fortfarande höll på för fullt med sitt verk, att det skulle föreställa Alfred Nobel. Nu kan jag inte fatta att jag inte fattade.


En genomtränglig nacke. Här, fortfarande i väntan på att täckelsen skulle falla en vacker dag. En vacker dag i maj. Jaume Plensa heter den spännande konstnären bakom Borås egen "bokstavsgubbe": House of Knowledge.


En liten nacke som...


...tittar upp mot en annan nacke. Natalia Rak in action. Hennes street art-version av Ofelia blev så oerhört vacker.

Med alla dessa nackar, önskar jag oss alla ett riktigt gott nytt nackår 2015! Tänker mig ett år då vi vågar lita på att den som står bakom oss vill oss väl. Ett år när vi slipper ha ögon i nacken. Ett år när vi vågar blicka lite mer framåt. Och kanske är det bara så, genom att försöka se världen genom någon annans nacke - och ögon! - som vi kan bli bättre på att förstå varandra.

:)
/helena

ps Redan nu står det klart att No Limit, street art-festivalen, får en uppföljare 2015. I september blir det mera konst på vår lilla stads gator! Yes!

tisdag 6 januari 2015

Tretton i närbild


Måste först konstatera; att mitt lilla stilleben ovanpå TV:n har varit minst lika intressant att studera, som de flesta program och filmer jag har sett inuti den under helgperioden som just har varit. Ni får väl tolka det hur ni vill, men jag vill bara framhålla att vasen till höger är en liten Upsala Ekeby-vas. Rabatt, som den 11 gånger 11 centimeter lilla vasen heter, tillverkades 1964-65 och är formgiven av signaturen GA. G som i Göran, A som i Andersson. Göran Andersson var verksam hos UE åren 1960-1967. Den här lilla runda sötnosen, med de stiliserade blommorna på, köpte jag i våras. Så jag antar att vi kan kalla dem vårblommor. Vasen ingår i en serie.


Rhododendron. Bästa, bästa bladen att sätta i en vas. Eller i en engelsk tekopp! De kraftiga, mörkgröna bladen håller sig fina i flera, flera veckor. Självklart ska man inte förstöra sin praktfulla rhododendronbuske genom att knipsa av en massa grenar på den. Men någon enstaka gren, någon enstaka gång, kan väl ändå inte vara så farligt att "skörda" med sig in?


Malala satt på skrivbordet igår. Och läste, förstås. Hon fick tillfälligt flytta ner dit, från sin normalt så upphöjda position i bokhyllan, i samband med att jag äntligen bestämde mig för att rensa ut ett par vaser som har stått och samlat damm där, bakom den lilla läserskan. Två vaser, en värmeljushållare och en lockask lämnades in på Myrorna i går. Vad som fick följa med hem därifrån, är en annan sak. En och annan annan sak.


Vi kan väl säga så här; summan av vaserna är inte konstant.


Tomtenissorna är på utflykt. De har åkt på besök till hallskåpet, de verkar trivas alldeles utmärkt på hyllan tillsammans med de, oftast helt oanvända, hårvårdsprodukterna. Tror bestämt att de får stanna där ett tag till.


Gabriel-skålen däremot, den har diskats ren från de sista stearinresterna, och fått flytta tillbaka in i förrådet igen. I väntan på nästa advent. Tycker så mycket om färgkombinationen; rosa och grön. Eller som i det här fallet (även om det kanske inte framgår så bra på mina foton), kombinationen; mintigt grön och rosaaprikos. Tror jag har en liten kanna här någonstans, i den rätta mintiga nyansen. Får kanske ta och leta fram den nu då.


Och så avslutar vi med politik. Känns väl lagom lättsamt och bra? Allvarligt talat, så tycker jag om när konsten - och konsthantverket - tar avstamp i ett samhällsengagemang. Visst är det komplicerat och invecklat, inte minst det här med miljö- och energifrågor. Men en sak vet jag med säkerhet: Att jag redan som 10-åring, det folkomröstningsheta året 1980, visste att kärnkraften var något som vi aldrig borde utveckla(t).

