Jag vill börja med att varna alla känsliga tittare; det här är ett helt oredigerat inlägg. Inte det minsta lilla redigeringsprogram har varit i närheten av mina foton. Och de allra bästa redigerarna; den glittriga eftermiddagssolen, och den kanske ännu vackrare tidiga kvällssolen, lyser helt med sin frånvaro. Det här är verkligheten som den kan vara en helt vanlig, ovanlig dag i Borås. Det betyder inte att det är tråkigt.
Det betyder bara att man måste anstränga sig lite för att se poesin i det hela. Moln-poesin. Även om jag gjorde mitt allra bästa för att fånga de färger som faktiskt redan finns.
Vi tar det ifrån början. Vår eftermiddag började med ett lyckat besök på Erikshjälpen. Det var nog många som hade börjat sin torsdagseftermiddag där, för hyllorna gapade ganska tomma när vi kom dit. Trots det lyckades mannen hitta en pin, till sin redan stora samling (det här måste nog vara pin nummer 352 eller så...), och en gosig tröja. Färgen på den var han lite tveksam till: - Du brukade ju alltid säga att jag såg så blek ut, på den tiden när jag hade orange arbetsskjorta... - Men den här är ju inte orange, den är aprikos. Det är en helt annan sak. - Jaha.
Jag hittade en ängel. Och en bok som var så fin. Ville ha den så fort jag fick syn på framsidan. När det sedan visade sig att innehållet var lika fint och bra och roligt, var tjugolappen redan halvvägs uppe ur fickan.
Första skämtet jag fick upp var gammalt. Hihi, för det här är en bok som handlar om just gamla skämt. Det allra första jag fick upp är daterat till 1898 och lyder, lite osannolikt nog, så här: - Varför bär så många damer fåglar i sina hattar? - För att folk inte ska kunna kalla dem för fågelskrämmor.
Så fort jag hörde talas om Pichi & Avo förstod jag att deras verk hade potential att bli min favorit i årets street art-festival. De lägger en grund, bakgrund, med "klassisk graffiti" och målar sedan fram en "staty" av klassiskt grekiskt, antikt snitt ovanpå det. Gillar tänket, blandningen av modernt och klassiskt. Ser fram emot att få se det färdiga resultatet. Gärna i solljus...
Och haha, höll ju på att glömma kvinnorna som haffade mannen på andra sidan gatan när jag försökte fota här i den mörka gränden. Jag trodde att han kanske hade träffat på ett par jobbarkompisar, vet att det finns många kvinnliga sådana på flera av ställena där han undervisar, och jag känner bara ett fåtal av dem, tyckte det skulle bli kul att bli presenterad när jag gick tillbaka över gatan för att möta dem. Men när jag närmade mig sa de bara hejdå och log. Mannen log ansträngt tillbaka och jag frågade vilka de var och vad de ville. Han hade ingen aning om vilka de var, men de hade undrat om de fick prata lite med honom om meningen med livet. Jahaja.
Så, även om mina foton här inte kommer gå till historien som de vackraste som togs under No Limit Borås 2015, var det en lyckad eftermiddag, och kväll, i konstens tecken. Vi fick ju faktiskt både se en konstnär in action - Robert Proch - och, när vindrutetorkarna så behagade, en skymt av örnen som växer fram över högskolans gigantiska och smått utmanande vägg. Inte dåligt. Inte dåligt alls, mina vänner.
:)
/helena
ps Ett bonusskämt ur den roliga boken måste ni såklart ha. Scenariot är en modern herre (det står så), alltså en 1880-talsgentleman som lutar sig fram mot en välklädd, korsettprydd ung dam och säger: - Det är alldeles ofarligt att ta min arm, min sköna, den vaccinerades i morse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar