Urban & rural fikar. Möte med konstnärliga förtecken. Inte så tråkigt som det låter.

Landet gick ut hårt, med växter som aldrig vissnar. Staden ville inte vara sämre, svarade upp färgstarkt med JM Rizzi.

Staden fortsatte med regndans. De Två dansande (Eric Grate, 1955) dansade och dansade och regnet fortsatte och fortsatte att ösa ner. På landet blev det fika med dopp och finfint vintage-fynd.

-Har du något speciellt roligt att visa mig? Frågade jag mannen på loppisen (vars dotter hade målat den rara, fikande damen). Hm. Vet inte riktigt hur han uppfattade mig, för han tog fram en handdammsugare och visade upp. -Nja. Sa jag. Då frågade han vad jag letade efter och jag svarade helt sanningsenligt: -Det vet jag först när jag hittar det. Utanför turistbyråns fönster växte något spännande, av Bordalo II, fram. 

 "... Varför spets? Därför att varje spets har en estetisk kod, som ligger djupt inbäddad i varje kultur. I varje spets finns en symmetri, en slags ordning och harmoni, är inte det vad vi alla instinktivt söker efter? " Säger NeSpoon. 

Som visserligen såg liten och nätt ut där hon stod på jättekranen, men att hon skulle vara född 2009, som det står i programmet för No Limit Street Art Borås, ställer jag mig mycket tveksam till. Men år 2000 kanske. Hursom, såg hon kraftfull ut där hon stod och trotsade vädrets makter tillsammans med sin manlige assistent. Tror jag sa något om att hon var modig, förutom att jag sa det givna ordet BEAUTIFUL! förstås. 

På landet, nåja, på Röda Korsets second hand i Fristad, träffade jag någon. Någon jag tycker mycket om. Någon som kunde trolla med orden. Kan ni gissa vem? Ledtråd: Mycket passande att just han hamnade på just en parkbänk... 

Landet bjöd på ren och skär magi. Och Röda Korset bjöd på riktigt fina saker. Som det gamla spelet, som det stod Anders på. 

Sedan började det mörkna. Över stad och land. Över stor och liten. Över Christina Angelina och AnonyMouse. 

På landet kände man sig lite stöddiga och skålade segervissa. Men. Men. I centrum satt två tjejer (mor och dotter, tror jag bestämt) på huk och beundrade stadens oändliga utbud. 

Ibland får man helt enkelt nöja sig med oavgjort. Och med att ha fått förmågan att kunna se det stora i det lilla!

Vi ses snart. Eller Expect cheese, som AnonyMouse skulle sagt.

:)
/helena

Kära, skära hälsningar!

Kära nå'n, vad tiden sprang ifrån mig idag. Hade tänkt mig något helt annat in hit. Men, men. Livet består - nähä? - av så mycket mer än att gräma sig över förlorad tid. Och förlorad är den trots allt inte, för jag har hunnit med en hel del annat jobb. Research inför nästa vecka bland annat. En del kommer ni säkert också att få ta del av. Sorry, alltid tråkigt att teasa så där diffust och flummigt, men nu får ni helt enkelt stå ut med det.

Som kompensation får ni här mitt blygsamma, första bidrag till årets mest rosa del. Rosa Bandet-kampanjen drar ju snart igång för fullt igen, och jag blev så glad när jag hittade precis den vy jag hoppades på tidigare i somras: Rosa, runda balar så långt ögat nådde!

Det här är en av bilderna jag gjorde av de foton som jag tog då. Jag kallar den för "Kära, skära hälsningar!", och jag tänker mig att man skriver precis vad man vill i det tomma fältet överst.

Jag tänker mig att man trycker ut det (eller mailar förstås) på ett hyfsat tjockt papper och sedan skickar det som en glad hälsning - med seriösa, rosa undertoner. Till någon vän. Till någon som behöver uppmuntran.

Eller till någon som behöver bli påmind om att det går att göra skillnad i världen som enskild person/enskilt företag, genom att till exempel skänka pengar till Cancerfonden.

Busy, busy här skickar nu sina bästa rosa helghälsningar till er, mina (s)kära vänner!

<3
/helena

ps Hinner jag så tittar jag nog in med del fyra av "Spår i gräset" under helgen, eller med något annat mer vintage-betonat helggodis kanske.

Säg det med en bonad

En av de roligaste sakerna med att röra sig i vintage-, antik-, second hand- och loppisvärldarna är alla samlingar. Alla ugglor. Alla hästar. Alla elefanter. Många, många elefanter snablar runt där ute i second handland. Gröna elefanter. Elefanter i trä. Elefanter med betar. Utan betar. Med brutna ben. Och så vidare.

Särskilt på så kallade dödsboauktioner blir de tydliga - samlingarna. När de ropas ut i klump. När de står uppradade tillsammans. Och ståtar med all den skattjaktsglädje som bara en sann samlare kan känna, när hen hittar ytterligare en...elefant.