:)
/helena

ps Här kan ni se en annan "sida" av Thina Segerströms kanna. Om ni vill.

måndag 5 januari 2015

Avsändare okänd 11


- Titta, stjärnan är tillbaka!
- Vad säger du, har stjärnan varit försvunnen?
Morfar böjde ner huvudet under den rödvitrutiga gardinkappan, liksom sträckte den korta halsen så långt bort mot grannhuset som han bara kunde, för att få det att verka som om han var bekymrad, på riktigt. För dramaturgins skull - morfar var vardagsdramatikens förkämpe nummer ett - höll han på att knocka ner en av kökets alla ickestrategiskt utplacerade garntomtar, på sin väg tillbaka mot vardagsrummet.
- Ja, först lyste den dygnet runt i flera veckor, långt innan första advent till och med. Sedan slocknade den plötsligt. Det måste ha varit precis efter jul, för jag tänkte på det den där tidiga morgonen när snön föll över allt. Kanske har de släckt den för att snön ändå gör allting så ljust nu, minns jag att jag tänkte. Eller så är det för att de inte vet.
- Vet vad då, min sköna juvel, undrade morfar.
- Vet att stjärnan lyste längre än så, mycket längre. Ända tills de tre kungarna, magikerna, matteprofessorerna eller vad de nu var för några, de där tre smarta killarna, ända tills de fann sin väg till den nya lilla prinsen. Eller prinsessan.
- Oj, vad du vet mycket då. Morfars röst var inte särskilt förvånad, egentligen.
- Vet och vet. Tror nog att något liknande hände, men så klart inte rakt av, bara så där. Sagor är sagor ju. Sedelärande och så.
Nu log han, under luggen han inte längre hade. Spände käkmusklerna. - Folk har ändå inte tid längre. Varken för sagor eller något annat. De har slutat tro på allt. Allt, utom möjligtvis på sig själva. Och på den orimliga idén att en virkad bikini verkligen kan fungera vid direktkontakt med vått vatten... 
Två snabba ögonkast, sedan låg vi dubbelvikta av gabflabb. Ett flabb, som kommet direkt från de prinskorvsmätta magarnas allra djupaste avgrund.
Det var en av de saker som hon älskade mest hos honom - mannen som tydligen, obegripligt nog - var hennes mammas pappa; att han alltid såg det lekfulla i allvaret. Och tog leken på fullaste allvar. Hon tyckte så mycket om allt det, som hon visste att hennes mamma allt som oftast fnös åt. Ja, nästan föraktade
- En dag kommer han fastna där, långt bak i historieboken. Han kommer väl bli ihjältrampad av en av Hannibals elefanter eller nåt. Sådana saker hände det att mamma sa, samtidigt som hon steg in genom den frostrutade ytterdörren. Särskilt om de hade haft en extra givande dag tillsammans - morfar och hon, hans lilla juvel. En oförglömlig dag.
- Tänk på att just detta ögonblick, nu, nu, och nu. Nu när du och jag sitter i den här erbarmligt bruna soffan, kommer att bli historiskt. Sa morfar.

:)
/helena 

lördag 3 januari 2015

Tidstypiskt 2.0


Klivian blommar. Och 1979 klev en kvinna över den svartvita gatan precis där det ligger ett modernt studentboende nu.

Ett helt år fick jag av mannen i julklapp, ett alldeles nytt vintage-år. Det är den lokala fotoklubben, här i vår lilla stad, som ger ut en almanacka med äldre stadsfotografier, varje år, sedan 30 år tillbaka. Lovar mig själv att jag inte ska glömma att läsa de små bildtexterna, och studera varje foto noggrant, innan jag bläddrar vidare till nästa månad. Men en månad går ju så fort. - Swisch, säger det bara

Mönjelilja kallas den visst också. Eller Clivia då. Enligt vissa källor ska den eldiga blomman ha fått sitt namn från en brittisk hertiginna. En Charlotta någonting, med efternamnet Clive. Det påstås att den blommar på försommaren, om man har tur och tar hand om den väl. Jag har inte tagit hand om den väl. Och senast jag tittade ut genom fönstret såg det inte riktigt ut som det brukar göra en dag i maj. Eller i juni.

Ur mappen, med de fem dalmålningarna av Rune Lindström, har jag plockat fram Trettondedag jul. Förutom de smittande glada färgerna, så tycker jag mycket om hur han har gjort hästarna så extra ståtliga på något vis. Och jag tänker att om det hade funnits plats för en fjärde vis man, så skulle det mycket väl ha kunnat vara just Rune Lindström. Kasper och Melker och Baltsar och Rune.

