Här bor jag. Och mannen med pärmen!

Var bara tvungen att visa er en del av arbetshörnan. Igen. Inte för att den är så intressant kanske, eller för att den har ändrat sig sedan ni såg den senast, eller för att jag har kunnat bestämma mig angående den nedersta tavlans vara eller icke vara där, ännu. Dessutom är jag fullt medveten om att det bara var några dagar sedan ni såg samma hörna. Men de fotona var så himla trista, så jag ville visa er hörnan när den är som allra bäst: När eftermiddagssolen kommer på efterlängtat hembesök.

Det är så skönt när ljuset silar in så där alldeles lagom. Bra arbetsbelysning skulle man kunna kalla det!

Sedan syns ju inte det allra bästa med hörnan här förstås: De två gamla resväskorna som skulle sluka allt kontorsmaterial. Var det tänkt. Pärmar, mappar, lösa papper och skrivare - slurp bara! Var det tänkt. Men så fungerar inte alltid verkligheten, eller hur? För vem har tid att plocka en massa saker upp - och ner - ur resväskor hela dagarna? Men snygga är de - resväskorna - där de ligger, halvtomma, under skrivaren.

Det allra bästa syns inte alls här, som sagt. Men det allra, allra bästa i arbetshörnan kan man faktiskt skymta. Det är pärmen till vänster. Mannens pärm. Den som det står: väldigt egen poesi...på.

:)
/helena

ps Ett nytt avsnitt av Vem bor här? ikväll då. Får se om de här sex hemmen känns lite mindre tillrättalagda än, de flesta av, förra veckans hem gjorde. Fast det kanske är lite väl mycket begärt att tro att man ska få se "den osminkade sanningen" när ett kamerateam (och stora delar av landets befolkning) ska gå husesyn genom alla rummen?

Vad ska Du göra?

Städa skrivbordet?

Göra upp högtflygande planer?

Läsa något intressant?

Gå ut i naturen?

Sikta in dig på nästa oemotståndliga vintage-fynd?

Läsa en dikt (till)?

Jo, snälla, bara en enda dikt till vill jag att du läser. Ur samma bok som igår; Den bästa lyriken. Svalans bokklubb 1946. En dikt av Erik Blomgren den här gången. Den är så fin. Så bra. Och på mig - som varande ett mörkerdjur, en nattvarelse - går den rakt in i hjärtat. Hoppas att den träffar dig där också!

VAR INTE RÄDD FÖR MÖRKRET

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi se ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt, som ljuset

med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret,

som ljusets hjärta bär.

:)
/helena

Iris. Pupill. Och vitöga.

För mig är poesin livsnödvändig. Det handlar lika mycket om vacker verklighetsflykt, som att våga se vissa saker i vitögat. En tankeställare och en ögonöppnare, i samma andetag. Jag tror på riktigt att poesi kan rädda liv. Åtminstone förlänga dem.

På lördag ska jag förlänga livet med flera timmar, för då visar svt först en Musik special med poeten, musikern, filosofen Emil Jensen (alla som har hängt med ett tag härinne vet ju precis vad jag tycker om honom. Ja, jag tycker om honom!) och därefter kommer Veckans föreställning med scenpoesins gudfader himself; Bruno K Öijer. Vi får följa honom under höstens och vinterns succéturné. Can't wait!

Men först värmer vi upp med lite klassiskt. Pär Lagerkvist. Jag plockar ner Den bästa lyriken från hyllan. Ur Svalans bokklubb från 1946.

SLUT DINA ÖGON, KÄRA

Slut dina ögon, kära,

att jorden ej speglas däri,

tingen är oss för nära,

de ting som ej är vi.

Bara vi skall vara, 

världen omkring plånas ut,

kärleken uppenbara

allt. - Dina ögon slut.

:)
/helena

Vem bor här?

Tittar ni på det? Vem bor här? Programmet där sex deltagare går hem och snokar i varandras hem, för att försöka lista ut vem som bor var. Jag kan inte låta bli att titta. Tillhör ju en gång för alla de nyfiknas skara. Den nyfiknaste av de nyfikna, skulle säkert mannen säga. Så, jag bara måste se hur folk bor, eller snarare hur de har det. För det är just det jag är mest nyfiken på; hur folk har det.

När jag började intressera mig för inredningstidningar, på allvar, för en sisådär 15 år sedan, var det inte främst design och formgivning som lockade, utan en stark känsla av att jag ville se hur folk hade det. Var de la upp sina trötta fötter när de kom hem efter en lång arbetsdag. Om de badade eller bara tog en snabb dusch. Hur de intog sina måltider - hastigt framför TV:n eller alltid vid ett väldukat matsalsbord. Om de föredrog att kela med en katt eller en hund eller ett marsvin. Eller med hala fiskar. Numera, när jag bläddrar i diverse magasin med inredningstema, är jag nog lite mer intresserad av själva design- och formgivningsbiten - också.

Och, ähum, om jag skulle presentera mitt eget hem så skulle det förstås inte bli med hjälp av fotona ovan. De får nog gå under kategorin hellre-än-bra, är jag rädd. Två foton till priset av ett, typ. Det ena tog jag direkt när jag kom in igår morse, efter att ha njutit av soluppgången. Och vi har ingen morgonsol där (uppenbarligen inte!). Det andra tog jag ikväll, en god stund efter att solen hade gått ner igen. Jag tog dem mest för att visa er att ommöbleringen vid arbetshörnan äntligen börjar bli färdig. Det tog bara tre månader att få upp tavlan nederst. I flera år stod den och lutade sig mot bokhyllan, som vi nu har rensat bort. Och nu känner jag mig plötsligt lite osäker på om den tavlan verkligen passar bäst där...

