Två steg tillbaks

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Doften av smultron
Smultron, som inte är några smultron
Schersmin i blom

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Skrål och höga skratt
Rapp musik
Rap-music
Allsång, så långt ifrån Skansen det går att komma

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Ser en klocka på väggen, som visar mig att kvällen är ung
Ung och vacker
Och ljummen

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Hör ett barn som gråter
Och någon som tröstar med brummande, lugn röst

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Spirande liv
Krumbukter och kryphål
Metall som glänser dovt

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Two steps
En evig skynda-långsamt-dans

Förbi, förbi
Backa tillbaks
Två steg
Doften av smultron
Skratten
Sången
Gråten som tystnar
Klockan som stannat
Skulpturen som andas
Dansen som pågår

Någon kallar det tvekan
En annan eftertänksamhet
Jag tror det är enda vägen att gå genom sommarkvällen
Och livet

Två steg tillbaks
Och ett framåt.

<3
/helena

Tror bestämt att hon kan sjunga sommarsånger också

Här är hon ju! Den lilla söta, som jag ropade in på auktionen i onsdags. Ni såg väl henne igår? På foto nummer två? Hittade en sådan perfekt avpassad fyrkant att ställa henne i. Som skapt för just henne liksom.

Tänd/ett/ljus/och/låt/det/brinna/Låt/aldrig/hoppet/försvinna... Kan riktigt höra henne ta ton i Triads dundrande klassiker. Följt av: Det/lyser/en/stjärna och Låt/mig/få/tända/ett/ljus. Kan se framför mig hur hon står på Luciabrickan alldeles bredvid lussekatterna och kaffet spetsat med kardemumma.

Hon är ett ljushuvud. Men jag har inte hunnit plocka fram något julgransljus ännu, för att prova i den lilla fördjupningen högst upp. Förmodar bara att det rara ljusformatet kommer sitta som en smäck där.

Det står något nertill på den vita särken. Något som jag inte har tagit mig tid att tyda ännu. Kommer tid, kommer adventstider. All tid i världen och allt det där. Tror man nu när sommaren bara har börjat, ja. Och så swisch bara! Så är det jul igen!

Eftersom hon inte är så värst juleröd - det är ju bara de små, putande läpparna som bär den rubinliknande nyansen - kan hon lika gärna få agera sommarlovsflicka, tycker jag. Med lövkrans i håret. Och lysande, vit studentklänning.

En/vänlig/grönskas/rika/dräkt...

<3
/helena

LIVE Auktion!

Vi åkte ut på landet. Fick oss en lagom överdos av Falu-rödfärg på näthinnorna. Och en massa andra intryck. Dockan, som låg naken och övergiven mitt på grusgången. Den gamla bensinstationen, där klockan stannat i juletider. (Passande nog, för ni vet ju vad jag brukar säga angående när det är den allra bästa tiden att fynda vintage-julsaker - på sommaren). Den lilla flickan, som blev överlycklig när hennes mamma ropade in ett helt gäng halsband i allsköns kulörer. Ögonen tindrade, när hon kunde hänga ett långt, rosa både över sin och mammans hals. Annars var det mest fullvuxna män som köpte leksaker. Som vanligt då. ;)

Takten på landet känns så motstridig. Det lunkar på i sitt makliga tempo, samtidigt som det sjuder av liv och allehanda aktiviteter överallt.

Synd på det gamla stationshuset, det verkar nästan helt inslumrat. Bara fåglarna som flög ut och in, tur och retur.

På andra sidan gatan däremot, pågick saker med hög frekvens. Dels dragspelsmusiken som alltid inleder, dels slagauktionen som följer. Första auktionen vi varit på sedan förra sommaren, fattar inte hur tiden går... För det är ju hur kul som helst - att gå på slagauktion!

Här ovan ser ni ett par axplock inför nästa gång det hålls auktion hos Nylanders. Onsdag 20 juni slås klubban i bordet för sista gången innan de tar semesteruppehåll i juli.

Titta där, bakom vitrinskåpet! Boken om Barbro. Älskade Lill-Babs. Och fina stolar. Underbart ytterfoder och piedestal i samma stil. Tänk om man hade mycket plats, hur underbart skulle det då inte vara med ett sådant vackert set för bästa blomman? Bäst, för oss lite mera trångbodda, att sikta in oss på en och annan fin småsak istället. Och alla praktiska grejer som finns: röda retro-galgar och nostalgiska fordon. Se bara på cykeln som förmodligen rullat över en och annan gropig grusväg i sina dagar. Och den rymliga barnvagnen.

Det är viktigt det där u:et i auktionen, för utan det kan det bli helt fel. Har säkert berättat det förut, om den gången när mannen intervjuades av någon lokaltidning (eller var det en facktidning, kanske? Fack som i fackförening alltså), och reportern frågade efter andra intressen än poesitävlingar - och annat sådant som vi höll på med mycket på den tiden - och mannen svarade att han tyckte om att gå på auktioner. När tidningen sedan kom ut, stod det att mannen gillar att gå på aktioner... Det blir liksom inte riktigt samma sak...

Här på auktion.se hittar ni en massa olika typer av auktioner. (Verkar vara full aktion redan nu till helgen till exempel. Stadsauktion i Göteborg och många, många andra auktioner på g.)

:)
/helena

ps Fick vi då med oss något hem? Jodå. Inte tomten på motorcykel - för den ville vi inte ha. Inte musiken - som mannen gärna velat ha, för han stötte armbågen i sidan på mig, fast jag gärna velat hänga med ytterligare ett par tjugor upp. Inte boken om Borås historiska stadsbebyggelse - fast den passat som hand i handske i den snart färdigstädade, gröna bokhyllan. Men en liten sak lyckades jag i alla fall ropa hem. En söt, liten sak.

Runt köksbordet

Australien är framsnurrat.

Förmodligen för att det är så varmt. Även om kvicksilvret har lugnat ner sig en aning de senaste dagarna.

Först tänkte jag haft överskriften: Beige bakelser och gröna Anna. För att vi åt beige bakelser igår, och för att jag ville visa er att gröna Anna har kommit på plats.

Sedan försökte jag tänka ut det svenskaste som finns, gnuggade geniknölarna rejält, hummade en lång stund och så kom då tanken på köksbordet till mig. För att det är där vi helst sitter. Vi svenskar. Det är där vi dricker vårt kaffe. Skrattar och bråkar och gafflar. Skyfflar in stora lass med köttbullar och pasta. Läser läxor med barnen. Löser korsord. Spelar Scrabble. Knyter näven i fickan över världens alla orättvisor som kommer till oss med morgon-TV. Lite så. För hur kontinentala vi än blir i våra vanor, så kommer vi nog aldrig skiljas från vårt älskade köksbord. Eller vad tror ni?

Angående bakelserna - de beige som vi åt igår - så här var det: Hade ambitionen att göra det hela snyggt. Lite instagram-snyggt nästan. Plockade fram de blå, små tallrikarna med båtmotiv, diskade upp ett par pepparkaksformar. Mannen vispade grädden och tog fram den milda, gula aprikoskrämen ur kylen - den som skulle ringla sig så fint i det blå. Ur den köpta sockerkakan skulle jag skära ut stjärnor och granar och andra söta formar, kanske ett hjärta eller två. Tanken; att stryka den blå duken med gula rosor på, kom till och med för mig ett kort tag.

Men sedan kom latmasken fram! La sig som en stor slö orm över den soliga kvällen. Middagen i magen gjorde inte tröttheten mindre påfallande. Och plötsligt ville vi bara ha efterrätten lite snabbt och enkelt så där. Sagt och gjort. På de vanliga faten slevades det upp: En skiva sockerkaka, en klick grädde och en sked äppelmos på toppen. Punkt slut. Gott. Men allt såg beige:t ut. Så kan det också gå till. Runt köksbordet.

Allt gott till er!

<3
/helena

ps Fast man sparar och sparar för att kunna lägga lite längre djur-ord än lo och apa, kan man ändå förlora med över hundra poäng. Men vad gör det - jag är så nöjd med min beckasin. Min första, nerlagda Scrabble-beckasin - den var fin.

Blå Nancy

"... Nancy levde verkligen livet och jag tror hon skulle blivit mycket glad av att se sina tavlor hemma hos andra ..."

 "... Nancy Pedersen föddes på ön Hiiumaa/Dagö i Estland och flydde som liten flicka över Östersjön i en liten fiskebåt ..."

Här hemma, där den står lutad mot köksväggen och en annan blå tavla, ser den nästan lila ut. Lila-blå. Är det det som kallas indigo, tro?

Textilkonst. Batik. Mönster som både krockar och trivs tillsammans. Prickar och ränder och rutor och prunkande blomsterprakt!

Och ett litet paket. <3

"... Hon dog 2012 och spreds för vinden i havet vid Dagö som hon älskade ..."

Nancy Pedersen levde länge i Borås, och det är säkert därför som jag sett hennes konst dyka upp på auktionerna här runt omkring på landsbygden då och då.

På loppis syns namnet Nancy i hörnet av batiktyget inte till lika ofta, därför blev jag desto gladare när denna blå pärla dök upp hos Stiftelsen Vitrysslands loppis senast. För mindre än femtiolappen fick jag både bukett, present och kvinnligt blomsterbud!

Nu står hon i vårt kök, bland många andra blåa saker, och både smälter in och sticker ut på en och samma gång.

(Mannen lyckades dessutom slå i lilltån i den igår, hoppas inte att den lilla tån också blev blå nu bara... Kanske inte så praktiskt alla gånger att ha tavlor ståendes på golvet, men snyggt.)

:)
/helena

ps Citaten har jag hämtat här från Krickelin-Kristin. Hon har ärvt ett par riktigt fina Nancy-tavlor, och när hon visade upp dem på bloggen hörde en släkting till konstnären Nancy Pedersen av sig och var vänlig nog att berätta lite om kvinnan som - uppenbarligen! - älskade både färg och form. Och Kristin var i sin tur snäll nog att dela med sig till sina läsare.

Ni har väl inte missat att Krickelin bloggar under egen flagg igen? Nej, jag tänkte väl det.

pps Ser det inte ut som en lupin där långt ut till höger i blomsterfånget? Fältbiologerna har tydligen utlyst 6 juni till en slags bekämpa-lupinerna-dag. Lite sorgligt, de är ju så vackra och anspelar för många av oss på alla skolavslutningskänslor och sommarlovsevigheter som lever kvar så tydligt i våra bakhuvuden.

Men de livskraftiga, långa blommorna hindrar den biologiska mångfalden och utgör med sin envisa, obändiga överlevnadsförmåga en fara för många av våra ängsblommor. Läs mer om hur du kan hjälpa till att rädda den biologiska mångfalden - genom att plocka, slå och gräva upp lupiner - här hos Land.

Konst, kultur & en knölsvan

Har suttit inne och jobbat med mina bilder mest hela dagen. Och kliat på alla mina myggbett på armarna.

Fattar inte riktigt vart helgen tog vägen. Men när jag börjar räkna ihop vad jag hunnit med, så blir det faktiskt en hel del: Fotosejour/utflykt till ett slott i fredags kväll. En del nödvändiga, tråkiga ärenden och sysslor på lördagen. Sedan mest bildredigering på söndagen då. 

Bara tråkiga ärenden blev det nu inte, i lördags. Slank in en snabbis på Erikshjälpen också. Och ett snabbt varv inne på Emmaus. Sedan bra film på TV: Philomena (2013). Tråkig, trist och förbannat upprörande på flera sätt! Men bra. Bygger på bok och verklighet. Med en Judi Dench i högform!

Fick för mig att jag skulle hinna visa er mina små second hand-skatter innan klockan klämtar vardag igen. 

• Vet inte om det är en knölsvan - på vasen avsedd för en enda blomma? Kanske är det en sångsvan? Verkar lite knöligt där ovanför näbben i alla fall. Knölig eller inte - kalasfin är den!
• Sköna Hem anno år 1988. Nummer 1. Fylld av både starka tidsmarkörer och lika många tidlösheter. Grön bokhylla! Blåvitt porslin! På den tiden stod det inte bara inredning på framsidan, utan även underrubrikerna konst, kultur och antikviteter. Älskar ju att läsa inredningstidningar lite off-season så där. Har plöjt en hel hög julnummer alldeles nyss. Hur mysigt som helst ju!
• En kopp. Den kommer vi säkert titta närmare på en annan dag.
• En oanvänd pikétröja.
• En ny bekantskap: Ragnar Lindén. Känner inte till den konstnären alls sedan tidigare, så ni får helt enkelt hålla tillgodo med "stubben" hos wiki så länge. Jo, en sak vet jag; att bilderna han skapade verkar helt underbara! En snabb bläddring genom boken jag köpte för en tjuga (Ragnar Lindén berättar om sig och sin konst) har berättat det för mig.
• En pin att utöka mannens samling med. En glad delfin!

För övrigt hittade jag ett stock-vintage örngott, alltså ett örngott i originalförpackning med några år på nacken. Skulle gissa på 1980-tal, med tanke på pastellfärgerna. Har redan hunnit tvätta det - skulle ändå tvätta andra sängkläder - och jag fattar inte hur ett litet, blött örngott kan få övriga påslakan, underlakan och örngott att lukta...skunk. Trots att jag inte snålade med tvättmedlet direkt. Tror tyget är impregnerat på något sätt. Med något...inte så miljövänligt. Så kan det vara att handla second hand. En del - de allra, allra flesta - köp blir hellyckade, andra lite mindre lyckade. Men vem vet, efter ett par tvättar går det kanske att sova gott på det ändå?

<3
/helena

Tjusig tjuvkik

Ibland blir det hur många bra bilder som helst, fast man bara slänger fram linsen lite nonchalant åt hyfsat rätt håll. Ibland får man kämpa lite mer.

Ibland får man - läs jag - inte så många bra bilder som är önskvärt eller som man tror. Den här gången var en sådan gång. Men, men. Ganska många bilder blev ändå okej. Och ändamålsenliga. Till både en, två och tre olika ändamål. Och så räckte de ju till en tjuvkik åt er också. Så jag får väl ändå vara ganska nöjd.

Vi tog en kaffe och glass på macken vid rondellen där vi snart skulle snurra vidare. Den här gången snuddade vi bara vid Lidköping, vi hade ett annat mål i tankarna.

Läckö Slott. Så vackert! Kanske för vackert för att låta sig fångas med det artificiella ögat. Vissa saker måste bara upplevas LIVE. Så är det. Har bara varit här en gång tidigare, när jag var liten. Eller halvliten kanske. Minns inga detaljer, mest bara att det var en mysig utflykt. Och att jag tyckte det var väldigt stort, så där som saker tenderar att förvandlas relativt till ens ålder.

Den bild som jag blev allra mest nöjd med ser ni här ovan. Den har inte det minsta med själva slottet att göra, men den berättar någonting om de vackra omgivningarna. Vattnet runtomkring - Vänern. Skärgård i inlandet. Och att här finns ett naturum (med ett r ja) för alla nature-lovers!

På vägen hem såg vi ett påkört rådjur, och en stackars kille som stod med hasardljusen på bilen och mobilen tätt intill örat. Bilen precis framför oss stannade och frågade om det var något de kunde göra.

Rådjuret levde. Det försökte resa sig upp. Brrrr. Rysningarna kröp utmed ryggraden. Men vi bestämde oss för att koncentrera oss på alla friska, skuttande, betande, jamande, pipande, flygande, gnäggande och högst levande djur som vi såg överallt.

Och jag sände en tacksam tanke över det faktum att det inte verkade vara något barn i bilen, som kört på rådjuret. För det är inte den typen av barndomsminnen man vill ha. Särskilt inte i samband med ett sagolikt vackert slott.

Vi kom, vi gick, och däremellan träffades vi av en nästan utplånande stark kvällssol. En sol som sände sin livgivande glöd rakt genom våra glada sommarväsen och den mäktiga byggnadens alla tornfönster.

:)
/helena

ps Snart, 9:e juni, börjar årets utställning på Läckö Slott. Det handlar om: Färg och form. 1700-tals fajanser från Östersjön. En utställning i samarbete med Nationalmuseum. Och Rörstrand Museum bidrar med evig grönska, bara att kliva in i: Den keramiska trädgården.