Måste erkänna att den här tiden gör mig lite stressad, på gränsen till skärrad. Det är så mycket just nu. Som om allt måste hinnas med innan mörkret faller, innan kylan kommer.
Det är konstrundor, utställningar, Kretslopp, auktioner, aktioner, och en massa massa annat. - Man kan visst smaka av ost på Coop också, inflikar mannen.
Helgen är fullspäckad av saker man kan göra. Om man vill. Och orkar. Och jag som helst bara vill krypa upp, eller ner, någonstans och öppna nya Hem & Antik. Den ligger här och lockar och pockar med mysiga hösthem och favoritfåtöljer.
Men visst vill jag mera. Mycket mera. Två punkter vill jag helst inte missa: Den viktiga, viktiga manifestationen Refugees Welcome, och något besök i en välgörenhetsbutik. Känns inte helt oöverstigligt, men man vet aldrig när man lever ihop med en motsträvig kropp, ibland vill den bara inte följa med. Så, håll tummarna.
Men vi började mjukt, mannen och jag. Mjukstartade helgen med ett biblioteksbesök och filmen Tournée på TV igår. Såg ni den? Turné. On Tour. Om burlesque. Om kvinnor som uppträder för sin egen och andra kvinnors skull. Männen får väl komma om de vill, men de är liksom inte målgruppen. En film om människor som vågar ta sin rättmätiga plats. Om att tycka om sig själv och våga bjuda på det man har. Om att inte ta allt så allvarligt. Våga leka lite. Leva lite. Le lite. Gabflabba lite mer.
Tycker om när en film inte har någon handling. Alltså, jag menar så här; när allt inte bara handlar om något som måste röra sig framåt i en viss ordning. Från punkt a till punkt b och c och så vidare. Tycker om när det flyter lite, som livet gör. Inte en stram linje framåt, eller bakåt, utan mer som en våg. En stegrande och sjunkande våg. Och ibland blir det stiltje. Som i livet.
Filmen landade mjukt i mig. Gav den en fyra på vår egen femgradiga filmskala. Inte ett intellektuellt uttänkt betyg i det här fallet, mer en känsla i magen. En ljuv eftersmak. Inte bitter alls. Och livet fortsätter. Keep on keeping on, som någon sa.
:)
/helena
ps Här, hos The Guardian, kan ni se en intervju med filmens regissör Mathieu Amalric (som också spelar en stor roll i filmen). Synd bara att han pratar om "perfekta" kroppar på ett så snävt sätt. Ordet perfekt är inte alltid det mest perfekta ordet att använda när man ska beskriva saker och ting och kroppar, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar