Tänder inte än.

Väger. På stolen.
Orden tynger.
Jag. Vill. Hellre. Leka med Rock. Och Marilyn.
Plocka fram och tillbaka.
Skapa ordning.
Skapa kaos.
Skapa.
Går igenom rummen.
Fumlar.
Famlar.
Ramlar.
I tanken.
Skumma, snubbelvänliga septembervrår.
Missar a:et, ser det inte, nuddar Caps Lock istället och får stora A.
Mumlar något som låter som: Om det ändå vore så enkelt...
Tänker för första gången på länge att vintern är en möjlighet.
Gungar fram och tillbaka.
Sätter punkt.
Många punkter.
Fnissar. När. Jag. Sätter. Rock Hudson i den lilla gungstolen.
Rock-ing-chair.
Flyttar sedan fram Ingrid Bergmans positioner.
Ett ess. I sitt esse. Var hon.
En gång. I tiden.
Och för alltid.
Och Shirley T.
Flickan. Kvinnan. Flickan.
Gunnar Wiklund får inte heller vara med och leka längre, hans röst ekar för alltid i mitt lilla barnaminne.
"Likt en sländas spröda vinge ögat skälver."
Fumlar med Delete, vet inte riktigt vad jag vill spara.
Det är lite oklart.
Men.
Jag tänder inte.
An.
Än.
Än, ska det vara.

:)
/helena