Glasklart!

Jag stod bara där, och bläddrade lite. Mest i väntan på att mannen skulle bläddra klart i vad-det-nu-var-som-han-bläddrade-i.

Efter att ha snabbtittat i något gammalt ryskt drama, ögnat igenom ett par rader poesi och sedan sneglat snett på en halvintressant deckare, fann jag mig plötsligt bläddrandes i den mest oansenliga lilla bok man kan tänka sig. En bok om glas. Om olika sorters glas. Om glasets historia.

Plötsligt händer det. Plötsligt får jag syn på dem, på sidan 28 - pressglasljusstakarna från 1800-talet. Ser inte de exakt ut som den där ståtliga glasljusstaken som jag ropade in på auktion någon gång förra året? Äsch, det kan ju inte vara samma modell? Samma årsmodell? Eller? Ungefär så stod jag och dividerade med mig själv, innan jag insåg att jag var tvungen att köpa med mig den lilla boken hem. För hela sju riksdaler.

När jag kom hem var jag - så klart - tvungen att jämföra på en gång. Och banne mig om det inte är en likadan ljusstake! Vad är det med det då? undrar ni säkert otåligt. Inget särskilt egentligen. Bara det att jag inte hade någon som helst aning om att det kunde vara en antik ljusstake som jag ropade in. Jag tyckte bara att den var fin, helt enkelt. Eller snarare vacker, med sina många runda kulslipningar.

Kul med sådana överraskningar. Kul med små oansenliga loppisböcker som ingen längre tror sig ha någon större anledning att bläddra i.

:)
/helena

ps Boken heter: Samla glas (av Elsebeth Granlund och Hans Sundholm. Bonniers 1972).