Ibland får man helt enkelt det som står: Tre saker på t. Lite sparsmakat tttråkigt, men jag tycker mycket om de här bilderna. Vet inte varför, kanske bara därför. Kanske av egoism - för att de är mina. Kanske för att världen verkar så grå ibland, och då får man göra sitt bästa för att trycka ner de grönaste reglagen.
Kanske för att morgon-tv-morgonen började med en recension av en musikal om flyktingkrisen.
!?!!??
Tänk att någon kan bli förvånad över det jag har sagt hela tiden: När vännen prövas - i nöden - det är DÅ det gäller. Det är då det gäller att stå för alla fagra löften. Alla fina ord som börjar på human. Humanitär hjälp. Jo, pyttsan. Världens bästa land på att skryta om asylpolitik och vi-bryr-oss-minsann-så-mycket-om-varandra-retorik. Det är lätt att ställa upp - i teorin. Men om man tvingas göra det minsta avkall på sin egen bekvämlighet, då är det lättare att sätta upp lite ny taggtråd runt den egna tomten, vissla lite som om ingenting hade hänt, och gå ut och gå med hunden en stund istället. Istället för att bjuda in, bjuda till, bjuda upp.
Tänk en sekund på de konfliktdrabbade ländernas grannländer. De fattiga grannländerna. De har visat sig vara mycket mer generösa än vi. Av nöden tvungna, javisst. Men de har ändå ställt upp. Dörrar och hjärtan.
Och visst, om en musikal kan hjälpa någon att få upp ögonen för hur "vi" betedde oss när nöden var som störst, så fine with me. Om någon kan få syn på hur "vi" betedde oss när världen bokstavligen knackade på vår dörr. När någon verkligen behövde vår hjälp. När alla fagra löften sattes på prov. När det plötsligt var lättare att stå försagd och stammande och stirra ner på sina egna tår, än att stå upp för mänskligheten. För allas rätt till ett drägligt liv. För i spegeln kunde vi verkligen inte se oss själva längre. Inte på riktigt. Inte enligt min mening i alla fall.
Min gräns gick långt innan röntgen av traumatiserade unga människors kroppsdelar och lagförslag mot människor som bara försöker överleva dagen. För att inte tala om att skicka hem unga, ensamma till så kallade "säkra provinser".
Det är självklart en helt annan sak om man begår regelrätta lagbrott eller stör eller kränker andra på pin kiv. I samhället, i gatubilden. Men att bara försöka överleva, det kan aldrig vara ett brott i min bok.
Men kom på en lösning själv då! Replikerar säkert någon upprört. Jovisst, gör så här bara: Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad, om du hade tvingats hamna i samma situation. Någon kan kanske svagt påminna sig den gyllene regeln... Och sätt inte så stor betydelse i en siffra. Det spelar väl ingen roll om någon är 16 eller 17 eller 18 eller 25, låt unga människor få prövas enligt samma humana asylregler. Det är ingen större skillnad på att vara 17 eller 18 år eller 25. Det kommer nog de flesta ihåg. Och utrota fattigdomen, innan du börjar skylla något på någon som haft oturen att födas in i fattigdom, eller hamna där på grund av omständigheter som ingen enskild människa kan rå för eller råda över.
Jag står också här och stirrar på mina tår. Men jag tror fortfarande på allas lika värde. På att kappans riktning kan stå pall för vilken flyktig vind som helt. För stormar och orkaner. Och på att göra mitt bästa varje dag för att efterleva den devisen.
Bevisen på att vi är ett folk som vill många väl är många, men bara om det inte svider. I det egna skinnet. Eller, gud förbjude, i plånboken.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar