Avsändare okänd 11

- Titta, stjärnan är tillbaka!

- Vad säger du, har stjärnan varit försvunnen?

Morfar böjde ner huvudet under den rödvitrutiga gardinkappan, liksom sträckte den korta halsen så långt bort mot grannhuset som han bara kunde, för att få det att verka som om han var bekymrad, på riktigt. För dramaturgins skull - morfar var vardagsdramatikens förkämpe nummer ett - höll han på att knocka ner en av kökets alla ickestrategiskt utplacerade garntomtar, på sin väg tillbaka mot vardagsrummet.

- Ja, först lyste den dygnet runt i flera veckor, långt innan första advent till och med. Sedan slocknade den plötsligt. Det måste ha varit precis efter jul, för jag tänkte på det den där tidiga morgonen när snön föll över allt. Kanske har de släckt den för att snön ändå gör allting så ljust nu, minns jag att jag tänkte. Eller så är det för att de inte vet.

- Vet vad då, min sköna juvel, undrade morfar.

- Vet att stjärnan lyste längre än så, mycket längre. Ända tills de tre kungarna, magikerna, matteprofessorerna eller vad de nu var för några, de där tre smarta killarna, ända tills de fann sin väg till den nya lilla prinsen. Eller prinsessan.

- Oj, vad du vet mycket då. Morfars röst var inte särskilt förvånad, egentligen.

- Vet och vet. Tror nog att något liknande hände, men så klart inte rakt av, bara så där. Sagor är sagor ju. Sedelärande och så.

Nu log han, under luggen han inte längre hade. Spände käkmusklerna. - Folk har ändå inte tid längre. Varken för sagor eller något annat. De har slutat tro på allt. Allt, utom möjligtvis på sig själva. Och på den orimliga idén att en virkad bikini verkligen kan fungera vid direktkontakt med vått vatten... 

Två snabba ögonkast, sedan låg vi dubbelvikta av gabflabb. Ett flabb, som kommet direkt från de prinskorvsmätta magarnas allra djupaste avgrund.

Det var en av de saker som hon älskade mest hos honom - mannen som tydligen, obegripligt nog - var hennes mammas pappa; att han alltid såg det lekfulla i allvaret. Och tog leken på fullaste allvar. Hon tyckte så mycket om allt det, som hon visste att hennes mamma allt som oftast fnös åt. Ja, nästan föraktade

- En dag kommer han fastna där, långt bak i historieboken. Han kommer väl bli ihjältrampad av en av Hannibals elefanter eller nåt. Sådana saker hände det att mamma sa, samtidigt som hon steg in genom den frostrutade ytterdörren. Särskilt om de hade haft en extra givande dag tillsammans - morfar och hon, hans lilla juvel. En oförglömlig dag.

- Tänk på att just detta ögonblick, nu, nu, och nu. Nu när du och jag sitter i den här erbarmligt bruna soffan, kommer att bli historiskt. Sa morfar.

:)
/helena