När motljus är som häst ;)

<3
/helena

High 5! vintage - Sovrummet unplugged

Det är i sovrummet allt händer. Hehe. Det låter något det va? Men det är sant, och jag har sagt det förut. Här har jag en av mina arbetshörnor - har man ett komprimerat hem (läs litet) får man vara smart och ha flera mindre hörnor istället för hela arbetsrum.

I sängen gör jag också allt. Jodå. Hehe. Läser, skriver, planerar framtiden och det med det mer historiska perspektivet som jag gärna sysslar med, som ni vet. Numera använder jag aldrig någon dator eller annan skärm i sovrummet. Här jobbar jag bara med penna och papper. Old style, helt enkelt. Försöker hålla så mycket av störande elektricitet borta från det här rummet som möjligt. Även om vi har väldigt många lampor härinne. Alla är inte på samtidigt, förstås.

Close up på ett par snygging-grejer som fått komma fram ur gömmorna.

Den otroligt vackra pianoduken! Och reklamspegeln i klassisk caféstil. Borde kanske varnat er för att inlägget innehåller viss reklam? ;) Nej då. Inte då det handlar om underbar vintage, eller hur? Även om det råkar innehålla läskedryckens två stora, berömda C:n.

Spegeln är ett gammalt auktionsinrop, som jag tror var menat att bli pris i någon av de poesitävlingar som mannen och jag arrangerade när vi var unga och vackra. Hm. Nåja. Let's move on. Av någon anledning blev den kvar här hemma. Den är egentligen inte i min smak, men när jag fick fram den förra veckan (samtidigt som jag skulle tränga in den eftersläntrande adventsstjärnan...) tyckte jag ändå att den hade något. Nu får den stå kvar där på den gamla byrån ett tag. Sedan får vi se. Kanske har vi ändå någon mer tävling på gång här framöver, i poesibingo eller något annat kulturellt berikande. Vem vet.

Tände spotlighten, som jag placerat provisoriskt ovanför pianoduken som hänger provisoriskt på sovrumsväggen, för att försöka visa er de makalösa färgerna i det här makalösa tygstycket! Men det går nog inte att förstå hur det sprakar och glänser om den fransprydda textildrömmen. Den måste nog ses live, eller åtminstone släpas ut i lagom starkt dagsljus (eller fotoredigeras på ett sätt som jag inte hade tid med när de här bilderna lades in för eventuell framtida publicering här) för att man ens ska kunna ana hur välarbetad och vacker den är.

Det var många år sedan jag köpte den, minns knappt var och när (får kanske söka i en blogg nära oss för att kolla om jag har berättat om det förut...), den har aldrig riktigt hittat sin plats här hemma.

Och ni vet ju vad jag brukar göra med saker som inte hittar sin plats? Oavsett hur fina och fantastiska de råkar vara? Lämna tillbaka dem till återanvändningsbranschen. Till närmaste second hand-butik, helt enkelt. Men den här är en keeper. För underbar för att undvara. Måste bara hitta en bra permanent plats. Och köpa en liten behändig, ihopfällbar flygel också då kanske?

:)
/helena

ps Ni tycker kanske att jag slänger mig med det här High 5! vintage-begreppet en aning slarvigt emellanåt? Att jag använder det lite hur som helst? Jo, så kan det nog verka. Men faktum är att på de här bilderna ovan är nästan allt inköpt på second handbasis. Så här får ni själva välja och vraka mellan vilka fem vintage-saker ni vill high fiva! lite extra.

High 5! vintage - 8 sidor i min dagbok

Det var när jag läste att Gloxinian behöver frisk luft, som jag bestämde mig för att bära med mig blombladen ut på utflykt. Men vi börjar väl som vanligt - med en böna? Säg hej till den sköna rosenbönan! Hon blåste nästan bort...

...där ute i spenaten. Förlåt, jag menar sallaten. Fast jag brukar alltid säga sallad med d. Spelar roll, sa språkpolisen och använde sina starka (kläd)nypor till att fästa bladgrönsaken på plats bland rostig taggtråd och mossig stengärdsgård.

En knopp.

Och ett par stadiga stammar.

En blå blomma bland prassliga överlevarlöv och nymornad vårgrönska.

En riktig överlevare den också - Handelsträdgården på Hulta. I ny regi. En ny generation som hugger i och ser till att återväxten är säkrad. Bra där!

En gång i tiden var den delen av staden som jag bor i full av växtkraft. Det spirade och grodde mest i varje växthushörn, har jag hört. Och läst om.

May the force - växtkraften! - be with you, ville jag säga till de nya, men jag lät bli. Det verkar alltid som att det jag sysslar med är tillräckligt knasigt i folks ögon ändå.

Som till exempel att stå och stirra på solljusets väg över en trädstam i tio minuter...

...eller vänta in att vinden ska vända blad åt mig.

För att uttrycka det krasst: Vi vintage-trädkramare har det tufft där ute i vårsolen. Vi står liksom ut bland alla joggare, hundägare och enhjulingsekvilibrister. Med andra ord: Ännu en tuff dag in the life of a vintage-lover.

:)
/helena

ps Ville ju bara hjälpa den trevande grönskan lite på traven ju. Med hjälp av min exakt 50 år gamla blombok. Den som är full av pappersblommor i full vintage-prakt. Den som kan beskriva en växts liv och leverne så att det låter som poesi:

... Den trivs bäst i fönstret i ett varmt rum men måste skyddas för brännande sol. Den behöver frisk luft, men tål inte drag. ..."

Gloxinian, som också kallas Sinningia (åtminstone 1969...), kom tydligen till Europa redan på 1840-talet. En långväga migrant. En invandrare från Brasiliens tropiska urskogar. Vet inte om man ser den drivas upp och säljas så mycket idag? Där har ni säkert bättre koll än jag. Men ett vet jag: Att närodlat är bäst, utan protest! Och idag närodlade jag verkligen kamerans lins genom den lokala bostadsområdesdjungeln. Fint så.

Slowwork

Då kör vi lite vardag igen då. Startar upp maskineriet långsamt. Tänker på helgen. Kameran fick mest vila, men det betyder inte att det inte finns några bilder att bjuda på. Min hjärna är full av bilder. De vackraste bilderna, ni vet, de stannar ändå alltid kvar inuti. Som mannen som bara kunde arabiska, men ändå förstod att jag tyckte att hans lilla katt var supersöt.

Och den innovativa krukstapeln. ?! Jo. Jag vet inte, kanske är det inget nytt eller spännande för er som har total koll på det senaste, men för mig var det en ny syn. På någons lilla jordplätt stod en stapel med lerkrukor i olika storlekar. Tripp, trapp, trull i krukor liksom. Bara fästa med hjälp av en stång rakt igenom öppning och bottenhål. Som en slags kruk-snurra, där man kan sätta sin växt i ena kanten, på ena sidan och sedan tvärtom i nästa kruka. Smart, smart, men lite svårt att förklara så här.

Och så flickorna som spelade match. Fotboll förstås. På planen precis mittemellan återvinningscentralen och den nygallrade lilla vitsippsskogen. Eller om det var kvinnor, jag såg inte riktigt, på så långt avstånd. Anyway.

Bollar. På tal om bollar. Är det inte världens bästa leksak? Och arbetsredskap! Skulle väl Zlatan tillägga med den där irriterade rösten som bara han kan ha. Den där arga rynkan mellan ögonen som bara han kan få, och ändå charma en hel halv fotbollsvärld. Överallt leker barnen med bollar, så fort vårvädret stiger upp över vinterns sista lervällingsrester. Högt och lågt. Mest lågt, gräsligt lågt. I love balls, skulle jag skriva...om det inte lät så sjukt - och fel... ;)

Och så mycket Queen blev det inte spelat. Lite synd. Gitarren fick också vila. Ibland måste det bli så. Alla gitarrfingrar och kamerafingrar är desto mera redo nu. Bring it on! Hej vardag! Fint att se dig.

<3
/helena

Naken

Letar efter en lämplig bild, det finns ingen. Ibland finns det varken ord eller bild. Jag tänker på den glada påskharen som jag lät skutta in till er igår. Tänker på mitt lättsamma hej. Undrar om jag hade använt den bilden och det hej:et, om jag hade vetat. Vetat, att så många människor mist livet i ännu ett av terrorns vansinniga illdåd. Och svaret är ja. Ja. Jag hade använt samma ord och bild, även om jag vetat vad som hänt.

När dådet i Stockholm hände, då bestämde jag mig för att alltid kolla nyhetsflödet innan jag publicerar något här, för då visst jag inte. Och igår visste jag inte, för jag hade glömt att kolla. Tillhör ju den krympande skara människor som vill söka upp mina nyheter själv, inte bli upphittad, plingad och pingad och ständigt alarmerad och informerad om allt. För hur bra vårt moderna informationssamhälle än är, hur viktigt det än är att ta del av det som händer runtomkring oss, överallt, hela tiden, så är det också bra att stänga av och få vara i sin egen bubbla ibland. Bara vara. Det är då allt kan komma till en. Till mig åtminstone. Idéer, tankar. Flödet. Kreativitet.

Och så hör jag mannens ord, de han alltid säger; man kan inte ta hänsyn till världsläget hela tiden, då skulle man inte få något vettigt gjort.

Nej, det skulle man inte. För då skulle man sitta ner och gråta mest hela tiden. För alltid är det någon som har råkat ut för det meningslösa våldet. (Var det något freudianskt som gjorde att jag skrev meningslösa väldet först?).

Men ibland tar det sig in under huden, det kommer närmre. Vissa gånger känns allt så nära, oavsett var i världen det händer. Ibland är man naknare. Ibland känns allt så besinningslöst. Ibland tar sig bilderna på de anhöriga in innanför huden. Hur de står där och läser. Läser långa listor. Utanför sjukhusen. Hoppet. Hoppet. Som fortfarande finns kvar. Att just din älskade närstående ändå ska ha överlevt. Ibland känns det bara så. Så mycket. Hudlöst och nära. Som om det vore du. Du.

Mina tankar är hos alla dem som mist en älskad (eller, gud förbjude, flera älskade) till det meningslösa våldet. Låt deras liv vara betydelsefulla. Förbli betydelsefulla. Låt oss bära alla dessa offer med oss. Alltid. Inte som en tung ryggsäck, utan som en påminnelse om att alla människoliv är viktiga. Att det blir tomt när någon enda saknas. Låt oss minnas. Minnas våldets offer som det de var - är - okränkbara liv. Individer. Medmänniskor.

<3
/helena

Hopp, hopp, hoppas

Ett litet snabbt inhopp - häpp! - här ifrån eviga kvinnor-residenset. Skulle avlasta kamerans minneskort lite, och passar då på att säga hej till er samtidigt.

Hoppas att påsken bjuder er på precis de ägg ni behöver, lugna eller fulla av skutt. Eller någon skön mix av dem båda kanske? Anyway. Ingen som gillar sol och blå himmel kan väl klaga, åtminstone inte på våra breddgrader. Synd att det är så farligt bara, med det torra fjolårsgräset som gör att alla ni grillfantaster måste leka varligare med elden än vanligt. Läste just i tidningen om en stor skogsbrand här ganska så i närheten, brings back läskiga minnen från den torraste, eldigaste sommaren i mannaminne.

Det var nog mest bara det. Har inte på den häringa apparaten riktigt lika mycket i påsk som när det inte är påsk, så att säga. Någon tredje del av vår skrivövning är på gång, som sagt. Men kanske dröjer den lite. Vi får se.

Elda lugnt och sköt om er.

<3
/helena

Världsliga ting, och andra.

Ska inte bli långrandig, bara påminna om Världsbokdagen. World Book Day 2019 är alltså på g, på tisdag. Alltid den 23:e april. Enligt en lång, lång tradition.

Det ordnas litterära aktiviteter överallt. Uppläsningar och bokliga samtal. Mumma för alla oss ordfantaster!

"... Books help weave humanity together as a single family, holding a past in common, a history and heritage, to craft a destiny that is shared, where all voices are heard in the great chorus of human aspiration."

/Audrey Azoulay, Director-General of UNESCO


Word!

Väver samman folk över hela världen. Och talar om allas vårt gemensamma arv och vår framtid tillsammans. I en kör av ambitiösa röster. Genom tiden, genom rummen. Lite så. Fritt översatt.

Men det är ju så sant - att böckerna är vår gemensamma röst. Då och nu och sedan. Och förhoppningsvis för alltid. Det är genom böckerna vi kan lära känna människor vi aldrig skulle fått lära känna annars, både levande och döda. Och därigenom också, i förlängningen, lära känna oss själva. För allt hänger, trots att det kan vara svårt att se det ibland, ihop.

Bara en påminnelse som sagt. I alla välmening.

Nu - fortsatt trevlig lång(läsnings)helg!

<3
/helena

ps Har ju inte uppdaterat er angående projekt Kunskapskanalen. !? Ja, jag vet inte om ni minns att mannen och jag hade som ambition att bara titta på den informativt fullspäckade kanalen i en vecka? Funderade på att involvera er och allt, men nu är det gjort. Det gick inte jättebra. Eller jo, det gick över förväntan på ett sätt... Vi tittade inte på TV alls. Knappt. Gjorde bara något enstaka undantag. Så här va - "Reglerna" lyder/löd som så: Att man bara får titta på Kunskapskanalen under hel en vecka, om man nu alls ska/vill titta på TV, vill säga. Det innebar att vi inte tittade på TV alls... Därför har jag lite svårt att bedöma om experimentet, som skulle leda till att vi började titta på fler kvalitativa faktaprogram, blev lyckat eller inte, eftersom vi inte tittade något alls på Kunskapskanalen, å andra sedan tittade vi ju inte på TV alls. Hm. Vi får nog göra ett nytt försök senare. I sommar? Nja. Kanske i höst. Eller nästa vinter... Vi får väl se helt enkelt. Låter er säkert veta om när det blir aktuellt, igen.

Undantaget då? Vad var det vi tittade på? På någon annan kanal. Jo, Bill Murray. Fattar inte att jag inte har sett allt med den makalösa knasbollen än. Han är ju så bra! Skådespelar som en gud. Eller så är han bara sådan? Superdupercool. I St. Vincent får han i och för sig en ordentlig match av Melissa McCarthy (det är ju det jag alltid säger; att komiska skådespelare bara är bäst på det här med att hitta allvaret - också). Och den unge mannen, pojken, i den andra huvudrollen, går inte heller av för hackor. Var hittar amerikanerna alla sina otroliga filmungar? Jag bara undrar? Växer de på träd där borta, eller? Växer på Hollywood-palmerna där då förstås.

Se St. Vincent (2014), om ni vill ha en lättsam, och aningens eftertänksam, stund i sällskap av en hop riktiga skådespelarproffs. Haha. Kan inte låta bli att skratta när jag tänker på Naomi Watts i en smått osannolik roll för henne (jag säger bara: "My water is broken...").