Och ett julkort till sommarälskaren

Eller kanske snarare till trädgårdsälskaren.

<3
/helena

ps När jag väl börjar tänka i julkortstermer är det svårt att sluta... Hittade det här sköna, gröna fotot i förra sommarens juni-mapp (tror det togs på vägen hem från sommarloppisen!) och kunde liksom inte sluta tänka att de utsirade stolarna känns som sommarens motsvarighet till vita blockljus som brunnit ner så där snyggt, som i ett slags spetsmönster, ni vet. Fyra ljus, fyra stolar. Same same but different. Ungefär så. Typsnittet då? Gulligull-varning på det! Tror det heter något med girl eller girls. Kan det ha varit Fiolex girl? Eller Fiolex girls? Hjärtligt kul att leka med är det hur som helst. Och så var det det här med tomten då. Detta flertydiga, smått årstidsbundna ord. Antar att det hela mest är en betoningssak.

Det är aldrig för sent

Ett tänt ljus på frukostbrickan. Bara så där. Så enkelt kan det vara. Att göra något litet som gör skillnad. Ett enda ljus. En morgon när man just läst om Jemen. Om barnen som svälter och tvingas äta löv för att alls överleva. En dag efter dagen när man just läst om att rasisterna gör nya försök att erövra ny mark. Smyger runt stadens knutar. Lockar de som inte vågar se sina medmänniskor i ögonen. Som inte vågar lita på att alla människor är lika mycket värda. Att alla, ALLA, människors liv är okränkbara. Så trött på att upprepa mig. Så trött på att läsa om så mycket skit. Miljöförstöring. Konsumtionshets. Pengar. Pengar. Pengar. Money talks. Och jag vill bara hålla för öronen.

Vilar de läströtta ögonen mot Ernst. Och mot dagens ros till den lokala urmakaren som inte bara lagade damens klocka, utan också åkte hem till henne och satte upp den på hennes vägg igen!

Vilar ögonen mot Hédi. Hédi Fried. Författare, psykolog, Förintelseöverlevare. Så står det. Och att hon har fått Fem i tolv-priset för sitt mångåriga arbete för människors lika värde och mot nazismen. Läser den lilla artikeln i Borås Tidning och känner ett stort leende breda ut sig över mina torra, sammanbitna vinterläppar.

Känner en enorm tacksamhet över att jag fick lyssna till hennes systers berättelse den där januaridagen för några år sedan. Berättelsen om utrotningsläger och kamp, kamp, kamp för överlevnad. De är inte många kvar nu, som kan berätta. Som kan vittna. Som kan övertyga tvivlarna om hur lätt - och snabbt - allt kan gå överstyr.

När jag ser artikeln om 94-åriga Hédi, när jag läser orden som beskriver henne: mod, uthållighet, civilkurage, då bestämmer jag mig. Bestämmer mig för att låta min bild - fotot jag arrangerade och tog någon gång i oktober och som jag döpte till: "En rättvisare klocka", bli bilden som får illustrera kampen mot klockan.

Den skulle blivit det nya årets första bild, var det tänkt. Men vi har inte tid att vänta. Även om det aldrig är för sent att kämpa för mänskliga rättigheter. Medmänsklighet. Ett så fint ord. Låt det fyllas med något bra. Tomma ord är så...tomma.

Ett enda litet ljus på frukostbrickan kan göra stor skillnad. Tänk på det. Vad DU gör för positivt för andra sprider sig sedan vidare som varma ringar på den frostiga ån.

<3
/helena

ps Hittar en krönika på en hemsida som för mig att fortsätta le. Av flera anledningar ler jag. För att sidan är så genuin och gammaldags (säkert finns det nyare snitt på informationen på de sociala medier där jag inte rör mig så mycket - eller alls), och för att budskapet om våldsbekämpning och solidaritet når ända in i hjärtat. Fem i tolv rörelsens sida (www.5i12.com). De började på ett torg i Härnösand för 30 år sedan och nu når deras kamp för människors lika värde långt utanför landets gränser. Ringar på vatten. Och som det står i krönikan - Det är alltid för tidigt att ge upp!

Ett julkort till

<3
helena

Trumvirvel

Så här sitter du, i soffan, och trummar, med fingrarna.

I bästa, bajsbrunaste, gubbigaste vintage-koftan och allt.

Av någon särskild anledning du sitter här, så där, eller?

Jaha. Du väntar på att MUSIKHJÄLPEN 2018 - äntligen - ska börja. Jahaja. Men varför sa du inte det ifrån början? Direkt, liksom? Då, nu, fattar jag ju precis varför du sitter där och trummar så ivrigt.

Snart slipper du trumma, min vän.

För snart, snart öppnar buren i Lund sina givmildaste öronsnäckor för allas rätt att funka olika!

<3
/helena

Ett halmstrå. Eller två. Eller tre.

Jag älskar bilden på sidan 107. Fiolen på väggen. De underbara livfulla tapeterna med blomstermotiv. Det massiva golvuret. Kristustavlorna. Julbocken mitt på det halmtäckta golvet. Nattljusstaken. Klarinetten som ligger redo på den vita duken. Julkronan i taket. Och den mörka spegeldörren som leder in. Och ut.

Jag läser återigen i boken som mannen har klätt i rödvitt papper åt mig. För att jag vill vara rädd om den. För att jag vill kunna bära med mig den överallt. Ute och inne. I sängen och soffan och bilen och på gator och torg och vid stora träd och vackra kyrkor och runt det av generationer slitna köksbordet.

Boken om och av Gustaf Ewald: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson (Skövde 1984).

Jag läser om julhalm.

"Det är långt över hundra år sedan den gamla sedan att breda julhalm på golven upphörde, om den också på något enstaka ställe under 1800-talets senare hälft traditionsenligt uppehölls. ..."

"... En fotograf hade emellertid vid julen 1903 passat på att taga en bild, en interiör, av den gamla stugan, och på den bilden kan man se både julhalmen och julbocken på golvet samt julkronan hängande i taket, precis så som seden gått från föräldrar till barn i hundratals år.

(Västgötabygden nr 6, 1955)"

JAG sitter alltså här med ovan nämnda bild uppslagen, och låter mig inspireras. NI får nöja er med ett par bilder från mannens och mitt hem. I vårt 1960-talsbyggda standardhem finns just nu ett par julbockar, en halmstjärna och en takkrona av samma - på samma gång enkla och konstfärdiga - material. Inget kan sprida stämning som det gula strået kan.

Jag (märker ni att jag är väldigt jag-orienterad i dag...;) tycker julbockarna blir vackrast utan för mycket onödiga kläder. Därför har jag "strippat dem". Helt sonika tagit av banden. Tycker de är vackrare så här. Rakare, enklare. På vackrast tänkbara sätt.

Jag sätter upp banden på andra ställen istället. Ett band här och ett band där och ett runt ljusampeln.

Nåväl. Vad vore väl en jul utan kvinnlig fägring? Trist. Bara trist. Men med papper i långa, snirkliga banor blir allt så mycket bättre. En annan gammal, folklig tradition. De utklippta, vikbara dekorationerna passade utmärkt på det uppdukade julbordet. Ett julbord, som många gånger, bland så kallat vanligt folk, utgjorde det enda riktiga skrovmålet under hela året.

Först döpte jag den här texten till något annat, något som mer antydde att det här handlade om tre tips, typ. Och det gör den ju också, också. För jag menar så här:

1. Ta inte fram precis samma saker varje år - om du, liksom jag, har samlat på dig en ansenlig mängd advents- och julpynt genom åren. Variera lite. Och byt plats på grejorna. Ha ett tema om du så vill. I år överraskade jag mig själv genom att sätta upp (bad mannen snällt sätta upp...) halmstjärnan framför solspegeln, och det blev ju bättre än jag kunnat ana. Julstämning i kubik!
2. Tänk enkelt. Inte som i simpelt eller nödvändigtvis stilrent, utan i termer av vad du kan göra av det som du redan har. Kan den nystrippade halmbockens band göra nytta någon annanstans? Svaret är enkelt: Ja.
3. Använd ungefär samma färgskala som du gör i vanliga fall, då smälter allt samman på ett fint sätt. Det ser inte så medvetet helgdekorerat ut, utan blir mer som en naturlig del av ditt hem. Och dölj damm och en del av dina vanliga grejer bakom något... Varför inte bakom en kvinna eller två eller tre eller...

<3
/helena

ps Och allt behöver ju inte lysa av sig självt, några saker kan man ju belysa. I köksfönstret lyser den alldeles vanliga fönsterlampan upp den virkade stjärnan. Funkar finfint. Guldigt garn lyser bra. Dessutom tycker jag inte att allt behöver vara i fönster. Häng adventsstjärnan på väggen istället. Varför inte på en solspegel?

Det blev inget med snäckor eller konservburkar...

