...vi må undfå visa hjärtan.

Det var en grön dag i augusti. En av dessa dagar när klorofyllen verkar fylla hela pupillens svärta med grönt.

Djupt grönt. Genomgående grönt. Vi var på väg till ett utflyktsmål. Glada och lediga. Uppfyllda av allt det fina vi är bortskämda med att ha runt omkring oss, nästan vart vi än ser. Hur långt vi än ser. Eller kort. Makro-kort.

Då låg den bara där, den stillsamma oasen. Grön och skön. Med ett lätt, porlande vatten som enda ljudkuliss till trädens sus och fåglarnas busvisslingar efter insekter. Vi stannade, för att bara andas och ta in allt. Landa. Bara låta tankarna vandra och gå som de ville, över den stilla platsen.

Tror till och med att mannen somnade en stund där, medan jag och kameran respektfullt inspekterade omgivningarna. Läste långsamt de tänkvärda orden, särskilt de längst ner:

"... Lär oss betänka/huru få våra dagar äro/för att vi må undfå visa hjärtan" 

Med sommarens vackraste - mest längtansfulla - ros, vill jag önska oss alla en fridfull, eftertänksam och ljusfylld helg.

<3
/helena

ps Jag har skrivit nästa del av Spår i gräset, men eftersom den delvis utspelar sig på en kyrkogård, så vet jag inte om det är god ton, eller inte, att publicera den under just den här helgen. Vi får se om den kanske får vänta. Eller så kommer jag fram till att det ändå känns okej, att delge er den redan så snart. Vi får se. Ni får se.