I'm a Gipsi-woman!

Självklart älskar jag vackra saker, det vet ni. Alltså saker som mest är vackra. Och visst älskar jag speciell design, ibland. Ingen skulle väl gå så långt som att kalla mig för märkesnörd, men det finns namn som jag har svårt att motstå, som Gefle och Percy till exempel. Men det innebär inte att jag gillar allt som Percy har gjort. Eller allt som är stämplat Gefle. Detsamma skulle med enkelhet kunna appliceras på de flesta namnkunniga "fabrikat". Även storheter som Upsala Ekeby, Rörstrand och Gustavsberg har producerat saker som mer eller mindre tilltalar mig. Sedan handlar det förstås om plånbokens storlek, också. En platt plånbok innebär vissa begränsningar. Men också möjligheter, framförallt för fantasin. Så, låt mig få presentera er för: Gipsi.

Gipsi representerar den typ av föremål djur som jag allt mer har kommit att uppskatta. Föremål med en social historia. Saker som hamnar i en social kontext, om man nu vill snacka högttravande finlir.

I bästa fall står det något vägledande skrivet på saken ifråga. Som under Gipsi. Där står det just Gipsi - som jag förmodar att någon så listigt har döpt denna gipshund till, en gång i tiden. Och vi behöver inte gissa när hunden är döpt, årtalet står nämligen där, precis jämte namnet; 1946. Platsen är västkustska (är det ett riktigt ord? låter kanske mest som en  vits?) Frillesås. Och så står det något mer som jag inte kan tyda. Men det gör inget. Det räcker så bra med name and number. And place.

Var den är tillverkad har jag dock ingen aning om. Här handlar det handskrivna årtalet snarare om var ägaren bodde. Eller möjligen om platsen där jycken överlämnades i gåva? Här kan vi bara spekulera. Men det är inte så bara!

Sedan handlar det förstås mycket om slitaget. Att man kan se att det har funnits någon som verkligen har hållit av Gipsi. Skav och färgbortfall vittnar om att denna vovve haft mycket att vifta på svansen åt. Det är framförallt vänster tass som är skadad, den borde kanske gipsas...

Denna lilla voffsing, som jag fann i en hylla på Emmaus, har inte riktigt hittat sin plats här hemma ännu. Därför gjorde han som Amelies trädgårdstomte, ni vet. Fast han höll sig härinne. Höll sig på mattan, så att säga.

På rutigt "golv" verkade han trivas riktigt bra, kändes som att han hittade hem bland tingen vi burit med oss från våra barndomshem. Mina gamla, dammiga dockskåpsblommor. Och mannens första schackspel.

- This place ain't big enough for both of us, konstaterade tomten i gröna skåpet. Uppe på Strindbergs alster var det alldeles för hett och på den gamla skrivbordsstolen kände sig den söta byrackan utsatt för yttre hot (läs; min bakdel).

Vi får väl se var han hamnar till slut. Denna lilla sparsamma hund.

:)
/helena

ps När jag bläddrade bland mina tidningshögar häromdagen, fastande jag hos rekvisitören, scenografen, kostymören Cian Bornebusch (Sköna Hem, nummer 12, 2014). Fatta att hon har 68 gipshundar! 68! Frågan är bara om en enda av dem är lika bedårande som min 69-åriga Gipsi?