Hade ju en del funderingar angående att hitta på något lite annorlunda i adventsljusstakeväg den här gången, men så kom den här godingen i min väg. Eller kom i min väg och kom i min väg, den låg och skräpade i en kartong i förrådet. Där har den legat i några år. Gillar den verkligen, köpte den inte alls med tanke på advent, hade den framme mest hela tiden ett tag då.

Ingen vintagestake den här gången alltså, för den här är köpt på Åhléns för inte så jättemånga år sedan. Men visst är den i gammal god stil? En riktig stilstake, så att säga. Lite allmogekänsla blev det dessutom när jag hittade de blå ljusen längst in i ljuslådan. Hade faktiskt glömt dem också. Glömd stake plus glömda ljus lika med en ljus succé!

Nu är ju det mesta annat runt omkring vintage-stämplat, så det jämnar liksom ut sig. Till exempel det här frimärket med rymdtema. Passar extra fint så här när vi är på väg mot det stora mån-jubileumsåret. 

Hoppas ni har det bra. Snart ska vi tända det första blå ljuset, medan vi fortsätter titta på hästar på mannens skärm här intill.

Hästar plus ljus plus advent plus marängsviss-fika plus den hjärtegoda staken lika med fullständig succé!

(Och ni behöver inte oroa er, ljuskopparna är gjorda av metall, så det är säkert. Så säkert det kan bli. Och i december försöker vi komma ihåg att slänga ett öga på brandvarnarna varje kväll innan vi lägger oss. Okej?)

Och jisses, vilken överraskning?! Någon kom in utklädd till romare där på slutet av kändishoppningen... Mer säger jag inte, i fall ni ska se det senare. Men gulligt och sött och lite snyftigt blev det. Häpp. Hopp. Hippo. Jippo. Typ.

<3
/helena

ps Hade alltså funderingar på att ta fram min bästa glasvas och dekorera den med snäckor och ljus, men det blev inte så. Och den där superknasig idén med konservburkar...den kan ni nog vara ganska glada att ni slapp se.

Ett sagoslott. En bokhållare. En dedikation.

Det var sommarens första dag. Den allra första dagen i juni. Kvällen var ljummen, mer än ljummen faktiskt, fortfarande varm, som jag minns det. Och som mannens bara armar indikerar.

Så. Jag tänkte som så här: Vad kan vara bättre att börja julmånadens allra första dag med - än sommarens mest skimrande sagoslott?

Läckö Slott. Det slumrar kanske lite nu, i halv vinterdvala, men fortfarande en bit in i december går det att boka visningar. Den vackra Vänerskärgården sover dock aldrig, även om fåglarnas skri lär vara några färre än under naturens högsäsong.

Vattnet, helt nära. Helt stilla, inte en enda liten pust till segelbåtarnas hjälp. Det ljusa slottet med sina många mörka fönsterögon och sitt djupröda, glödande tak. Såå vackert.

Här går han - bokhållaren. I den torrlagda vallgraven. Eller hur var det nu igen? Den fylldes väl aldrig in the first place? Nej, jag tror den förblev torr genom tiderna. Det räckte kanske med Vänerns vatten som värn runt omkring? Får nog läsa på lite mer om det där.

Några av de andra bilderna, som jag fångade den där förunderliga dagen i juni, kommer hamna i min mapp märkt GE. G.E., som i Gustaf Ewald. Fotografen, i vars fotspår jag försöker gå. Långsamt rör vi oss framåt genom det närliggande västgötska landskapet. Långsamt, eftertänksamt. Och sprudlande glada över allt det vackra som fortfarande finns bevarat!

:)
/helena

ps Hur var det nu hon sa - Greta? Jo, ungefär så här: - Det bevisar att man aldrig är för liten för att göra skillnad. Unga, engagerade Greta. Greta Thunberg. En hårt arbetande miljökämpe. Hon går i skolan OCH skolstrejkar för klimatet. Heja! Hon inspirerar en hel värld till att ställa sig upp - eller sätta sig ner då - för miljöns skull. En förebild för många unga - och äldre - runt om i världen. Alla kan göra skillnad. Alla kan göra något. Och det är väl det jag alltid brukar säga - särskilt de dagar när jag deppar som mest över att miljöfrågorna så ofta tillåts hamna långt ner på den politiska agendan - det är de unga som får mig att inte tappa hoppet. De unga bryr sig. De engagerar sig. Uppoffrar sig. Tänker till, tänker inte bara stillatigande sitta stilla i båten. De hoppar och viftar med armarna fulla av kloka ord på plakat! Heja.

Det här natursköna inlägget är tillägnat Greta. Go Greta!