Det finns ingen hejd på vad folk samlar på. Ofta smyger det sig på en. Som mina vita Rörstrandslyktor (värmeljushållare). Inte visste jag att jag samlade på dem, förrän de var tre. Och sedan tre gånger tre.

I ett av alla ljuvliga nummer av månadsmagasinet Hem & Antik (nr 3, 2013) finns en samling med broderade ord. Bonader. Hon som samlat dem heter förresten Helena. Fint namn, va? 3000 väggbonader! Det blir många tre gånger tre det. Puh. Tur att de går att rulla ihop, tänker jag.

Tänkte att jag skulle dela min favoritbonad och den lilla faktarutan om bonader med er:

• Under 1800-talets senare del blev bonader en fluga i borgerliga hem.
• I början av 1900-talet hängde broderade väggbonader i vart och vartannat hem. Storhetstiden varade in på 1920-talet.
• Bonaderna var spridda över hela landet, men var vanligast i Småland och Västergötland.
• På 1930-talet kom funktionalismen och väggbonader ansågs vara lite löjliga. 
• I slutet av 60-talet togs bonaderna fram igen, den här gången av nostalgiska skäl.

/hämtat ur Hem & Antik nr 3, 2013
som i sin tur hämtat det ur boken:
"Små, små ord av kärlek..." (LT:s förlag) av Jane Fredlund

Och så min favorit då:

"Ett gästfritt hus är som en kornrik lada

Der (Där) tusen fåglar höja röster glada"

Fint va?

:)
/helena

ps Oj, vilken resa! Titta här! Hos Hem & Antik. Vilken härlig resa de erbjuder sina läsare! Under rubriken "Engelska konstnärshem & trädgårdar". Till Eastbourne. I Virginia Woolfs fotspår. I Lee Millers. I Churchills och William Morris'. Spännande! Skulle gärna åkt med, om jag hade haft möjlighet. Tyvärr är det för sent att anmäla sig. Men jag tänker att man kan göra en egen copy paste på hela resplanen och upplägget. Jag tänker i alla fall kopiera av det. I fall någon skulle känna för att bjuda mig på en englandstripp snart...

Vi som snällt får stanna hemma den här gången, får nöja oss med ett par avsnitt av Antiques Road Trip på åttan. Och att lusläsa min blogg på fakta (och vidare länkar) till Lee Miller (ni får själva söka härinne, om ni vill). Och så kan jag varmt rekommendera filmen Churchills hemlighet (Churchill's Secret, 2016), om ni inte har sett den. I den åker han till sitt vackra familjehus Chartwell. Med suveräna skådespelarinsatser av bland andra Michael Gambon och Romola Garai. Garai spelar en sköterska med det underbara namnet Millie Appleyard. Bara en sådan sak!

Med kartan i hand. Och Karin i tankarna.

Visste inte riktigt vad jag skulle börja med, men det fick bli med det bästa. Kanske lite väl monetärt tänkt - att tycka att det som inhandlades på Erikshjälpens second hand, var det bästa som hände på hela, långa tisdagen. Men så var det verkligen, i just det här fallet. Även om fikan var god. Och sällskapet trevligt.

Fast det allra, allra bästa var väl trots allt det vi lämnade in på Erikshjälpen. ATT vi lämnade in. En grön skål och en blå kruka. Och den här byggnaden ovan. Caroli. En hel kyrka. Fast den vi skänkte var förstås en aning mindre. Och något plattare. 

Vi genade förbi kyrkan av en speciell anledning; ett av konstverken under den pågående Street Art-festivalen No Limit Borås, ska växa fram där. Bara att vända på klacken, så ser man att förberedelserna är i full gång.

Här alltså, strax utanför kyrkportarna. Flaggstängerna stod uppställda och väntade på HOTTEA. Som ska göra något textilt, tror jag. Snart, snart ska det hända något här. En del av årets konstnärer har inte hunnit komma så långt ännu.

 Andra desto längre, som Fintan Magee.

 Sedan gick solen ner, mina vänner.

Ännu en dag hade sprungit förbi. 

:)
/helena 

ps Varje dag, under det att street art-festivalen No Limit pågår, händer det någonting extra. Förutom själva konstens framväxande och diverse guidade visningar. Här kan ni läsa hela det resterande programmet. 

Och Karin då, vem är det? Jo, när jag köpte min fina, fina sak (som ni säkert kommer få se mer av senare) tänkte jag på Karin Laserow och hennes passion för gamla saker. På torsdag börjar en ny säsong av Bytt är bytt. Jag gissar att ni vet vem som kommer sitta bänkad då. Även om det är näst intill omöjligt att gissa allt rätt.

Singing in the rain

Vackert så. Utan ord. De räcker ändå inte till.

Hoppas bara att mina bilder kan inspirera er att gå framåt, mot den nödvändiga nedbrytningens tid. Sönderdelningens tid. Skiftningarnas tid. Förmultningens tid. Daggmaskarnas högtid. Låter kanske inte så positivt i allas öron - men det är det ju! För allting börjar om igen. Förhoppningens tid. Hoppet om en ny vår vid horisonten.

