Den är välanvänd, liksom lite skrovlig utanpå det som en gång bara var blankt och glasklart. Brevpressen. När jag stryker den med handen, varsamt över dess repade yta, tänker jag på allt som vi inte skulle vetat idag, om människor inte hade skrivit en massa brev till varandra.
Nu, när jag läser boken om Raoul Wallenberg, tänker jag på alla breven som han skrev till, ja till alla möjliga. Till sin syster Nina och sin mamma Maj. Och när hans farfar Gustaf ännu fanns i livet, och levde och verkade på andra sidan jordklotet, så kunde de ändå ha regelbunden och nära kontakt, tack vare breven. Och så alla de formella breven då, de till olika handelskontakter. Och de till UD. Under kriget, var en del av breven som han skrev, krypterade. Ett eget språk uppfanns, för att kunna föra över information utan obehöriga ögons inblandning.
Strindberg skrev en massa brev, en del arga, en del upprörda och en del andra. Tove Jansson skrev brev. Selma Lagerlöf skrev brev. Alla möjliga skrev brev.
Jag skrev brev, när jag var liten och ung. Innan vi bodde permanent på samma adress, hände det till och med att jag skrev till mannen. Och han skrev tillbaka. En gång skickade han med mintstänger i brevet. Så gulligt. Det som var mitt favoritgodis. Då.
Brevvänner. Jag har säkert berättat något om tyska Jutta förut. Och om Anna, från den lilla halländska orten. Fast det spelar inte så stor roll vilka de var, det viktiga var själva skrivandet. Från tanke till handling, från hjärnan till handen, via pennan och pappret. Ibland fantiserar jag om att skaffa vuxna brevvänner. Nu. Funderar på hur det vore att sätta pennan mot pappret och våga formulera något av allt det jag tänker, och tycker. Och känner. Det begripliga och det obegripliga. Göra det obegripliga lite mindre obegripligt kanske. I bästa fall lite mer begripligt. Skriva naket, äkta och nära. Till en främling.
Ibland fantiserar jag om vilka jag skulle vilja skriva till, levande som döda. Oscar Wilde står överst på listan. Tänk bara, vilken ära att få utbyta tankar med någon som kunde formulera sig som ingen annan. Någon som verkligen använde humorn, och pennan, som vapen. Fast han hade säkert fullt upp som det var. Med allt skrivandet, menar jag.
Sedan tänker jag att Victoria verkar vara en klurig typ, en sådan som säkert kan dryfta ett och annat,
behöver dryfta ett och annat. Fast frågan är om hon, vår kronprinsessa, skulle våga anförtro mig - en för henne helt främmande kvinna - något av värde? Något av vikt? Något riktigt viktigt? Troligen inte.
Jonas Karlsson då? Skådespelaren, ni vet. Han, som kan gestalta allt som överhuvudtaget är möjligt att gestalta. Han, med det osvikliga gehöret för människors tics och tricks. Han, som till och med var riktigt trovärdig i rollen som kvinnlig pilot (jag nynnar fortfarande på den där låten;
det sitter en ängel vid spakarna...). Han, som också är författare. Tyvärr har jag inte lyckats läsa någon av hans böcker, än, men jag funderar ändå allvarligt på; om inte han vore en intressant, potentiell brevvän?
Eller Jonas Hassen Khemiri kanske? Han verkar så egensinnig, på ett bra sätt. Med känsla för dramatik. Eller varför inte en historiskt spännande kvinna som Mary Shelley? Eller en klokare än klok kvinna som Marie Curie? Eller...?
Fast jag har ju er förstås. Ni är minsann inget tröstpris! Jag gillar att skriva till er! Ni är mina brevvänner, på något sätt. Fast det är lite fusk att använda moderniteter som tangentbord och sådant när man ska skriva riktiga brev. Hjärnan behöver sin vän handen. Och handen behöver sin vän pennan. Och ibland behöver man svar.
Välanvänd är den, som sagt, brevpressen. Och jag kan inte låta bli att undra över alla orden. Alla ord och meningar som legat under dess skyddande tyngd.
:)
/helena
ps Vem skulle Du skriva till? Om Du vågade skaffa en vuxen, främmande, brevvän?