Så, vad säger då mitt hem om mig? Förmodligen att jag gillar saker som redan hade ett liv innan de träffade mig och mitt hem. Att jag gillar Kulo Green (en konstnär med lokal anknytning). Och att jag är jäkligt dålig på att få tummen ur. Och säkert en hel massa annat.

:)
/helena

ps Väggvasen, den blev väl fin där - på väggen? Jo, jag tycker att den lilla söta svampen/kotten passar alldeles utmärkt där. Här kan ni studera den lite närmare om ni vill, och se vad som står på dess baksida.

Morgonrodnad

Han, närmaste grannen, muttrar något knappt hörbart om våren. Han nuddar nästan min axel, samtidigt som han drar mössan över öronen. Mitt svar låter alldeles för klämkäckt. Jag hör det. Men det uppfattar nog inte han, han har redan hunnit runt hörnet.

Kameran och jag har smugit ut. För att vädra morgonluft, som de sa förr. Och för att få vara ensamma med himlen. Det får vi inte.

En ung kille huttrar med hakan långt nerkörd i jackan. Han ser kanske mina bara fötter, bara hastigt instoppade i mannens jobbsandaler. Flickan i kort skinnjacka hastar på stegen, hon ser säkert inte att jag bara har underställ på benen. Och mjäll på jackan.

Det enda jag inte skäms över denna morgon är lövet på min krage.

När vi har fångat himlen, passerar vi bänken som saknar en bräda. Den har saknats länge nu. Fåglarna verkar genuint glada över att få ha sin bänk ifred.

Sedan går vi in, kameran och jag.

:)
/helena

Raining. Dogs. And old trains.

Ibland tror jag att jag är smart. Riktigt smart faktiskt. Jag bestämmer mig för att tänka på saken. I det här fallet handlade det om en hund. En bedårande liten sak, med nästan 70 år på nacken. Nej, inte hundår.

Han stod - snarare satt så fint - inne på Emmaus, torsdagen före påsk, och jag tänkte att det var en väldigt onödig liten sak som jag gärna ville ha. Han, jag tror i alla fall att det är en han, tittade på mig med sina bedjande ögon. Och så var det kört. Fast jag bestämde mig, som sagt, för att tänka på saken. Står - sitter! - han kvar nästa gång jag kommer hit så... Och det gjorde han. Det finns ett årtal skrivit under honom. Och ett namn. Jag lovar att presentera er ordentligt för varandra vid ett senare tillfälle.

På hemvägen stannade vi till vid Åhaga - de gamla lokstallarna, som numera mest fungerar som mäss-, uppträdande- och konsertlokaler - för att spana in William Sweetlove's färgglada djur. Kom på att jag aldrig skärskådat dem ordentligt någon gång. De står lite i skymundan av de mäktiga lokalerna, så man lägger inte märke till dem om man bara kör förbi. Tyvärr regnade det. Och haglade. Och blåste. Inte direkt något behagligt uteväder. Men vi tog skydd under taket alldeles i närheten, en tillräckligt lång stund för att hinna beundra de stora, lysande djuren.

Hittade en artikel, från 2011, där William Sweetlove själv berättar lite om hur han tänker. Jag tycker om hur han beskriver sitt konstnärliga uttryck som en slags tävling mellan det tillfälliga och det eviga. Han vill gärna sätta avtryck på jorden, men utan att göra permanent åverkan på den. Han säger att han tänker på miljön, trots (eller just därför?) att många av hans konstverk är gjorda av plast. Vidare resonerar han runt det faktum att vi måste bli bättre på att återanvända olika plaster, för en dag finns kanske inte oljan - som vi utvinner plastprodukterna ur - kvar.

Läser vidare att Sweetlove gärna utrustar sina djur med vattenflaskor, ryggsäckar, stövlar och liknande, för att de ska ha lite stöd där ute i den miljömässigt ansatta naturen. Han använder mest grundfärgerna - röd är favoriten - så att djuren verkligen ska synas. Och det gör de ju!

:)
/helena

ps På tal om Åhaga, snart är det dags för Stora Loppisdagen! 

Lille kid

Kommer ni ihåg att jag tog mig friheten att skriva några fler verser till Lille Katt? Den söta sången vars oförglömliga originalord är skrivna av allas vår Astrid. Astrid Lindgren. Den gulliga musiken är dessutom skapad av ingen mindre än Georg Riedel.

Tänkte dela med mig lite mera, tre verser till, med ett slags skogstema. Hoppas att ni gillar dem. (Och att salig Astrid, i sin himmel, inte rullar alltför mycket med de där busiga ögonen...).

Lille räv, lille räv

lille smarte räven

kroppen snäv, kroppen snäv

slank han så ur näven

Lille kid, lille kid

lille fine kid:et

(i) Bambi-svid, (i) Bambi-svid

var nu rädd om livet!

Lille snok, lille snok

lille söte snoken

som en tok, som en tok

solar under boken

:)
/helena

ps Här hittar ni de första två verserna som jag skrev. (Scrolla förbi det allra påskigaste, så hittar ni dem en bit nedanför). Och det kommer mera. Flera! Många! Så småningom.