För mig är poesin livsnödvändig. Det handlar lika mycket om vacker verklighetsflykt, som att våga se vissa saker i vitögat. En tankeställare och en ögonöppnare, i samma andetag. Jag tror på riktigt att poesi kan rädda liv. Åtminstone förlänga dem.
På lördag ska jag förlänga livet med flera timmar, för då visar svt först en Musik special med poeten, musikern, filosofen Emil Jensen (alla som har hängt med ett tag härinne vet ju precis vad jag tycker om honom. Ja, jag tycker om honom!) och därefter kommer Veckans föreställning med scenpoesins gudfader himself; Bruno K Öijer. Vi får följa honom under höstens och vinterns succéturné. Can't wait!
Men först värmer vi upp med lite klassiskt. Pär Lagerkvist. Jag plockar ner Den bästa lyriken från hyllan. Ur Svalans bokklubb från 1946.
SLUT DINA ÖGON, KÄRA
Slut dina ögon, kära,
att jorden ej speglas däri,
tingen är oss för nära,
de ting som ej är vi.
Bara vi skall vara,
världen omkring plånas ut,
kärleken uppenbara
allt. - Dina ögon slut.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar