Jodå, klivian blommar fortfarande. Sex, små ljuvligheter har slagit ut i full blom. Nu står den ju oftast inte här, utan i fönstret och lapar ljus. Tycker nästan det verkar som att hon pekar finger - blad - åt den kämpande grönskan där utanför. Som om hon ville säga något till träden och buskarna, något i stil med: men hörrni, nu är det ju höst snart, ska ni inte börja spraka lite nu då?! Tids nog, tänker jag. Tids nog.
Fast det här skulle inte handla om klivian, utan om det bakom - dörren och flickan på den. Kom nämligen att tänka på det här med konstfulla dörrar häromdagen. Det var i samband med att jag stod mitt emot en f.d. arbetsplats och fotograferade gatukonst. Där, i glasögonbutiken, var jag skyltansvarig. Och jag minns att det kunde vara svårt att hitta väggplats för reklamaffischer och annat skyltmaterial som skulle visas upp.
En dag kom det centrala direktiv; om att nu skulle de här stora tavlorna upp. Reklamchefen kom på besök, han kliade sitt huvud när han än en gång betraktade vår utmanande lokal. Fönster på hela ena sidan. På den andra; en himla massa dörrar. Och då tyckte jag att svaret var givet: vi sätter upp tavlorna på dörrarna. Nej, det kan man inte göra, sa han. Nähä. Sa jag.
Det slutade med att vi satte upp fyra av dem på dörrar. Det gick visst. Det gick jättebra. Kanske inte enligt kutym och konventioner, men vem bryr sig om sådana?
Här hemma har jag använt dörren mellan köket och sovrummet som "konstyta" länge nu. Det började med en tavla som jag absolut inte kunde bestämma mig för; om den passade bäst i sovrummet...eller i köket... Och då var svaret givet: den ska förstås hänga i båda rummen, liksom nästan samtidigt. När dörren är stängd hänger den i köket, när dörren är öppen pryder tavlan sin plats i sovrummet.
:)
/helena
ps Sedan kanske det inte är lika charmigt när det finns en städskrubb på andra sidan. Eller en toalett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar