Havrekakor, män och C-vitamin med äppelsmak

Efterklok, efterklok, efterklok. Ibland tänker jag efter före så länge att efter hinner bli före igen. I vilket fall sitter jag här och ångrar att jag inte gick ut i måndags när solen lockade och pockade. Hur mycket piggare hade jag inte känt mig nu då? Men nej då, här skulle skrivbordsjobbas. Igår hann jag inte ens tänka tanken att gå ut. Och idag ångrar jag mig. Nu när himlen ligger där helt vit, som en mjölkmustasch.

Äter havrekakor som smakar himmelrike. Någon har tänkt på det viktigaste mitt i allt det söta - det salta. En gnutta salt i det söta och simsalabim förtrollas dina smaklökar bortom vett och sans. De är glutenfria, äter lite sådant för att blidka min känsliga mage ibland. Inte för att jag är allergisk direkt, utan för att det är bra att gluten"banta" sin kost, som en slags kompensation för allt gott bröd som slinker ner emellanåt. Oj, Italien, jaha. Läser på förpackningen att de är bakade där, inte så miljövänligt förstås. Å andra sidan står det ett Göteborgsnummer på majsbröds-förpackningen.

Fast ibland blir man lurad av att det finns ett kontor nära. Ibland ligger tillverkningen ändå någon helt annan stans. I värsta fall riktigt långt bort.

Slänger i en brusande flinga C-vitamin i det kalla kranvattnet. Med smak av Grönt äpple. Friskt och starkt. På fruktfatet ligger clementinerna och undrar vad jag håller på med?! Vi är ju The real thing!, säger de. Och jag håller med, men det är gott att smaksätta vattnet lite. För variationen. Och jag släpper, som sagt, bara ner en flinga av tabletten i glaset.

Ska sätta på en kopp kaffe strax (och förstöra alla goda C-vitaminers goda intentioner i kroppen...), skala en banan och fundera på om jag ska ta ett par jungfrubröst till. Det blev en massa godis över förra veckan. Tablettaskar och klubbor och annat. Det var tydligen många fler barn som busade än som ville ha godis i år.

I det mulna, blå köket dröjer sig det somriga kvar. Börjar bli dags att åtminstone byta sommartavlan i mitten, känner jag. Undrar om de målade amaryllisarna ska smällas upp direkt, eller om något annat ska få ta plats en stund först? De stora frågorna hopar sig, som ni hör.

På tal om stora frågor. Männen. Vad ska vi göra med dem? Älska dem förstås! För att de allra, allra flesta är superbra och snälla och världsbäst! Men. Här kommer men:et som jag lurat på länge nu, för det känns konstigt att ha en blogg som hyllar feminismen och inte kommentera höstens stora tafs-tjafs-debatt alls.

Och det är just därför jag inte sagt något här, för att jag tycker det lätt blir så tjafsigt. Och att alla de viktiga korten blandas bort bland de andra. För det första gillar jag inte att enskilda individers byk ska tvättas offentligt. Det gillar jag aldrig. Oavsett vilket eventuellt brott någon har begått.

Sedan tänker jag på mig själv personligen, på vad det är jag saknar mest: RESPEKT. Respekt mellan människor. Har, så klart, som alla andra, blivit utsatt för diverse tjuvnyp genom åren, men de mentala har alltid varit värst. Särskilt de från andra kvinnor. Det är här jag tycker debatten borde breddas, till att handla om all form av diskriminering mellan människor. Gillar inte att polarisera och dela upp baserat på kön. För det finns, många, många feminister där ute. En hel del är kvinnor, många är män.

Gubbjävlar. Det är så jag kallar dem. De som växer av att kliva runt på andra. Oavsett hur de gör det. Det kan vara en klapp på baken - eller nästan ännu värre - en nedlåtande klapp på huvudet. En mental klapp. En du-ska-minsann-veta-din-plats-klapp- Eller en kom-inte-här-och-tro-att-du-har-något-att-säga-till-om-klapp. Gubbjäveln är könlös. Eller tvåkönad. Vilket ni föredrar.

Men visst finns det många manliga svin. Länge hoppades jag bara att de skulle dö ut. Att evolutionen och kvinnokamps-revolutionen till slut skulle få allt sådant beteende att dö ut. Men icke. Det verkar hela tiden födas nya gubbjävlar. De blir bara yngre och yngre.

Det är här min viktigaste tanke kommer in: Ta dem redan med fostervattnet! Vi måste börja tidigt. Förebygga gubbjävligheten genom "bättre" uppfostran. Genom att inte glömma bort att vi har flera kön och att vi attraheras huller om buller mellan dessa, att det är en bra sak att vi är olika. Men. Men att könstillhörigheten inte är det viktigaste, utan det allmänmänskliga. Att alla är olika. Alla måste få vara som de vill vara. Älska vem de vill. Och kräva respekt för sitt sätt att leva. Så länge du inte skadar någon annan ska du ha rätt att leva som du vill. Bidra med det du kan i samhället och försöka vara en kreativ kraft. Lite så.

Som om något av det här gick att klämma in lite snabbt mellan en banan och ett par jungfrubröst.

<3
/helena

Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer...

Det är hög tid att presentera Gustaf Ewald (som inte är mannen på bilden), och mitt pågående fotoprojekt (ett av mina parallellt pågående projekt, alltså).

Fotografen, journalisten, hembygdsforskaren. Så beskrivs han i boken som är fylld av fakta, anekdotiska berättelser och talande fotografier. Gustaf Ewald föddes 1884. Fotot ovan tog han 1910.

Om den här bilden kan man säga mycket, men för mig är den främst en symbol för det eviga lärandet. Men det är en helt annan historia, som vi inte ska inveckla oss i här. Låt mig bara säga som så här: För den vetgirige är skolan bara en bisats, en station på vägen, en av alla vätskedepåer. Så är det bara. Nu går vi vidare.

"... Den sommaren tog mor emellanåt sina spatserturer ut till Gillesängen för att se hur linet växte och frodades. ..."

Det är flera år sedan jag fann boken Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Då tänkte jag inte så mycket mer än att det var en intressant bok, med många fina bilder i. För något år sedan började jag bläddra ordentligt, läste stycke efter stycke, studerade fotografierna ingående.

En tanke började gro. En idé föddes: Tänk om jag skulle följa i Gustaf Ewalds fotspår? Bara lite grand. Se vyer som han såg. Se hur de ser ut nu. Vad som finns kvar. Vad som har förändrats, och vad som är sig ganska likt. Följa med på en tur runt omkring i bygden där jag bor, i närheten av där den vetgirige Gustaf Ewald levde och verkade. Tänk om.

Och så blev det. Eller blev och blev, jag har inte kommit så långt ännu, har inte hunnit gå så många steg i de stora fotspåren ännu. I fotspåren efter en av våra pionjärer. För de var inte så många som fotograferade då, när GE (som jag lite lagom nonchalant kommer tillåta mig att förkorta honom emellanåt) började sin trevande dokumentära karriär i början av 1900-talet.

"... Gårdsbilder från hemmet i Grimstorp samt bilder av föräldrar och syskon i dagligt arbete på gården blev de första motiven för den nya kameran. ..."

Det är främst till platser i städer och små samhällen - och kyrkor och andra intressanta byggnationer - som jag kommer följa. Så mycket dokumenterande av seder och bruk blir det nog inte. Fast vem vet? Kanske kan jag ta del av något hantverk som lever vidare, eller utforska något område som inte alls fanns i början och mitten av förra seklet? Någon form av avancerad dataprogrammering kanske? Eller kod, som man väl säger idag.

"... Han fick se det gamla Västergötland och dess jordbrukarsamhälle försvinna vid sekelskiftet och ersättas av ett modernare och mer industrialiserat samhälle. I tidningar och böcker gjorde han sig ofta påmind genom att på ett försynt sätt peka på farorna av att förändra utan eftertanke. Han visade alltid omtanke om det gamla och förstod dess värde för kommande generationer, vilket inte betydde att han alltid prisade 'den gamla goda tiden'. ..."

:)
/helena

ps Fotografierna och citaten är hämtade ur boken: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild - Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson. Skövde Offset, Skövde 1984. Falköpings Bokbinderi.

Tttax, tttår, tttaggtråd

Ibland får man helt enkelt det som står: Tre saker på t. Lite sparsmakat tttråkigt, men jag tycker mycket om de här bilderna. Vet inte varför, kanske bara därför. Kanske av egoism - för att de är mina. Kanske för att världen verkar så grå ibland, och då får man göra sitt bästa för att trycka ner de grönaste reglagen.

Kanske för att morgon-tv-morgonen började med en recension av en musikal om flyktingkrisen.

!?!!??

Tänk att någon kan bli förvånad över det jag har sagt hela tiden: När vännen prövas - i nöden - det är DÅ det gäller. Det är då det gäller att stå för alla fagra löften. Alla fina ord som börjar på human. Humanitär hjälp. Jo, pyttsan. Världens bästa land på att skryta om asylpolitik och vi-bryr-oss-minsann-så-mycket-om-varandra-retorik. Det är lätt att ställa upp - i teorin. Men om man tvingas göra det minsta avkall på sin egen bekvämlighet, då är det lättare att sätta upp lite ny taggtråd runt den egna tomten, vissla lite som om ingenting hade hänt, och gå ut och gå med hunden en stund istället. Istället för att bjuda in, bjuda till, bjuda upp.

Tänk en sekund på de konfliktdrabbade ländernas grannländer. De fattiga grannländerna. De har visat sig vara mycket mer generösa än vi. Av nöden tvungna, javisst. Men de har ändå ställt upp. Dörrar och hjärtan.

Och visst, om en musikal kan hjälpa någon att få upp ögonen för hur "vi" betedde oss när nöden var som störst, så fine with me. Om någon kan få syn på hur "vi" betedde oss när världen bokstavligen knackade på vår dörr. När någon verkligen behövde vår hjälp. När alla fagra löften sattes på prov. När det plötsligt var lättare att stå försagd och stammande och stirra ner på sina egna tår, än att stå upp för mänskligheten. För allas rätt till ett drägligt liv. För i spegeln kunde vi verkligen inte se oss själva längre. Inte på riktigt. Inte enligt min mening i alla fall. 

Min gräns gick långt innan röntgen av traumatiserade unga människors kroppsdelar och lagförslag mot människor som bara försöker överleva dagen. För att inte tala om att skicka hem unga, ensamma till så kallade "säkra provinser".

Det är självklart en helt annan sak om man begår regelrätta lagbrott eller stör eller kränker andra på pin kiv. I samhället, i gatubilden. Men att bara försöka överleva, det kan aldrig vara ett brott i min bok.

Men kom på en lösning själv då! Replikerar säkert någon upprört. Jovisst, gör så här bara: Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad, om du hade tvingats hamna i samma situation. Någon kan kanske svagt påminna sig den gyllene regeln... Och sätt inte så stor betydelse i en siffra. Det spelar väl ingen roll om någon är 16 eller 17 eller 18 eller 25, låt unga människor få prövas enligt samma humana asylregler. Det är ingen större skillnad på att vara 17 eller 18 år eller 25. Det kommer nog de flesta ihåg. Och utrota fattigdomen, innan du börjar skylla något på någon som haft oturen att födas in i fattigdom, eller hamna där på grund av omständigheter som ingen enskild människa kan rå för eller råda över.

Jag står också här och stirrar på mina tår. Men jag tror fortfarande på allas lika värde. På att kappans riktning kan stå pall för vilken flyktig vind som helt. För stormar och orkaner. Och på att göra mitt bästa varje dag för att efterleva den devisen.

Bevisen på att vi är ett folk som vill många väl är många, men bara om det inte svider. I det egna skinnet. Eller, gud förbjude, i plånboken.

<3
/helena

En helt vanlig, ovanlig dag

Jag fick med mig en man hem igår.

En musikaliskt man. Nej, två män blev det faktiskt. Eller tre, om vi ska räkna så där väldigt petnoga. Tre musikaliska män, fick följa med mig hem. En - den sötaste, raraste, snällaste - hade jag visserligen med mig redan när jag kom.

Tiden går, sommartiden gick ändå fortare, men vad gör det när den är så här vacker. Ångrar nästan att jag inte frågade vad den så kallade "sillalådan" kostade. Så fint sliten den var, med det centrala motivet hyfsat välbevarat. Stanna tiden, tänker jag när jag ser sådant här utmärkt hantverk.

Åter i Bruk (i stadsdelen Göta i Borås) passade på att hålla extra öppet denna ljusets lördag. Annars har de oftast öppet tre eftermiddagar i veckan. Second hand-möbler och byggmaterial, har de gott om. Och ett och annat ömtåligare vintage-objekt. Vi fick med oss lite smått och gott. Och en tavla - de hade 75% rabatt på just tavlor - som jag inte fick syn på förrän vi stod i kassan redo att betala våra små fynd. Såå fin. Tavlan alltså. Men ramen, den lämnar en del i övrigt att önska. Man kan inte få allt, för mindre än femtio kronor.

Sedan ägnade jag en stund åt att studera molnen. Den stora frågan riktades uppåt: Skulle de hålla tätt eller inte? Ljus brinner liksom bättre när de slipper vatten, har jag hört.

På Hilda växte det mossa. Eller lav? Har jag nämnt att mossa är något av det vackraste jag vet? Ja, det har jag naturligtvis gjort.

När vi promenerat runt i mörkret, tänkt ett tag på dem som saknas oss, och stängt grinden ordentligt om kyrkogården (nej, det gjorde vi egentligen inte. Det var inte lönt, folk kom och gick hela tiden. Mysigt att så många hjälper till att hålla den ljusa traditionen levande)...

...blev vi hungriga.

Så då åt vi lite innan vi åkte vidare till djurkyrkogården. Trots att vägen dit just nu är ganska svårtillgänglig (på grund av något slags större rörarbete), var det fullt av levande lågor överallt. Hos Lady och alla de andra bästa vännerna.

Skänkte en extra varm tanke till min egen svarta pälskling, hon som följde oss så troget i hälarna i mer än sexton år. Känns fortfarande inte (vår kisse dog i början av 2012) som att någon kan fylla hennes plats, även om jag längtar intensivt efter ett eget djur ibland.

Annars såg vi en hel del roliga typer på stan. Pumpor på två ben och så. Det gulligaste jag såg var en pirat. ?!? Jo, det är sant. En lång man i svart Kapten Krok-kappa. I handen (kroken?) höll han en liten liten flicka. Hon tultade glatt fram vid hans sida. I sin finaste klänning. Grön och skimrande blank.

Och överallt höll månen sitt vakande öga. Får ni också för er att den skrattar åt oss ibland? Att månen lägger sitt runda ansikte på sned och skrattar åt oss människor, och våra små försök att göra tillvaron bra för oss själva och varandra? Inget elakt skratt. Bara ett snett överseende, välmenande leende.

<3
/helena

...vi må undfå visa hjärtan.

Det var en grön dag i augusti. En av dessa dagar när klorofyllen verkar fylla hela pupillens svärta med grönt.

Djupt grönt. Genomgående grönt. Vi var på väg till ett utflyktsmål. Glada och lediga. Uppfyllda av allt det fina vi är bortskämda med att ha runt omkring oss, nästan vart vi än ser. Hur långt vi än ser. Eller kort. Makro-kort.

Då låg den bara där, den stillsamma oasen. Grön och skön. Med ett lätt, porlande vatten som enda ljudkuliss till trädens sus och fåglarnas busvisslingar efter insekter. Vi stannade, för att bara andas och ta in allt. Landa. Bara låta tankarna vandra och gå som de ville, över den stilla platsen.

Tror till och med att mannen somnade en stund där, medan jag och kameran respektfullt inspekterade omgivningarna. Läste långsamt de tänkvärda orden, särskilt de längst ner:

"... Lär oss betänka/huru få våra dagar äro/för att vi må undfå visa hjärtan" 

Med sommarens vackraste - mest längtansfulla - ros, vill jag önska oss alla en fridfull, eftertänksam och ljusfylld helg.

<3
/helena

ps Jag har skrivit nästa del av Spår i gräset, men eftersom den delvis utspelar sig på en kyrkogård, så vet jag inte om det är god ton, eller inte, att publicera den under just den här helgen. Vi får se om den kanske får vänta. Eller så kommer jag fram till att det ändå känns okej, att delge er den redan så snart. Vi får se. Ni får se.

Det här är inte ett helt inlägg, det här är bara en snutt(efilt) långt

Då så. Då tar jag väl och drar ur tummen och lämnar in dem nu då. Till en välgörenhets second hand-butik.

Äntligen! På tiden! Heja!

Ja, inte bästa fika-nallarna, förstås. De trivs bättre här, i den hullerombullriga hyllan. Och självklart inte påskgumman med katten. Hon borde visserligen åkt in i påsklådan för länge sedan, men hon säger att hon helst vill stanna framme i ljuset. Bland tomtar och troll och Pelle Svanslös och Djungelboken och August Strindberg och älvor och Agatha Christie och Världens bästa citat och Gårdarna runt sjön. Röda Nejlikan lurar också här någonstans, bland alla de slitna ryggarna.

Snuttefiltarna. Det är ju de som - äntligen - ska få komma till sin rätta nytta. Eller så blir det väl någon annan filur som hittar dem - och får en annan konstig, annorlunda idé...

Men spöket behåller jag, som ni vet. Och en liten fågel med hjärtat på rätta städstället.

:)
/helena

Änglar finns!

 
Det är aldrig för tidigt att plocka fram dem. Änglarna behövs. 

Särskilt nu när ljuset saknas. När mörkret har fallit. När sommartiden är slut, på riktigt.

Här handlar det om en av de finaste advents-/julprydnader jag någonsin har hittat. Först gick jag bara förbi dem, såg inte det fina som låg framför mig i Emmaus hylla. Det här handlar inte bara om second hand, eller vintage, det här handlar om en semi-antik (minst 50 år gammal) liten gipstavla.

 
Den 25:e oktober 1947 fick Eivor den som gåva, om jag tolkar baksidans bokstäver rätt.

Datumet går inte att ta fel på, och tiden stämmer. Stämmer med en tid när det billiga, tillgängliga materialet gips fick komma till mycken användning. Det fanns inga pengar till överdåd och lyx i de breda, folkliga lagren under och runt krigstiden, men lite fina saker ville man - förstås - ändå omge sig med. En fin present ville man kunna ge bort ibland, även i hårt ransonerade tider. En tid av materialbrist. En tid, som i mångt och mycket handlade om överlevnad och sparsamhet.

Då fick Eivor tre änglar. Tre änglar som nyss fyllt 70 år. Inte illa för något så ömtåligt som vingar av gips.

Eivor ingår i de Eviga kvinnornas krets nu. E-vig. För ni minns kanske att det var så det började för mig? Att det var så det började för bloggen ni just nu läser. Med kvinnor på E. Med att jag hittade flera intressanta, vackra saker som tillhört kvinnor på E.

Tavlan, som Elsy fick av fröken när hon hade varit extra flitig. Esters pennskrin i trä. Evas låda, som någon prytt med ett personligt motiv. Poesiboken, som kamraterna satt sina snällaste kråkfötter i. Och nu Eivors änglar.

Låt oss hoppas att de goda krafterna alltid kommer finnas där för oss. Att vi får träffa många fler ljusa änglar.

<3
/helena