Snurrar fram senapsgula Australien, eller försöker göra det. Det ligger ju så långt ner där, down under. Känner mig inte riktigt redo för ljusa fäger, annars skulle Afrikas pigga pasteller få vara framåt mest hela tiden. På den gamla globen står det "Sovjetunionen" och "Övre Volta". Strax bredvid Nilen fattas det en bit färgat papper. Tidens tand har tydligen tagit ett litet bett precis där.
Japan, som har snurrat fram av bara farten, är rosa. Lite rosa har ingen dött av. Även om min vintersjäl kräver starka färger. Som djupgrön. Buteljgrön har jag för mig att den kallades ett tag? Och orange. Japan är ju på tapeten - och då menar jag inte det där med att japanerna tydligen har lite svårt med att hinna, hm, vuxenkramas... - nej, jag tänker på att japansk film är i fokus på filmfestivalen som startar på riktigt idag. Göteborg Film Festival. Ångrar mig genast, måste skriva det en gång till: Göteborg Film Festival! Med ett utropstecken efter. Två helger och en vardagsvecka, fulla med filmer från hela världen!
Det är rörigt i mitt huvud, som säkert märks på orden. Det är rörigt här hemma. Det hänger stjärnor här och var. Och i fönstret ligger Jesusbarnet kvar. De tre kloka männen har i alla fall fått hjälp med att ta bort det mesta av stearinet som sedan länge stelnat i deras hår. Och julbocken, han har frivilligt gått in i garderoben igen.
Clivian får snart kliva ner från sin tron, den sista blomman sjunger på sin sista vers. Och jag funderar på att ta in en sådan där snygg, vissen fröställning från täppan utanför. Den skulle nämligen matcha alla krukväxterna som jag har lyckats ta död på. Döden, som kom till dem i en väl avvägd mix av överhettning och uttorkning.
Plockar fram lite annat på brickan, men låter glaskulorna stanna kvar. Ställer fram tuppen, kanske kan den väcka mig lite, ur den djupaste vinterdvalan? Det gläder mig att de båda gröna glasvaserna verkar trivas så bra ihop. Den långa, ljusa, randiga köpte vi på Skruf, på en av våra allra första utflykter tillsammans. Kanske för tjugotre år sedan eller så. Den låga, mörka, randiga köpte vi på utflykten förra helgen.
Om jag skulle säga något om min själ (och varför skulle jag inte göra det mitt i alltihopa?!), så skulle jag säga att den var, är, just randig. Ränder har alltid förföljt mig. På tröjor och annat. Men just nu är den faktiskt mest rutig. Filmrutig.
:)
/helena
ps Vet ärligt talat inte om vi kommer iväg för att se någon film på festivalen, men igår såg vi i alla fall en riktig måste-se-film, här hemma: A Most Wanted Man. Inte måste mest för att den var så där jättebra, måste mest för att det var en av de sista filmerna som Philip Seymour Hoffman var med i. Så sorgset tom den vita duken blir utan honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar