...som befriades från Auschwitz för 70 år sedan. Eller. Eller så kan hon ha varit en av alla dem som inte fanns kvar att befria.
Ni känner säkert igen henne, den unga kvinnan som sitter och läser i vårt sovrum. Hon har suttit där och läst i ganska många år nu. Jag tröttnar aldrig på att beundra hennes blomprydda hatt och välfriserade hår. Tycker om att se den lätt böjda nacken, och att föreställa mig den koncentrerade blicken. Hon har säkert tröttnat på mina lunkande jeansben och alla mina sunkiga gamla T-tröjor för länge sedan.
Hon ser så skönt avslappnad ut. Jag brukar undra om det är poesi hon läser.
Om jag sa att jag brukar tänka på något hemskt, något förfärligt, något nästan onämnbart som förintelsen, när jag ser på henne, så skulle jag ljuga. Men ibland gör jag det. Nu gör jag det.
Jag behöver inte vända på den lilla tavlan för att veta att någon - långt innan jag hittade den på en auktion - fick den av sin mamma i julklapp 1924. Det står där, på baksidan, med snirklig stil. Som ett skrivstilens obevekliga vittnesmål om tidens gång.
Ikväll tvingar jag mig att se Night will fall. Om någon, läs många många, tvingades genomleva alla dessa fasor, så måste jag klara av att se sanningen med båda ögonen helt öppna. För tänk om ingen hade dokumenterat koncentrationslägrens existens? Då hade vi aldrig kunnat dra några riktiga lärdomar av att det som inte fick hända faktiskt hände.
Imorgon minns vi dem, alla de miljontals som mördades oskyldigt. Endast skyldiga till att ha varit sig själva.
Jag känner vemod, men också glädje över alla minnesceremonier som hålls över hela världen. Över hela Sverige. Och jag kan inte låta bli att vara lite stolt över det gedigna minnesprogram som min egen lilla stad bidrar med.
I övermorgon bestämmer vi oss, en gång för alla, att alla dessa människor inte fick sätta livet till förgäves. Vi drar lärdom. För hur ska vi annars kunna se henne i ögonen när hon tittar upp från boken, en aldrig så kort sekund bort?
:)
/helena
ps Här kan ni läsa mer om dokumentären Night will fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar