Dagens (dolda) yiipee!!

Kretsloppsveckan har kommit till stan!! Och jag börjar min egen ungefär som vanligt. Med vintage. Oftast handlar det ju om sakerna, men ibland handlar det om kläderna också.

T-shirt från början av 1990-talet. En favorit som mannen och jag har turats om att använda. Inte så småäckligt som det kanske kan låta; eftersom vi köpte den på vår första längre resa tillsammans har den blivit ett minne och därmed har vi inte använt den så ofta. Hur konstigt det än låter - en tisha använd med andakt.

Dagens kattbrosch är...gullig, helt enkelt.

Scarfen, hur fin?! Letade upp den bland en stor snurrig surv av scarves inne hos Röda Korsets second hand, någon gång förra året. Färgerna! Geometrin! Allt!

Dagens kavaj är av linne, och grågrön och skön och mer eller mindre urgammal.

Lite skrynkligt kanske det hela verkar, men tro mig, det slätar ut sig när det kommer på.

Vad var det jag sa?

:)
/helena

Som vilken vecka som helst?

1. Just nu funderar jag på om hjortarna ska få stanna eller gå? 
2. Selective Memory. Den heter så, Robert Proch's stora väggmålning. Fick en liten pratstund med honom förra söndagen, störde honom säkert mitt i en kreativ process, men jag kunde inte låta bli. Vi parkerade en stund i kvällsmörkret på Elindalsgatan, Proch hissade efter ett tag ner sig från liften, gick bort till andra sidan P-platsen för att få överblick. Då passade jag på, frågade om den var klar. Det var den inte. Finliret saknades. Det skulle ta ett par dagar till. Han var ganska nöjd ändå, det hade gått som planerat. Förutom själva "ramverket" jobbar han gärna väldigt intuitivt, utan färdig mall, det gör hela processen intressantare. Mitt foto kan inte göra hela den magnifika målningen rättvisa, men lite av de spännande perspektiven kan man ju se. Och färgerna! De vill jag njuta av hela hösten. Innan de kommande väderelementen får för sig att spola bort något av det mest sprakande.
3. Buckliga och dana är de - ljushjortarna i tunt tenn. Tillhör också den tveksamma kategorin: Should they stay or should they go? De hänger lite löst, kan man säga. Inropade i en blandad auktionslåda för länge sedan. Men aldrig uppsatta någonstans.
4. Som ni vet, gillar jag när sakerna går runt. Gillar att jag kan köpa något second hand, som gör mig glad, gärna i en välgörenhetsbutik, behålla dem "ett tag" och sedan "lämna tillbaka" dem igen. Notera gärna att mannen bidrar extra till miljötänket här, med sin alldeles lagom långa söndagsstubb.
5. För mig är det viktigt att se det som finns alldeles runtomkring oss. Det nära. Det som finns, men, nästan, inte syns. Att upptäcka skatter som inte glittrar vid första anblicken, utan först vid andra.
6. Närodlat är bra. Naturligt. Naturligtvis. Men inte det enda man kan göra. Ibland måste man hitta sin egen miljövänliga väg. Tänka lite utanför den bruna kartongen.
7. Hjort är hjort. Höhö. Allvarligt talat, man kan inte ändra på det man har gjort, eller aldrig gjorde, men man kan alltid göra lite, lite mer. För framtiden.

:)
/helena

ps Imorgon börjar Kretsloppsveckan. Med miljögalan och kretsloppet i spetsen. Hela veckan är fullspäckad med en massa intressanta miljötankar. En massa intressanta föreläsningar, kläd- och leksaks- swopping, loppis, auktion m.m. m.m., allt till förmån för miljön. Och den Oscarsnominerade filmen Jordens salt skulle jag gärna gå på, om jag fick tid och möjlighet.

Cirklar och andra mönster

- Ska vi gå ut på en skräppromenad? undrade jag.

Vi bor ju nästan i en återvinningscentral, så om det inte har samlat på sig för mycket här hemma, funkar det alldeles utmärkt att gå de få stegen dit.

Och jag gav mig själv min svåraste fotoutmaning hittills: Hitta något - vad som helst - att fota på vägen mellan "dumpningsplatsen" och här. Gulp. Utmaning blev bara förnamnet, särskilt med tanke på att jag inte vant mig vid hur fort mörkret faller.

Någon vill kanske förbli vår granne? Någon hade i alla fall kastat Till Salu-skylten i gräskanten.

Och vi kan lätt konstatera att fenomenet "opposites attract" finns; där mannen ser nedfallen fågelspillning, där ser jag nedfallet stjärnstoft. Han - grundad, verklighetsförankrad. Och jag? Naiv? Poetisk? Anyway.

Det enda fartfyllda som hände under våran lilla rundvandring var fotbollsspelandet som höll på som bäst. På flera planer samtidigt. I mörkret, på avstånd, där och då såg de mest ut som de små gubbarna på ett fotbollsspel.

Medan de gjorde mål, och jublet steg, gick vi vidare längs elljusslingan intill. Skräpet var slängt, sorterat och klart. - Mest glödlampor, sa mannen. Och jag hoppades att han menade något annat. Något miljövänligare. LED och sånt. Fast de går ju nästan aldrig sönder? Troligen pratade han om de glödlampor vi köpt second hand. Så måste det vara.

Och överallt sprider Ulf Lundell sitt, hm, glada budskap. Över land och rike och busskurer.

:)
/helena

ps Ikväll ska vi nog äntligen slänga ett öga på 11 September. Elva regissörer som har gjort var sin elva minuter och nio sekunder lång kortfilm. "... där de presenterar sina personliga upplevelser av katastrofen och dess världsomfattande konsekvenser. ..."

Vår i hjärtat

Pasteller på hösten, går det? Ja. Självklart. Det är bara att blanda och ge. Plockar fram några av mina finaste saker. Några som bara jag vet bakgrunden till. Som snäckan. Den är en skatt från barndomen. Han som gav mig den finns inte här på jorden längre. Tänker på kontraster. Och blir glad över inbjudningar som dimper ner i brevlådan. Människor engagerar sig. Bryr sig. Bry sig om. Om allt möjligt.

Något nytt, något gammalt, något som påminner oss om varför vi är här. Läser i gårdagens tidning om mannen som tvingades fly med sin 3-åring på armen. I flera månader levde de osäkert på vägarna genom världen och Europa, efter att ha levt osäkert i flera år i sitt eget hus. Långa tider i en källare, till skydd mot bomberna. Över vattnet, i gummiflottarna som vi läser om hela tiden. De sista ägodelarna kastade överbord av någon som ville tjäna ännu mer pengar på platsen de upptog. Den sista biten mot Sverige tog sju dagar. Sju dagar instängd på ett luftfattigt flak, med en 3-åring på armen. En liten kille med astma. Vyssja och vagga och lugna för att han inte skulle gråta. För att han skulle vara tyst. Tyst som en mus i sju dagar.

Plötsligt stannar den skumpande färden. Var de framme nu? I Sverige? Det går inte att vara säker när man tvingas fly via osäkra flyktvägar. Han sjunker ner på knä av lättnad när han frågar var de är och får svaret: Göteborg. Han förklarar för en kvinna han möter på gatan att han är flykting och inte vet vart de ska ta vägen. Hon tar sig tid. Ritar karta, förklarar, växlar pengar, köper bussbiljett. De flyttas runt ett par gånger innan de kommer tillrätta. Nu bor de i en liten ort strax intill staden där vi bor. De kan göra utflykter till badsjön varje dag. Den lilla, tysta pojken - för han har aldrig riktigt fått lära sig att vara social, det är svårt att göra det i en ensam källare - har fått små rosor på kinderna. Och pappan säger att han är förvånad över all vänlighet han möter här. Sverige är himlen och svenskarna är änglar.

Blir rörd, blir glad. Och stolt över att vi bryr oss. Änglar är vi kanske inte, men jag tror att de allra flesta av oss bryr oss om.  Jag tänker på rötter, på att de är den vackraste delen av växten. Jag tänker på hur mycket vi tar för givet varje dag - som att kunna gå ut i vår vackra natur i lugn och ro. Och jag tänker på belackarna som vill påstå att de är realister, när ordet negativist är det som står ut. Okej, vi får ta konsekvenserna av vår spontanitet, det blir inte en dans på rosor varje dag, men alternativet är värre. Värre än värst. Allt är inte klart och tydligt, det är svårt att se när det brinner i knutarna och krutröken ligger överallt.

Och vad skulle hända om vi aldrig vågade agera spontant i nöd och lust? Ingen skulle till exempel någonsin våga bli kär. Helt plötsligt börjar hjärtat dunka snabbare och man står där med en främling i sitt kök. En främling med dålig andedräkt och morgonrufsigt hår. Och man förstår inte hur man har kunnat leva utan denna främling. Så kan man tänka om sin granne också. Bara man vill. Och vågar.

:)
/helena

Höstens största möbelinvestering...

Gjorde precis som Joe Iurato's sköna, kepsklädda figurer och höll min älskling tätt intill mig i den sköna septemberkvällen. Ljummen först, sedan snabbt avsvalnande.

Och överallt människor som förevigar alla konstverken.

Själv blev jag så inspirerad av allt smått och gott runt omkring, så jag gick in på första bästa välgörenhetsbutik och köpte mig en stol. En sådan där konstfärdig, snirklig liten sak som någon flink har böjt till av en ölburk. Tänk ändå vad mycket fint som kan hända - när man vägrar sätta upp gränser för fantasin.

:)
/helena

Bara en liten dörrpost

Jodå, klivian blommar fortfarande. Sex, små ljuvligheter har slagit ut i full blom. Nu står den ju oftast inte här, utan i fönstret och lapar ljus. Tycker nästan det verkar som att hon pekar finger - blad - åt den kämpande grönskan där utanför. Som om hon ville säga något till träden och buskarna, något i stil med: men hörrni, nu är det ju höst snart, ska ni inte börja spraka lite nu då?! Tids nog, tänker jag. Tids nog.

Fast det här skulle inte handla om klivian, utan om det bakom - dörren och flickan på den. Kom nämligen att tänka på det här med konstfulla dörrar häromdagen. Det var i samband med att jag stod mitt emot en f.d. arbetsplats och fotograferade gatukonst. Där, i glasögonbutiken, var jag skyltansvarig. Och jag minns att det kunde vara svårt att hitta väggplats för reklamaffischer och annat skyltmaterial som skulle visas upp.

En dag kom det centrala direktiv; om att nu skulle de här stora tavlorna upp. Reklamchefen kom på besök, han kliade sitt huvud när han än en gång betraktade vår utmanande lokal. Fönster på hela ena sidan. På den andra; en himla massa dörrar. Och då tyckte jag att svaret var givet: vi sätter upp tavlorna på dörrarna. Nej, det kan man inte göra, sa han. Nähä. Sa jag.

Det slutade med att vi satte upp fyra av dem på dörrar. Det gick visst. Det gick jättebra. Kanske inte enligt kutym och konventioner, men vem bryr sig om sådana? 

Här hemma har jag använt dörren mellan köket och sovrummet som "konstyta" länge nu. Det började med en tavla som jag absolut inte kunde bestämma mig för; om den passade bäst i sovrummet...eller i köket... Och då var svaret givet: den ska förstås hänga i båda rummen, liksom nästan samtidigt. När dörren är stängd hänger den i köket, när dörren är öppen pryder tavlan sin plats i sovrummet.

:)
/helena

ps Sedan kanske det inte är lika charmigt när det finns en städskrubb på andra sidan. Eller en toalett.

It's a Zinn!

All gatukonst är inte gigantisk eller ens stor. En del är bara storartad, charmig och oemotståndligt gullig! Och ibland något flyktig. David Zinn jobbar ofta med väderkänsliga material som krita och kol.

Den här lilla draken - som jag misstänker kan heta Berta - finns alldeles utanför NAVET (här i Borås).

"bright ideas from a slightly bent mind". Som citatet på hans hemsida konstaterar.

Tycker om konst som kittlar barnasinnet och ökar sitt underhållsvärde genom att, så att säga, ha ett kort bäst-före-datum.

Även om jag tror - och hoppas! - att just den här lilla 3D-illusionen är målad på ett lite beständigare sätt.

:)
/helena

ps Läste någonstans att han, Zinn, för 3500$ kan tänka sig att komma hem till en och måla på ens garageuppfart (antar att han vill ha lite resepengar också, tur och retur USA...). Kul typ. Ska bara skaffa lite mer pengar först då. Och en garageuppfart.