Tidstypiskt

- Den är död.
- Va!? Vem?
- Snögubben.

Utanför är det grönbete. Igen. Svea har visst namnsdag. Och Alfred. Och Rut. Och Hanna. Jag bläddrar ivrigt mellan dagarna. Lite för ivrigt, rafsar fram både maj och juni, innan jag sansar mig. Imorgon är en annan dag. Tids nog. Allt har sin tid. Och alla andra urdåliga tidsklichéer hinner fladdra förbi mig.

Här hyllas ljuset så vackert. Söka ljus. Söka med ljus och lykta efter ljus. Ta vara på det ljus som faktiskt finns. Finna ljus i mörkret. Funderar på att se den en gång till. För det vackra ljusets skull.

Vintern. Prata inte om det. Eller gör det. Gärna lika bra som Lars Lerin vinterpratar om kråksånger och åldersnojor. Hur var det nu? Ingen vissnar glad? Glad blir jag av att höra hans filosoferande  funderingar och doftande, närvarande minnen. Om snobbiga kläder, spolformade ben och om en ständigt Salubrinstinkande hårbotten. Bl.a. (Var tvungen att kolla vem det var som covrade "Live and let die" så inlevelsefullt. Det var Freddie Wadling!)

En ko på grönbete. I januari. Men så många fler sidor den har - Thina Segerströms lilla kanna. Kan runda kannor ha sidor? Och står det verkligen Thina Segerström i botten. Svaret är ja, åtminstone på en av frågorna.

Pärlor och örhängen. Musik med några år på nacken. Rat Pack. Undrar om de kallades så redan då? Smeknamn eller öknamn, det är frågan? Begin the Beguine, kändes först som en passande titel så här in the beginning. Men sedan fastnade jag för något lite busigare: That Certain Party (Of Mine). Med Dean Martin. Och Jerry Lewis. Yes, she's got naughty eyes...

:)
/helena