:)
/helena

ps "En bild, ett minne, ett ögonblick som tar oss tillbaka i tiden. En tidskapsel som visar den levande stadens förändring." Så står det i almanackan, på sidan innan januari dyker upp. Curt Ylving heter fotografen som har tagit årets alla bilder. (OBS, ber om ursäkt för att jag tog mig friheten att fota av och beskära, lite som jag ville).

fredag 2 januari 2015

Tidstypiskt


- Den är död.
- Va!? Vem?
- Snögubben.

Utanför är det grönbete. Igen. Svea har visst namnsdag. Och Alfred. Och Rut. Och Hanna. Jag bläddrar ivrigt mellan dagarna. Lite för ivrigt, rafsar fram både maj och juni, innan jag sansar mig. Imorgon är en annan dag. Tids nog. Allt har sin tid. Och alla andra urdåliga tidsklichéer hinner fladdra förbi mig.

Här hyllas ljuset så vackert. Söka ljus. Söka med ljus och lykta efter ljus. Ta vara på det ljus som faktiskt finns. Finna ljus i mörkret. Funderar på att se den en gång till. För det vackra ljusets skull.

Vintern. Prata inte om det. Eller gör det. Gärna lika bra som Lars Lerin vinterpratar om kråksånger och åldersnojor. Hur var det nu? Ingen vissnar glad? Glad blir jag av att höra hans filosoferande  funderingar och doftande, närvarande minnen. Om snobbiga kläder, spolformade ben och om en ständigt Salubrinstinkande hårbotten. Bl.a. (Var tvungen att kolla vem det var som covrade "Live and let die" så inlevelsefullt. Det var Freddie Wadling!)

En ko på grönbete. I januari. Men så många fler sidor den har - Thina Segerströms lilla kanna. Kan runda kannor ha sidor? Och står det verkligen Thina Segerström i botten. Svaret är ja, åtminstone på en av frågorna.

Pärlor och örhängen. Musik med några år på nacken. Rat Pack. Undrar om de kallades så redan då? Smeknamn eller öknamn, det är frågan? Begin the Beguine, kändes först som en passande titel så här in the beginning. Men sedan fastnade jag för något lite busigare: That Certain Party (Of Mine). Med Dean Martin. Och Jerry Lewis. Yes, she's got naughty eyes...

:)
/helena

torsdag 1 januari 2015

Pizza & Per Silja


Läste just i min morgontidning att idag är den största pizza-dagen på hela året. Lite kul. Extra kul med tanke på att jag läste en liten historisk lista häromdagen, en lista som listade några av de saker som man trodde skulle vara bra att göra, så här den första dagen på året. För att sätta tonen på hela resten av året. Som att det kan vara bra att äta ett äpple idag, för att slippa sjukdomar resten av året. Äpple var det ja!

I samma tidning hittade jag den här rara textremsan för någon vecka sedan. En betraktelse, ursprungligen införd i tidningen 1964, över nyårets ständigt återkommande tankar. Under rubriken; för 50 år sedan, återfann jag signaturen Per Siljas småfyndiga nyårstankar.

Vem Per Silja är/var har jag tyvärr ingen aning om. Provade mig på en googling och fann förstås en massa växtlighet och en norsk (!) fotbollsspelare (Per Ciljan Skjelbred). Men ingen vass penna med smakligt klingande signatur. Hur som, här kommer orden igen, i något tydligare skick:

Nyårstankar
Jag tänkte den kvällen då året var slut:
Så löjligt att skåla och tala!
Det året som kommer ser likadant ut,
och festtal blir bara banala. 
Det vet vi väl alla, att snart blir det vår,
och så börjar sommarn att skvala,
för åren de kommer och åren de går
och gör oss blott gamla och skrala.

Men nu när jag står här och året är nytt,
så tycker jag dock jag kan ana,
att solen har stigit och allt är förbytt
på jordlivets krokiga bana.
Jag tycker att luften fått friskare fläkt
och vill efter vårtecken spana.
Ty nyåret har denna glada effekt 
av ålder och ohämmad vana.

/av Per Silja
ur Borås Tidning


:)
/helena

ps Vi ska inte äta pizza idag. Blir antagligen den där blodpuddingen som legat och blängt i kylskåpet ett tag, eller en alldeles nygrillad kyckling. Hm. Ska i vilket fall som helst gå och ta mig det där äpplet nu.