Läsåret har börjat!

- Vill ni göra era barn lyckliga? Frågan ställdes av en lågstadielärare, på ett föräldramöte. Och vilken förälder skulle svara nej på den frågan?

- Då ska ni visa dem vägen till läsandets underbara land. Är inte helt säker på att läraren ifråga (eller om det var en skolbibliotekarie?) formulerade sig precis på det sättet, men jag tar mig friheten att formulera det så. Andemeningen är ändå densamma - att läsandet är livsviktigt. Och jag kunde inte hålla med mer. Det är livsviktigt. Både att läsa själv, hitta sina egna vägar in i läsandet, och att läsa högt för sina barn. Gärna en bra bit upp i åldern.

Mannen & jag läser ju fortfarande högt för varandra. Även om det mest är jag som läser och han som lyssnar. Det beror mest på att jag har svårare för att koncentrera mig när han läser. Och på att jag läser så bra. Enligt honom. Just nu läser vi om en ung man som for till Amerika för att studera arkitektur. En ung man som tvingades växa upp utan sin far. Fadern, som dog i cancer, i svåra magsmärtor, redan innan den lille pojken tittat ut ur sin unga mamma Majs mage. Det handlar om en konstnärlig kille. Som också bar på talets och skrivandets gåva. Den unge mannen heter Rudy, förlåt jag menar Raoul. Raoul Wallenberg. Boken heter "Det står ett rum här och väntar på dig...". Författaren bakom den mer än sjuhundra sidor tjocka berättelsen om Raoul Wallenberg heter Ingrid Carlberg.

Är det något som jag är riktigt tacksam över att ha fått med mig hemifrån, så är det bokstävernas magi. Att ha fått vägledning in i de rektangulära historier som bär långt bortanför min egen begränsade horisont. Att tidigt fått smak för känslan som infinner sig när du öppnar en bok. Känslan, när du andas in doften av ett annalkande, ännu okänt, äventyr. Och då menar jag inte bara spänning i form av uppenbara, uppdiktade fantasier, utan alla typer av spänningar. Även de som ligger djupt under huden, de man ännu inte har hittat när man är sju, men börjar ana när man är tio, elva.

Igenkänningen, nog så viktig att hitta bland alla sidorna. Identifikationen. Lära sig att alla människors minsta gemensamma nämnare inte är så liten egentligen. Inte om man lär sig att vända bladen noggrant. Sedan vill man förstås veta hur andra har det också. Andra, på andra platser. På platser som är mer svåråtkomliga, på jordklotet och längs tidslinjen bakåt. Och framåt. Fast det tog lång tid innan jag själv började uppskatta sci-fi. Men numera gör jag det! Det är fint att konstatera att det fortfarande finns ny läsning att lära sig att uppskatta.

Om, jag sa om, jag hade varit en sådan som hade sysslat med nyårslöften, så skulle jag lovat mig själv att läsa mer. Och att gå till biblioteket oftare. Framförallt skulle jag lovat mig att ta mig mer tid när jag väl är där. Tid att botanisera bland alla historierna. Bland de bågnande hyllorna fulla med allehanda tidningsmagasin. Tid att plöja nya faktaböcker. Läsa serier. Gärna mer av Henning Dahl Mikkelsens klassiska Ferd´nand. Kika in i hyllor jag alltid tidigare intalat mig vara ointressanta. Överraska mig själv. Hitta något jag inte trodde fanns längs min läshorisont. Det hade jag lovat, i så fall.

Trots att jag är en mycket nyfiken person tycker jag inte alltid om att få veta allt. Ofta vill jag att en så kallad "kändis" ska behålla de flesta av sina hemligheter för sig själv. Men ibland vill man bara veta. Få lite kött och ben på myten bakom rubrikerna. Få veta lite mer om vad som verkligen hände i kulisserna.

Raoul är en ung man som jag gärna vill lära känna lite bättre. Om vi hade levt samtidigt, då är jag säker på att vi hade hittat minst en gemensam nämnare: nyfikenheten. Vetgirigheten, menar jag förstås.

:)
/helena

ps Om ni inte heller kan få nog av Ferd´nand och hans talande tystnad, så klicka er vidare via namnet!