Och snart är det ju jul. ?!? Jo, jag läste så goda recept innan; pepparkakstryffel och citronsill. Och mumma! Singing in the saliv, typ. Usch, förlåt, vad äckligt.

Och så låten jag inte kan få ut ur hjärnan just nu: The miracle of love. Hittade en LIVE-version från 1987. Annie Lennox. Behöver jag säga mer? 

<3
/helena

Han är (fortfarande) uppe

Välkommen in bakom vikväggen. In i det allra heligaste. En skärmvägg är bra på att skapa ett rum i rummet. Att göra två rum av ett. På den här sidan sover vi, på den andra sidan har jag en av mina små arbetshörnor.

Till andra sidan har jag bjudit in er många gånger, där finns det naturliga ljuset. Där finns mina små tavlor. Där finns min samling med små grejer i glas. Där finns lite av varje. Smått och gott. På den här sidan sover vi gott, åtminstone mannen som inte är uppe och jobbar på nätterna. Jag sover faktiskt också här, ibland. ;)

Den här gången stannar vi här, på den andra sidan. Hos pojken som läser. Minns ni honom? Hur han fick följa med oss hem efter ett av sommarens loppisbesök? Direkt jag fick syn på den lilla tavlan så visste jag. Visste precis var han skulle hamna. Här. Ovanför min sänghalva. Som en besvärjelse. Jag är mycket för positiva besvärjelser, som ni vet. 

Nu vill jag ladda den här sidan sängen med en massa sköna, långa lässtunder. Även när jag känner ett behov av att utnyttja nattens lugn till att skriva eller redigera bilder, vill jag försöka lägga mig här och läsa en stund först. Ta tidiga, skärmfria kvällar. I läslampans sken. Läsa för läsandets egen skull.

Läsa för avkopplings skull, för en gångs skull. För visst läser jag en massa olika saker mest hela tiden, men jag vill bli bättre på att läsa som rent fritidsintresse också. Bara för att. För att det är så skönt att följa ordens uppbyggnad till liv och mening. Det skenbart meningslösa läsandet kan vara det allra mest meningsfulla, tänker jag.

Mer kvällsmys åt folket!

Tänk bara, att få lägga sig redan vid klockan sju. Eller åtminstone åtta. I sällskap av en läsande pojke. Eller två. För det spelar ingen roll hur många år han fyller, han i andra sänghalvan, han förblir nog ändå alltid en pojke. Med barnasinnet och det lätta skrattet nära till hands.

<3
/helena

ps Anders Heller, så heter konstnären bakom min lilla pojke. Hittade en några år gammal auktionsförsäljning av mitt etsade motiv här. Anders (Andor) Heller, svensk bildkonstnär, född i Ungern 1904. Efter en snabb sökning får jag bilden av att han ägnat sig en hel del åt att föreviga Stockholmsvyer.

Street smart smygstart

Kom igen nu då, alla stela nackmuskler! Dags att börja stretcha ut...

 
...aaaahhh, sådärja. Med uppmjukad nackmuskulatur, regn på linsen och hål i paraplyet, kan inget gå fel.

Stirrandet uppåt väggarna, kan börja. HAR börjat.

Tredje upplagan av No Limit Street Art Borås ligger i startgroparna, och några av konstnärerna har redan börjat lägga grunderna till sina storstilade verk. Om de blir mästerverk, återstår förstås att se. Men jag skulle inte bli förvånad om de blev det, med tanke på de uppseendeväckande konstverk som redan fyller en hel del av Borås husväggar.

Lonac jobbade snabbt, förstod jag av kvinnan jag bytte ett par ord med. Hon hade gått förbi klockan halv fyra, då fanns bara skissen. Nu, då, igår kväll, cirka fyra timmar senare, fanns det en person där. Någon typ av person. En grund till något. Till någon. Hon, kvinnan på språng än en gång, frågade om jag visste vad det skulle bli, vad det skulle föreställa. Det visste jag inte. Vet jag inte. Och vill inte heller veta. Inte förrän ett bra tag senare. En annan dag. Vill helst bli en aning överraskad, allteftersom dagarna och verken skrider fram.

Skulle egentligen bara kommit in och önskat er en extra allt, superduper helg. Men livet, och konsten, kom emellan.

Tyckte det kunde vara kul att dokumentera EXAKT hur långt Lonac kom med sitt verk på tegelväggen vid den centrala, men ändå lite bortglömda delen av Skolgatan (sväng upp från Allégatan, vid korsningen hotellet/skoaffären) igår: Torsdag den 31 augusti.

Nu har han säkert börjat igen. Solen skiner ju, nästan. Regnet håller sig i alla fall på behörigt avstånd, hittills.

Som sagt, en superduper helg extra allt, önskar jag er! Kanske hinner jag komma in och säga helg-hej en gång till. Kanske inte.

:)
/helena

ps På den snygga hemsidan kan ni läsa mer om Lonac (det fotorealistiska konstverket där är bara så läckert!) och alla andra internationella konstnärer som medverkar under No Limit Street Art Borås 2017.